Författararkiv: Cilla

Om Cilla

Personlig tränare, hälsocoach och inspirationsföreläsare med författardrömmar. Gillar träning, god mat, Siribarnet och Mr.

2018 plockar jag russinen ur kakan

När jag skrev mitt senaste inlägg slog det mig i efterhand att ett återkommande mål jag har är att bry mig mindre om vad andra tycker, att fokusera på rätt saker och inte lägga energi på människor som inte ger rätt umf och energi tillbaka.  Att det är något som hela tiden kommer tillbaka till mig. Det är ju meningslöst att bry sig om vad andra tycker och tänker. Ändå har det varit så otroligt viktigt för mig. Så viktigt att det i princip upptog hela min värld. Mycket av vad jag gjorde utgick ifrån vad andra skulle tycka om så väl process som resultat. Ett enormt bekräftelsebehov som var svårt att tillfredsställa.

Jag vet ju att vi är många som hela tiden får jobba med det. Att våga stå emot, att göra sin egen grej och inte bry sig så förbannat mycket om vad andra tycker. Jag har blivit mycket, mycket bättre på att inte bry mig så himla mycket. Trots det är det svårt ibland och jag får jobba för att inte lägga onödig energi på vad andra människor tycker och säger. Och idag är det lättare att än någonsin att häva ur sig saker om och till andra. Intresset att prata om andra människors liv verkar också större än någonsin. Vi har ju tillgång till fruktansvärt mycket information genom sociala medier och det leder givetvis till att vi också bli mer angelägna och nyfikna. Ibland tänker jag att det är priset en får betala för att våga sticka ut hakan och gå sin egen väg, men visst är det också något som tenderar att ta sin lilla energi. Det är lätt att bli osäker och tvivla på sig själv.

Det allra viktigaste för mig är att omge mig med likasinnade. Jag plockar russinen ur kakan och ägnar mig åt människor som tillåter mig att vara den jag är. Jag ägnar mig åt saker som gör mig glad och som ger rätt energi. För när jag inte är mig själv är jag någon annan och det skapar också osäkerhet. Fördel för mig är att jag jobbar med mitt stora intresse och får tillgång till positiva människor ofta och mycket. Det förenklar så klart möjligheten att få inslag i tillvaron som ger rätt energi. Jag mår bra när jag får tillgång till människor med rätt attityd och får möjlighet att ge tillbaka det jag har att bidra med. Jag tror att det handlar om att välja: välja det som gör att en mår bra. Välja det som ger motivation och drivkraft till att fortsätta göra det som är viktigt för en. Väljer en det som är negativt och mörkt tar det energi. Då kommer du inte att må ditt bästa jag och jag tycker att livet är för kort för att välja fel sida. Helt enkelt.

2018 plockar jag russinen ur kakan ännu mer. Lägger till och tar bort. Hänger med människor som ger rätt umf. Bidrar med min energi till dig som vill ha den, men undviker dig som inte kan med mig. Enkelt egentligen och samtidigt litet svårt. Fast värt det. Alla dagar i veckan. Jag skapar min tillvaro på mitt sätt. Då mår jag som allra, allra bäst. Och vet du? Jag tycker att du ska göra precis likadant för att må ditt allra bäst jag.

img_1002

Hej 2018

Hej 2018.

Jag är laddad för ett nytt år. När jag tänker efter är jag nog alltid laddad för nytt år, oavsett om föregående år har varit ett bra år eller inte. Jag gillar nystartskänslan. Mitt 2017 har varit fantastiskt på många sätt. Jag har gjort utvecklande och roliga saker. Rest och upplevt vackra miljöer. Lärt mig mycket. Samtidigt har det varit ett tufft och utmanande år. Både privat och jobbmässigt. Det fina med utmaningar, hinder och prövningar är att en växer. Och det har jag gjort. Det ska jag fortsätta göra, livet ut.

img_1091.jpg

Jag är inte så mycket för nyårslöften. Förr brukade jag alltid avge några: typ börja träna, bli smal och äta nyttigt. Väldigt onyanserat skulle jag säga. För höga krav och alltid utan en plan. Jag är ju inte så mycket som förr längre, utan någon helt annan. De senaste åren arbetar jag med mål, men samtidigt är det något som sker löpande i mitt liv. Stora mål och mindre mål. Jag gillar att arbeta efter något konkret och jag betar av. En sak i taget.

2018 kommer troligen att vara ett år när jag tillåter mig att landa på annat sätt än 2017. Då kändes allt nytt och hypat för mig. En utbildning och en ny karriär, vilket jag rodde i land med tillfredställande resultat. Med facit i hand känns 2017 som ett speedat år. Mycket fart. I år kommer jag (troligen) snarare att fokusera på att använda mina nya kunskaper, bli en ännu bättre personlig tränare och coach med ny kunskap i ryggen. Utveckla det jag har påbörjat. Mer kvalitet och mycket hjärta. Framför allt ska jag fortsätta göra min grej, på mitt sätt. Rocka livet på mina villkor.

Jag har träningsmål som har växt fram, men ingen riktig plan än. Framför allt vill jag att träningen ska vara rolig, utmanande och spännande. Jag vill öka träningsdosen något. Kroppsligt är jag redo för att träna på nästa nivå. Jag kommer att träna mer tillsammans med andra. Lyfta tyngre. Vara mitt starkaste jag. Ett ytligt mål för året är att vara i mitt livs bästa form. För att det är coolt att vara stark, men också för att en gifter sig bara en gång i livet på en strand på Mallorca och det finns inget fult med att ha ytliga mål med sin träning också.

Ett mål med året är att skriva mer. 2017 var inte ett år där jag fick ihop min kreativa sida och mitt skrivande utanför jobbet. Det ingår på många sätt i mitt dagliga arbete, men tiden till att göra det för skojs skull prioriterades på annat. I år känns det viktigt för mig att dela vardagen med er: för att jag tycker att det är roligt. Vi checkar av den punkten nästa år. Lite kontraproduktivt till den målsättningen är också att läsa mer böcker och ha mindre skärmtid. Då tänker jag framför allt på allt meningslöst scrollande på sociala medier där tiden bara går. Den tiden ska jag lägga på att läsa riktiga böcker. Jag ska sluka allt jag kommer över i år, eller tja men en bok i månaden borde helt rimligt åtminstone. Läsa mer och mindre fördriva tiden med onödigheter. Bra så.

En gemensam uppmaning för oss alla 2018 är att vi lägger energin på det som är viktigt. Att vi lägger mindre tid på energitjuvar och sådant som egentligen inte spelar någon roll; som att bry sig så förbannat mycket om vad andra tycker. Jag tror att vi behöver jobba med det, hela tiden.

Härligt med nytt år!

img_1133

Ska ni inte ha fler barn snart?

Decembers första helg har passerat. Jag har jobbat, tränat och tillbringat tid med min lilla familj. Vi har storstädat hemmet, julpyntat, krattat löv och bara umgåtts väldigt mycket. Siri önskade att vi skulle klä granen och eftersom vi gärna tänjer lite på gränser i den här familjen gjorde vi precis det. Jag får vårkänslor så fort nyårsklockorna har slutat slå och därför njuter jag hellre av gran och pynt och ljusstakar ordentligt i december. Traditionsenligt eller ej.

Och vilken glädje att se henne greja och fixa och hjälpa till. Det slår mig så ofta hur stor hon har blivit och hur omtänksam och snäll hon är som person. Hon har alltid varit så lik Mr, men börjar också bli lik mig. Det lockiga håret och humörsvävningarna är väl sådant som jag får ta på mig. Jag fattar liksom inte hur fort de är 2,5 åren faktiskt har gått. Hon kom ju nyss. Nu pratar och pratar och pratar  hon precis hela tiden och är princip helt blöjfri. Galet!

img_0740img_0735

Ibland tänker jag att det är ett stort steg att börja om igen med småbarnslivet när tillvaron äntligen har blivit mer regelbunden och enklare igen efter allt kaos som graviditet och barnafödande, amning och mjölkstockning, sömnlösa nätter, kladdiga blöjbyten, barnvagnsvägran och evigt vaggande innebar. Samtidigt var det en mysigt tid i livet (eller inbillar jag mig bara det för att jag har glömt?! För visst tyckte jag inte att det var så himla mysigt?) och kanske vill jag uppleva den igen. För det mesta känns det som att vi är en bra trio, och vi har det alldeles jättebra som vi har det. För många verkar det så självklart att skaffa syskon men jag känner inte helt på det viset. Många vill ha det gjort och bara kör på, men jag kan i efterhand säga att Mr och jag har behövt att få vara två vuxna med ett barn.

Jag tyckte inte om att vara gravid. Det gjorde jag inte. Det kändes som världens längsta liv. Jag tyckte heller inte särskilt bra om att inte kunna göra vad jag ville göra med min kropp efter graviditeten. Det är en uppoffring för mig att vara gravid och föda barn (och då var det ändå någon som plockade ut barnet ur min mage). Samtidigt har jag idag en helt annan kunskap i bagaget om graviditet, förlossning och återträning som skulle göra stor skillnad. Jag behöver inte lära allt från början igen. Jag kan ta hand om mig själv på bra sätt under graviditeten och jag vet på vilket sätt jag ska träna för att komma tillbaka till en kropp som kan belastas efteråt. Jag tror så klart att vi skulle göra hela småbarnsgrejen bättre. Det var ju världens största omställning att bli föräldrar och ibland skrattar vi idag åt att vi ofta kändes så otrygga, vilsna och förvirrade när Siri var liten. Som att alla andra föräldrar fattade galoppen bra mycket snabbare än vad vi gjorde. Ändå, inte helt självklart för mig att skaffa fler barn.

Det är inte sällan jag får frågan: ska inte ni ha fler barn snart? Då svarar jag för det mesta:

Alltså jag vet inte om mitt förhållande hade pallat ett gap- och skrikbarn på ett barn som fortfarande inte sover på nätterna och jag gillade inte att vara gravid och det var jobbigt att komma tillbaka efter ett kejsarsnitt och det var inte min grej att amma och jag tyckte inte att det var livets liv att vara föräldraledig och jag vill kunna träna och jag jobbar med träning och jag vet inte.

Jag vet inte. Jag tänker att det märks. Ibland längtar jag efter ett barn till och ibland gör jag det inte. Jag älskar, älskar, älskar ihjäl mig på det barn jag har. Hon är en gåva på så många sätt. Jag trodde inte att jag kunde bli gravid och jag fick henne. Min kropp kan nog bli gravid nu för den är friskare och mer välmående och i balans, men jag är också otroligt tacksam för att jag har ett barn. Otroligt tacksam ❤

Ge dig själv julklappen att börja skapa en tillvaro du trivs med redan nu

Sista dagarna av november står för dörren. Det är helt galet att det snart är december och stundande julmånad. Kanske känns det så här varje år i slutet av året; men boy vad fort året har gått. Crazy!

Status på mig är en kombination av trött och sliten och samtidigt jäkligt pepp! Höst och mörker kan göra mig lite gnällig men medicinen mot det stavas fysisk aktivitet. Jag märker att vi är många som är lite trötta så här i mörkret och slutet av året. Det är okej att vara trött. Vi har ju ett helt år bakom oss och vi har jobbat hårt. Fast, jag tänker också att det finns så himla mycket härligt med årets sista månad. Ljuset, gemenskapen och längtan efter allt det nya som kommer med årsskiftet. Det är okej att vara trött, men det känns som att vi ibland förkortar året med en hel månad om vi lägger av med livet redan nu.

För mig är det viktigt att varva ner och återhämta. Det ligger i min personlighet att jobba på och hålla fokus på målet. Det går liksom av sig självt. Men, jag vill inte att årets sista månad ska vara en superstressig månad där jag inte njuter av tillvaron. Jag tycker att det är minst lika viktigt att hålla i med mina vardagliga vanor och rutiner: bra käk och fysisk aktivitet. Att hela tiden tänka på och gnälla över hur trött jag är, är inte vägen för mig. Det gör mig bara trött och gnällig. Att lägga av för att en är trött, för att det är höst och mörkt gör inte tillvaron bättre. Tvärtom. Det är inte mitt sätt att fungera som människa.

Därför planerar jag mina kommande decemberdagar lite mer noggrant. Jag unnar mig att bestämma vad jag ska äta och när jag ska träna. Vissa dagar unnar jag mig att träna på arbetstid för att inte prioritera bort träningen. För jag vet att det är mycket som kan komma i vägen den här månaden och då känns det extra viktigt att hålla fokus på vad som är viktigt: mitt välmående. Framgångsfaktorer: vad jag stoppar i munnen påverkar hur jag mår. Fysisk aktivitet påverkar hur jag mår. Detta i kombination med återhämtning och vila. Givetvis.

img_0672

Och ja: motivationen och glöden kan lätt försvinna den här sista tiden. Jag vet det. Vi pressar in så mycket annat i tillvaron. Många får kämpa med motivationen. Det är bara det att den lilla rackaren sällan är där precis när vi behöver den. Vi får jobba för att hålla gnistan vid liv genom att fokusera på det som tänder oss. På det som håller oss varma. Då tror jag på två saker: följsamhet och rutiner. Att framgångsfaktorn är att göra det vi brukar göra. Att hela tiden bygga vanor som håller över tid. Lite i taget. För ärligt: jag är då sällan så motiverad som när jag på söndagar planerar veckans träning, men när klockan ringer måndag morgon kan det kännas som att motivationen är gone with the wind. Då behöver rutiner och viljan sitta där i ryggraden och göra mig till en agerande person. För när allt kommer omkring är det själva görandet som kommer att göra skillnad. Planeringen är grunden och tidvis förutsättningen, men görandet och följsamheten är det som ger oss resultat och ökat välmående.

Jag tänker så här: du behöver inte vänta på januari för mer energi. Du behöver inte vänta på januari för att komma igång med fysisk aktivitet. Du kan lika gärna börja nu. Du kan lika gärna fortsätta med de rutiner du har skapat under hösten. Det krävs inga stordåd för att börja. Det enda du behöver är att plocka fram viljan och träningskläderna och handla hem bra käk som kompletterar upp decembermaten som går lite utanför ramarna. Ett första pass. En första promenad. Lite bättre käk. Istället för att inleda året med en rivstart kan avsluta året som en vinnare. Det är att skapa goda förutsättningar för det nya året.

Om du är sådan som ofta väntar på sen kan du ge dig själv julklappen att börja skapa en tillvaro du trivs med redan nu. Göra tvärtom mot vad du brukar göra. Göra tvärtom mot vad många andra gör: börja nu och inte sen.

Söndag och ett paket kaffe

God morgon söndag!

Siribarnet och jag har varit vakna sedan tidig morgon. Natten har inte varit särskilt bra och jag känner att jag ligger efter på sömnkontot. Tidigare i veckan låg jag vaken till halv fyra en natt innan jag kunde somna pga försent kaffedrickande. En sprängfylld hjärna på högvarv efter intensiva utbildningsdagar på det och jag känner mig litet sliten. Uppskattad förbrukning av kaffe idag: ett paket ungefär. 

img_0541

Jag har precis återhämtat mig från den tredje förkylningen den här hösten. Jag verkar dra på mig alla baciller som barnet drar hem från förskolan. Hon har inte varit sjukt särskilt mycket, men jag däremot har angripits av det mesta. Jag fattar ju att det hör de här ljuva småbarnsåren till, men det är ändå frustrerande. Och utmanande. Dels får jag stuva om i ett redan intensivt arbetsschema för att få ihop det med mina åtaganden. Dels påverkar det träningen – vilket ändå landar som den största utmaningen. Det blir mycket ofrivillig vila och en känsla av att börja och börja om med sina satsningar. Det är inte mycket en kan göra åt det, och jag försöker leva som jag lär: känner vi oss slitna tränar vi efter förmåga och dagsform. Är vi sjuka tränar vi inte alls. Punkt.

Nå väl. Idag ska jag köra mitt första styrkepass på närmare två, tre veckor. Jag gjorde en ambitiös och kulkul träningsplanering i början av hösten som jag inte riktigt har kunnat följa (pga sjukdom, inte ovilja). Det fungerar bra för mig att ha en grundplan för hur jag ska få till progression i träningen, men som skomakarens barn har jag ibland svårt att följa något under längre perioder – allra helst om jag får avbrott i planen. Idag börjar jag lugnt och fint och känner på kroppen. Jag ser fram emot endorinpåslag och troligen en del träningsvärk de kommande dagarna (yeey!). Därefter bestämmer jag hur träningen ska se ut den kommande tiden. Jag tänker lekfullt och spontant ett par veckor så justerar jag upplägget framåt. Först och främst behöver jag bestämma mig för vad jag vill med träningen. 2018 har ingen bra plan, än så länge. Något inom mig säger löpsatsning till våren, men det återstår att se. Ambivalenskors på den biten under julledigheten och sen är jag nog hemma.

 

En hälsning till Cilla 2018

Den senaste hälsningen från mig själv var från Cilla 2015 till Cilla 2016. Någon hälsning till Cilla 2017 fick jag nog aldrig ner på pränt. En kan väl säga att mitt skrivande är något som fått lida för att jag blev egenföretagare och bytte jobb. Något som egentligen är bra eftersom prestationsprinsessan som jag brukade vara troligen hade försökt att göra precis allting på en och samma gång. Hade jag inte prioriterat och plockat bort saker under mitt första år som egenföretagare hade det troligen inte varit mycket kvar vid det här laget. Jag hade kraschat rakt in i väggen och legat som en blöt fläck på golvet.

I september 2015 förutspådde jag 2016 skulle bli året när vinden vände. Att jag skulle bana väg och skapa möjligheter. Att jag skulle genomföra mina planer och fortsätta rocka som kapten på min båt. Att jag var cool som vågar jaga mina drömmar. Att en trygghetsnarkoman aldrig vinner. Inte visste jag då att jag ett år senare skulle driva mitt eget företag och än mindre att jag två år senare fortfarande skulle göra det, få det att gå ihop och dessutom bytt läraryrket mot att på heltid på jobba med träning och hälsa – både som egenföretagare och anställd. Jag tror att Cilla 2015 hade behövt nypa sig i armen för att fatta att det är sant. För det är ju sant och det är faktiskt coolt.

För att hålla traditionen vid liv kommer här en hälsning till Cilla 2018. Brevet publiceras idag för att sedan dyka upp igen som en påminnelse och en hälsning nästa år.

Kära Cilla,

Du har gift dig, så himla häftigt! 34 år har du också hunnit bli. När du var 18 år tyckte du att 34 år var hysteriskt gammalt, men idag vet du att det är ingenting. Du åldras med stil. Livet blir bättre för varje år som går, precis som ett fint vin. Jag hoppas att bröllopet på Mallorca blev precis så som du önskar och att det var en oförglömlig dag och resa. Jag hoppas att dina närmaste vänner, familj och släkt var där för att fira med dig. Jag vet att du alltid har drömt om ett pangstort bröllop med precis alla du känner, men jag tror att du tog rätt beslut som satte Siri främst och valde en dag där hon kunde få vara delaktig. Jag tror att det var alldeles fantastiskt underbart att gifta sig på en strand och att du var en strålande vacker brud. Jag tror att din mamma grät och att din pappa avbröt i talen. Jag tror att dina brudtärnor gjorde en kärleksfull insats. Jag tror att du aldrig någonsin har älskar Mr så mycket som där och då.

2016 och 2017 var två år när det hände mycket. Både privat och jobbmässigt. Tänk att du verkligen tog steget att förverkliga dina drömmar och tänk att det blev så bra. Det ska du vara stolt över. Ta inte den framgång du upplever för givet. Var ödmjuk inför att du har möjlighet att arbeta med det du brinner för. Ibland tror jag att allting snurrar på så fort i din värld att du glömmer bort hur satans lycklig och tacksam du är för att få göra det du gör. Sakta ner lite i bland. Uppmärksamma, ta in och landa. Du är precis där du ska vara.

Jag vet att du ibland tampas med att få ihop allting. Vardagen, familjelivet, kärlekslivet, jobbet, träning och allt annat omkring dig. Det vill otroligt mycket. Det är en fin egenskap att för att få saker gjorda och du bangar inte för utmaningar, men ibland – ibland är det också väldigt viktigt att backa bandet och göra en sak i taget. Du har blivit bättre på det de senaste åren, men tidvis behöver du fortfarande påminna dig om att du inte behöver vara stark och bäst. Du behöver inte alltid säga ja och allting behöver inte alltid göras på ditt sätt. Det finns många andra sätt som också är bra.

 

Det här är mina förhoppningar för 2018.

Blanda och ge med din tid. Det är tillåtet att jobba mycket, grotta ner sig i det en brinner för och ä l s k a det en gör men se till att återhämta dig mellan varven. Intensiva perioder kräver lugnare perioder, återhämtning och vila. För att snurra på behöver en sakta ner och landa.

Pussa din kille, så ofta du kan. Det är normalt med dagar som är tyngre än andra när en lever i en långvarig relation och ibland vill ni vrida nacken av varandra, men för det mesta älskar ni ihjäl er på varandra. Som en god vän sa till dig: det är tur att lusten är större än nöden. Jag tipsar varmt om dejtkvällar. Två vuxna människor på tu man hand är inte alls en dum krydda i vardagen.

Du är ju lite skomakarens barn när det kommer till din egen träning. Fast också skomakaren för andra. Träna sådant du tycker är roligt, men våga testa nya saker. Du gillar ju progression men får lite panik av scheman (trots att du gör himla bra upplägg till andra). Fundera ut något bra rebellplan som du knyter ihop med lite lagom. Cykla, spring och lyft grejer. Och träna lite mer tillsammans med andra. Det ger dig lite extra umf.

Ett köpfritt 2018. Det låter ju lite knasigt med tanke på utgifterna som väntar med bröllopet och hela den karusellen men jag tänker i allmänhet. Jag tänker mig mer genomtänkta köp och mindre spontana infall. Du har en hel garderob med människokläder som du nästan aldrig använder: gör det istället för att köpa nytt. Du har skor, vinterkläder och träningskläder. När du tänker efter är det inte mycket du behöver. Ta tre månader i taget. Kör genomtänkt och inte mer. Jag tror att du kommer att upptäcka att du sparar mycket pengar.

Gå och lägg dig i tid. Jag vet att det är svårt att komma i säng ibland men eftersom ni inte är förskonade från uppvak på natten och ett barn som behöver mycket närhet och kärlek även på natten behöver du din skönhetssömn. Barnet kan sova i er säng något år till. Det gör faktiskt ingenting (men kom ihåg dejtkvällarna då och då).

Njut av din bröllopsdag men också av att planera den. Förhoppningsvis ska du bara gifta dig en gång (annars får det bli rådhuset för det är för dyrt att göra det flera gånger!) så se till att leva ut vägen dit. Gör det inte till ett stressmoment utan ha roligt på vägen. Du gifter dig med den bästa människan du vet. Tänk, vilken grej!

Det var allt för den här gången. I det stora hela tror jag att 2018 handlar mer om balans och familj och det lilla i livet, snarare än om karriär och utbildning. 2017 var ett utvecklande år, men också ett utmanande år. 2018 kan snurra lite mindre fort. Allt har sin tid. Gå din egen väg, du är sjukt bra på det. Fira dina framgångar. Vi har alla våra haters så lägg inte tid på löst skvaller och skitsnack. Du rockar, kaptenjävel ❤ 

Kram Cilla från 2017

Fredagspeppen yao!

Sista dagen på kostrådgivarutbildningen idag. Jag är fylld till bredden men nya intryck och kunskaper. Myter har slagits hål på. Insikter har landat mjukt och hårt på samma gång. Jag tar med mig så mycket. Så mycket. Från hela året i Bromma. Människorna. Atmosfären. Nivån på utbildningen. Känslan att få leva sitt liv, precis så som det är menat.

Året har också varit en kamp i tillräcklighet för mig. Som den prestationsprinsessa jag är (jag jobbar ständigt med att inte bara vara det men ni vet; en utmaning for life) har det ideligen handlat om att balansera. Balansera viljan och drivet att vara bäst. Balansera känslan av att utvecklas och utmanas tillsammans med att landa här och nu. Att prestera i kombination med att vara nöjd. Att utvecklas och sträva framåt i kombination med att veta att jag kan så mycket. Att jag är en person och inte enbart mina prestationer. Att jag är tillräcklig, precis som jag är. 

Det är lätt att bli blind. Att missa allt som finns precis där en redan befinner sig. Det är lätt att sluta gräva där en står och bara koncentrera sig på mer och mer och mer. Det är alltid min livslånga utmaning; att inte bli spretig och för mycket. Det handlar inte om att jag inte gör saker med kvalitet, för boy! det gör jag. Det handlar snarare en dosfråga; att sänka kraven på kvantitet. Om något ska ha kvalitet behöver det få ta tid. Arbetas igenom och testas. Utvecklas och finjusteras. Då behöver en (jag) vara ödmjuk inför felsteg. För att testa igen och igen och igen. Då behöver en vara ödmjuk inför att misstag inte är misslyckande utan att det snarare handlar om att utvecklas och lära känna sig själv. Det är ett livslångt lärande.

För mig är det viktigt att leva som jag lär. Jag predikar för andra om att vara nöjda med sig själva och inte ta i för mycket; åtminstone inte på en och samma gång. Det har varit en utmaning för mig i år. För det bubblar i mig. Det bubblar i mig av kreativitet och av all ny kunskap jag besitter. Jag vill bara ut och lära alla som kommer i min väg. Jag vill göra avtryck och intryck. Visa att en kan förändra livet till precis det en vill att det ska bli. Välja riktning. Att en litet trångsynt och smått cynisk tjej med låg självkänsla och enormt höga krav på sig själv kan vända tillvaron till något bättre. Att allt är så möjligt som en vill att det ska bli.

När jag ser tillbaka på mitt liv de senaste fem åren ser jag en otroligt målmedveten person i mig själv. 2012 – ett år som vände hela tillvaron upp och ner. Missnöjd. Ledsen. På bristningsgränsen. På väg mot en vägg som var alldeles ogenomtränglig och stenhård. Kraschen som väntade mig hade tagit hårt. Så, så hårt. På något sätt hamnade jag inte där. Jag bromsade något som hade verkat oundvikligt i många, många år. Om jag inte hade insett, där och då, att jag behövde byta riktning i livet och att jag själv var den som behövde göra jobbet hade jag inte suttit här idag. Inte på Centralstationen i Stockholm med fjärilar i magen på väg ut i det stora livet som personlig tränare och kostrådgivare med eget företag. Jag hade varit någon helt annanstans. Det är jag säker på.

Oavsett, tillräcklig. Det häftiga med livet är ju att det inte går att veta vad som hade varit. Med oss på vägen behöver vi påminna oss att vi är tillräcklig bra så som vi är här och nu. Jag gör så gott jag kan. Du gör så gott du kan. Faktiskt hela tiden. Ibland blir det himla bra precis så där direkt och ibland kommer belöningen lite längre fram. Det är häftigt när en tänker på det: att livet liksom ställer allt till rätta med tiden.

Happy fredag kompisar! 

img_0038