18 månader som mamma

Igår blev Siribarnet 18 månader. Det är sjukt hur fort tiden har gått samtidigt som det är otroligt mycket som har hänt under de här 18 månaderna. I 18 månader har jag varit mamma och det har sannerligen inte varit en spikrak resa. Det tog tid för mig att hitta min identitet som mamma och bli en mamma. För en del kvinnor ter det sig så himla enkelt men för mig var det en stor sak. Om vi bortser från att alla är ovana vid att bära och amma och byta blöjor den där första tiden som nykläckt mamma var det framför allt svårt att ideligen sätta någon annans behov framför mina egna. Det var en stor utmaning att livet skulle handla om någon annan (hej självcentrerad!) Många gånger har jag önskat att jag kunde gå tillbaka till mitt gamla jag och slå henne i ansiktet med en stol de gånger hon gnällde över att hon inte hade tid. Mitt gamla jag hade inte någon som helst aning om vad jag har inte tid innebar. Trots allt det där, lyckas jag vara mamma och göra stora saker för mig själv. Det är ändå ganska fett när jag tänker på det.

Att få dela livet med den där lilla galenpannan och hennes pappa är by far det bästa som har hänt mig. Det är heller inte alltid lätt att vara mamma och pappa och samtidigt hålla en relation vid liv. Ibland har vi fått kämpa för kärleken och ibland har vi kanske till och med fått trycka på någon liten pausknapp för att inte vilja slita huvudet av varandra mitt i allt det här vad småbarnsår innebär med sömnlösa nätter och bajs och matkladd och gråt. Men vi har gjort det bra. Det har vi verkligen. Vi har blivit starka tillsammans under den här tiden, och jag tror att det har gett oss förutsättning att hålla ihop ett par år till. Jag vet att det inte alltid är så lätt att leva med mig med hett temperament, humörsvängningar och min bossighet. Men han gör det bra barnafadern. Det gör han verkligen. ❤ Och mellan allt det där är jag en riktig klippa till kvinna. Det är jag. Minsann.

img_0789

 

Något som jag och psykologen har pratat mycket om är gränsen mellan arbete och fritid. Hur viktigt det är för mig att avgränsa när jag jobbar och när jag är ledig. Som lärare har det alltid varit en hårfin gräns eftersom jag alltid har tagit med mig arbete hem. Det finns liksom alltid något att rätta och skriva och maila och administrera. Som egenföretagare fungerar det ju lite på samma sätt. Det är många arbetsuppgifter som tillfaller chefen (läs mig) och dygnets timmar räcker inte alltid till. Att jobba när jag jobbar och vara ledig när jag är ledig är något jag verkligen fokuserar på och när jag efter nyår helt lämnar läraryrket är det något jag ska jobba mycket för. Någonstans byter jag ju också jobb för att i längden jobba mindre – inte mer.

Livet med barn skapar ju faktiskt tydliga brytpunkter för det där. När jag hämtar Siri från förskolan och vi ska laga mat och äta och busa och bada på kvällarna kan jag inte hålla på med annat. Särskilt inte när jag är ensam med henne så mycket nu när Mr jobbar borta. En del barn underhåller kanske sig själva tidvis, men vår unge gör inte det. Hon vill ha och kräver full uppmärksamhet från det att hon vaknar på morgonen till det att någon av oss somnar tätt bredvid henne på kvällen. Därefter behöver jag och Mr tid för varandra. Vissa kvällar mer och andra mindre, men det är viktigt att vi tar oss tid att umgås. Lätt att prioritera bort ibland, men lyckligtvis lever jag med en man som är tämligen bra på att hojta till när han känner att han får för lite uppmärksamhet. Och tur är väl det eftersom jag har lätt för att mest tillfredsställa mina egna behov. Lyllos mig som hittade någon som är min raka motsats.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s