Månadsarkiv: oktober 2015

Bara vara Cilla

Eftersom vi sätter lite nya rutiner för Siri passade det inte för mig att gå på spinning igår och därför körde jag ett pass på egen hand på kvällen istället. Trots att jag har haft möjligheten (och har!) att gå ner i källaren i hemmagymmet är det något särskilt med att få lämna hemmet . Det där med att bara få vara sin egen för en stund är oerhört viktigt för mig. Och på gymmet får jag sannerligen bara vara Cilla.

IMG_2469

Samtidigt som jag körde mitt pass i gymdelen på Bodygymmet hade Ingela ett (vad det lät som) HIIT-mördarpass. Jag blev så himla peppad och glad och tog tillfälle i akt att dansa med till musiken och liksom känna mig som mig själv. Det är ju något särskilt med att släppa loss kroppsdelar och bara dansa ut allting. Känslan efteråt är så befriande.

Så här har ni mig: med skumpande amningsbröst och en post gravid kropp som håller på att bli stark och sin egen (och tajtsen, så snygga eller hur?!).. Lycklig och endorfinfylld. Jag önskar er en rackarns härlig fredag mina vänner!

Veckans inspirationskälla: Mehmet

Äntligen onsdag mina vänner och dags för ännu ett inlägg i motivationsserien Människor som inspirerar. Den här veckans inspirationskälla heter Mehmet Kaya. Jag träffade Mehmet när han gick första året på gymnasiet och undervisade honom i svenska och engelska. Sedan dess har mycket hänt i Mehmets liv och idag är han på väg uppåt på många sätt. Jag har följt honom under åren och Mehmet är ett gott exempel på hur människor växer när de får möjlighet att göra sin grej och hittar det där de är riktigt bra på.

Mehmet skrattade lite åt mig när jag bad honom delta i bloggen och menade:

Ska jag skriva något i min svensklärares blogg? Jag kan ju inte skriva, du har ju haft mig i svenska. D u m h e t e r svarade jag. Självklart ska du vara med. Läs och begrunda denna unge man mina vänner!

Mehmet1

Jag heter Mehmet Kaya och är 19 år. Det är nu fyra år sedan jag började styrketräna. Jag skulle fylla 15 år och hade precis slutat med fotbollen, och som tidsfördriv hakade jag på mina vänner till gymmet. Mitt mål då var att träna för att ha något att göra på fritiden och se bra ut – jag hade ingen tanke på att bli styrkelyftare.

Men så blev det. Jag utvecklades mycket och tävlade för första gången i DM 2014 och kom på tredje plats. Jag tävlade mot seniorer när jag själv var ungdom och slog ett inofficiellt rekord. Det var då jag insåg att styrkelyft var någonting som jag ville fortsätta med. Jag ville utvecklas. Jag ville bli bäst. Efter DM gick allting uppåt. Jag plockade hem flera medaljer och började synas i tidningen och på sociala medier. Jag slog tre svenska rekord på mitt första SM och efter ett x antal tävlingar blev jag uttagen till landslaget.

Jag hade inte räknat med att det skulle bli så stora framgångar. Det kom som en chock att få vara med i landslaget eftersom jag antog att det skulle ta längre tid att platsa bland eliten. Att få vara med i landslaget gav mig otroliga fördelar; jag kunde nu tävla internationellt. Reaktionerna från omgivningen var positiv och jag fick mycket stöd. Idag ser planerna annorlunda ut jämfört med hur de såg ut i början. Jag tar träningen mer seriöst vilket känns självklart med tanke på hur fort jag har hamnat i världseliten. Mitt mål idag är att ta mig till toppen; att bli världsmästare.

Inför studenten i somras stod jag inför ett jobbigt val. Jag blev antagen till VM och det krockade med studentdagen. Det blev ett tufft val, men jag tänkte att VM är större för mig. Studenten tar alla, men alla får inte chansen att tävla i VM. Jag valde VM och plockade hem fyra bronsmedaljer och kom trea. Mitt första VM. Det var en stor dag.

Mehmet2

När det kommer till motivation tror jag att det är viktigt att hela tiden tänka på vad man har åstadkommit; att se fram emot sina mål och ha någon vid sin sida som man kan prata med. Jag tycker också att när man är på gymmet ska fokus ligga på gymmet och inget annat. Tänker man på saker som hänt utanför gymmet och lägger sin koncentration på vänner, familj etc är det lätt hänt att man inte uppnår sina mål. Ibland när jag blir stressad eller när det går dåligt på gymmet händer det att jag tappar motivationen. Stressen gör att jag tappar gnistan och för att tända den igen tittar jag ofta på motivationsklipp på nätet. Vad som motiverar mig allra mest är de vänner jag tränar med. Vi pushar varandra. Att gå till gymmet nästan dagligen, att ha gymvänner som pushar och det stöd jag har från nära och kära får mig att vilja fortsätta och hålla gnistan vid liv. När jag precis började tävla fick jag migrän innan tävlingarna. Jag var så otroligt nervös. Nu har jag vant mig vid rampljuset och tävlingsformerna och får inte längre migrän.

Det tar tid att bygga muskler och det tar tid att bli stark. För att jag ska kunna bli starkare och kunna lyfta tyngre behöver jag kunnat tänja på mina gränser. Jag varierar min träning för att utvecklas så mycket som möjligt. Jag delar in muskelgrupper och övningar i olika dagar. Ibland tränar jag på högreps och ibland på lågreps eftersom jag tror att variationen är viktigt för att kunna bli starkare.

Mehmet3

Jag har inga specifika framtidsplaner just nu, utan tar dagen som den kommer. Jag kommer att fortsätta med styrkelyft tills jag känner mig färdig. Till dig som vill komma igång med träning tycker jag att du ska hitta just ditt sätt att bli motiverad – vi är alla olika. Skaffa dig en bra träningspartner som pushar dig och plockar fram ditt bästa och sätt rimliga mål.

Jag vill tacka Muskelbygget för alla support och gymmet WAHK för alla tillgångar. Jag vill också passa på att tacka grabbarna på gymmet och mina träningspartners Björn Varenstål och Robert Svensson som fick mig att börja tävla.

Promenera mera!

De senaste två veckorna har jag inte använt barnvagnen utan enbart burit Siri i selen. Jag fick nämligen ett utbrott på barnet för att hon inte ville sitta i vagnen för två veckor sedan och det har tagit emot att prova igen. Det var sannerligen inte ett proud moment för mig men inte en enda gång har jag blivit arg för all vagnvägran. Jag har burit på barnet och dragit vagnen och lekt och skojat och sjungit men jag har aldrig blivit arg. Den här gången liksom brast det och jag fick megautbrottet och liksom skrek åt barnet. Rätt ut.

Siri satt där med uppspärrade ögon och undrade nog vad som tog åt mig. Hon grät och jag grät och jag kände mig som världen sämsta mamma. Så klart. Inte nog med att jag kände att vilken annan mamma som helst vore en bättre mamma åt Siri just då så när jag vände blicken stod det en tant och gapade åt mig. Jag var nära att skrika åt henne också, men lyckligtvis gjorde jag inte det. Hennes öppna mun och chockade blick avslöjade vad hon tänkte. Det. Kändes. Inte. Bra. En skrikmamma. Jag vill inte vara en skrikmamma. Jag är ingen skrikmamma hade jag lust att säga till tanten. Istället tog jag barnet under armen och gick hem.

Nå väl.

Igår tog jag mod till mig och provade vagnen igen. Och det gick! Inte bara en gång utan två gånger. Idag har vi varit iväg med vagnen tre gånger – det är sannerligen ett rekord. Jag vet inte om jag haft tur eller om Siri på något magiskt sätt har accepterat att sitta i vagnen. Jag hoppas det! För mig har det varit lite av en sorg att inte kunna promenera med vagnen eftersom det var lite av en målbild och vision under graviditeten. Jag och barnet på härliga promenader. Selen har varit räddningen, men det sliter en del på ryggen. Vi har haft en äldre variant av Baby Björn (sånt en inte  vet när en handlar saker innan barnet kommer) och det finns inget stöd för längdryggen (också en anledning att riktigt få kontroll och koll på magmusklerna. En stark rygg behöver magmuskulatur att fästa på.). Därför har jag läst på lite mer och beställt hem en Ergo Baby 360 för att kunna fortsätta bära Siri. Även om hon börjar gilla vagnen vill jag gärna bära också eftersom jag tycker att det är bra. Det ger närhet och Siri får sitt behov av att hela tiden vara delaktig och med tillfredsställt. Den här varianten har fyra bärpositioner – vilket också är bra om en tänker bära barnet länge.

IMG_2308

IMG_2421 Ni har inte missat äppelkinderna Siribarnet har fått va? Hon brås på sin far. ❤

Delade magmuskler?

Hej måndag och hej ny härlig vecka!

Den här dagen har gått klippt i ett. Jag är superpepp på att jobba för nya rutiner och försöka ge Siri möjlighet att sova bättre. Jag inser ju att vi har brist på rutiner, både dag och kväll, och att det förhoppningsvis kommer att hjälpa hela familjen att sova litet bättre. Mitt huvudfokus den här veckan är därmed att jobba för att skapa bättre rutiner trots att det är jobbigt. Det kan bli färre tillfällen med egentid och kanske mindre träning just den här veckan (eller tja, kanske flertalet veckor om det inte sätter sig bra), men vi tänker långsiktigt och hoppas att det ger utdelning. Jag har en mors dag-present att inkassera på onsdag när jag ska på massage hos Erika. Om ni visste vad jag längtar.

IMG_2418

Måndag är, som ni vet, den dag när jag ser över min mammakropp. Jag ser den ju dagligen förstås, men jag tittar på den lite mer noggrant. Detta med respekt förstås; den har ju burit mitt barn och ska ha en stor dos cred för det. (Den respekten fattar en inte förrän barnet kommer. Coolhetsfaktorn att kroppen bygger ett barn är enorm.) Jag vill inte hänga upp mitt välbefinnande och min självbild på en siffra på vågen men väger mig för att se hur det går. Lite för att vikt, mått och hur kläder sitter är de måttstockar jag i nuläget kan använda mig av. Som post gravid har jag inte prestationsinriktade mål med träning och kosthållning utan jobbar för att gå ner i vikt och så småningom forma till kroppen. Det behöver givetvis inte vara fel. Det går åt rätt håll, men vägen till framgång är en långsam dans.

Vad jag funderar mest på för tillfället är hur delningen i muskulaturen egentligen ser ut och hur det i praktiken påverkar mig. Jag har varit noggrann att träna med appen Mammamage och arbetat för att aktivera de djupa magmusklerna. Jag har andats rätt, tränat bäckenbotten och verkligen arbetat för att hitta rätt stöd. I början hade jag svårt att känna hur stor delningen egentligen var – dels för att jag hade ganska mycket fett på magen och dels för att områden runt snittet har varit helt stumt och dött. Ju mer jag har gått ner i vikt desto lättare kan jag känna efter och känseln runt området börjar sakta men säkerligen återkomma. Just nu misstänker jag att delningen är större än vad jag har trott och det gör mig lite orolig. Det känns också lite surt eftersom jag verkligen (alltså verkligen!) har lagt tid på att ta det lugnt och göra rätt, men om det är som jag misstänker får jag helt enkelt backa bandet. Jag anser mig ha bra kontroll över magen i vardagen, men om delningen är djup (värre än bred) är tung träning inte att tänka på.

Jag måste kolla upp det känner jag för min kunskap och erfarenhet är inte tillräcklig i nuläget. Mammamagar och träning efter graviditet är områden där kunskap saknas hos många personliga tränare, läkare, barnmorskor osv och det är lite skrämmande tycker jag. Jag kan absolut en del, men jag är typ livrädd för att göra fel eftersom jag inte vill att kontrollförlust av magmuskler ska påverka resten av mitt (tränings)liv. Därför kommer jag i vår bygga på min utbildning med Cert. MammaMagetränare. Förhoppningsvis har jag fått bra koll på min egen kropp fram till dess och jag ser otroligt mycket fram emot att gå utbildningen. 2016 är liksom året då jag satsar. 

Somna utan gråt 

Siribarnet har aldrig varit ett sovbarn. Dagtid sover hon cirka trettio minuter tre gånger om det är en bra dag. En dålig dag gör hon precis a l l t för att hålla sig vaken och tar någon tupplur a tio minuter. Då blir kvällarna tämligen jobbiga eftersom barnet är övertrött och mamman likaså. Det blir mycket wä wä wä och bära bära bära. När vilan på dagen inte fungerar blir nätterna ofta jobbiga och den senaste tiden känner jag att det inte riktigt har varit hållbart.

De flesta dagar somnar Siri ett par gånger vid amning men när jag lägger ner henne vaknar hon. Jag söver om och lägger ner henne. Hon vaknar. Jag söver om. Lägger ner. Hon vaknar. Ibland får hon sova på mig. Ibland ger jag upp. De dagarna jag ger upp blir ganska jobbiga – ongen behöver ju sova. Samtidigt orkar jag inte bära barnet i princip all vaken tid o c h låta henne sova i min famn. Jag känner mig frihetsberövad.

I fredags galopperade jag till biblioteket och lånade Somna utan gråt hjälp din bebis till trygg och god nattsömn som är skriven av Elizabeth Pantley, fyrabarnsmamman som haft två barn som inte sovit särskilt mycket eller bra. Pantley saknade lösningar som inte innefattade att låta barnet skrika till sömns eller att helt enkelt härda ut som förälder och hoppas på att barnet själv lär sig att sova på nätterna. Därmed började hon läsa på  sömn och spädbarn, testade olika möjligheter och kom fram till ett antal lösningar som hon bad testmammor använda (förhoppningsvis också pappor). Hennes eget barn började sova bättre på nätterna och så småningom också hela nätter. Pantley har samsovit med sina barn, men hon ger tips till både samsovande föräldrar och föräldrar som låter barnet sova i egen säng och eget rum. Vi gör ju lite både.

Tanken med boken är att varken förälder eller barn ska gråta sig till sömn och att antal vakna tillfällen på nätterna ska minska. Boken är skriven på ett tydligt, enkelt och lättläst sätt och även den som inte har sovit på många nätter kan förstå, ta till sig och använda lösningarna. Som jag säger i filmen nedan tänker jag att jag ska berätta lite mer när vi har använt råd och lösningarna.

 

Hej söndagspeppen!

På sex timmar sömn, varav fyra sammanhängande, orkade jag träna idag. Jag känner mig nog rent av lite som pånyttfödd efter att ha sovit lite mer ordentligt i natt. Halleluja! Idag var det uppstigning tidigt och jag kunde därmed dra till gymmet ganska skapligt (vi håller på att sätta nya rutiner). Jag har alltid tyckt om att träna morgon och förmiddag och tja, tänderna går aldrig ur tigern.

Idag fick jag köra lite efter

GÖR DET DU KAN MED DET DU HAR

Eftersom vi har sovit så dåligt i veckan har orken till att träna inte funnits och jag kom enbart iväg på spinningen i torsdag. Igår orkade jag sannerligen inte träna eftersom jag var vaken större delen av natten med skrikande Liten. Därför körde jag kombinerade övningar inledningsvis och därefter ett helkroppspass för att liksom kräma ur det sista från veckans energi. Som uppvärmning och avslutningsvis körde jag ett gäng pulshöjande övningar i tabataform och lämnade gymmet både svettig, nöjd och lycklig. Hej söndagspeppen!

IMG_2393 IMG_2409

Det fina är att när jag har varit iväg på något alldeles eget blir jag mycket piggare och gladare och orkar vara en mycket bättre förälder resten av dagen. Nu laddar vi för mammamiddag i Törnrosdalen, veckohandling, matprepp och veckoplanering.

En njutbar söndag önskar jag dig!

Kram Cilla som blir en mycket bättre människa av att få svettas lite

Hej träningsvärk!

Hej kompisar!

Jag vaknar upp med årets träningsvärk i kroppen. Gårdagens spinningpass var galet jobbigt. Jag känner att jag kan ta i på ett annat sätt och att bäckenbotten hänger med utan att jag behöver tänka mig för. Magmuskulaturen kopplas på enklare och jag känner att jag börjar få lite pay off för hårt arbete med att hitta aktiveringen i magmuskulaturen. Och när grunden sitter är det dags att börja ta i lite mer, vilket jag gjorde igår. Smygvägning säger idag att jag är värd ett par nya byxor. Vi får se vad vågen säger på måndag.

Jag märker att jag får mer träningsvärk de nätter jag sover mindre bra – vilket egentligen är självklart eftersom sömn är ett viktigt redskap för återhämtning. Därför har jag lovat mig att lyssna på kroppen och tränar inte när det inte känns okej de dagar när jag inte har fått så mycket sömn. I helgen är dock planen två styrkepass på Bodygymmet. Jag känner mig laddad.

I natt var jag vaken mellan halv två och halv fem (till och från) med Siri som skrek i sömnen, klättrade på mig och ville amma i alla möjliga positioner. Så fort jag tar upp henne och går omkring somnar hon, men när jag lägger ner henne vaknar hon igen. Jag. Blir. Tokig. Idag ska jag till bibblan och låna Somna utan gråt – för vi behöver styra upp våra nätter. Eftersom Siri inte vill ha flaskan på natten har jag tagit nätterna ensam i över tre månader och jag börjar bli litet sliten. Mr hjälper givetvis mig när jag behöver, men han har ju inga bröst så det är inte alltid så lätt för honom. Ska jag fortsätta nattamma får ungen minsann sova lite mer mellan matningarna. Och några skrikmetoder är inte riktigt min grej. Varken barnet eller jag ska behöva gråta om natten.

IMG_2363 IMG_2365