Kategoriarkiv: Jag är kapten på min båt!

2018 plockar jag russinen ur kakan

När jag skrev mitt senaste inlägg slog det mig i efterhand att ett återkommande mål jag har är att bry mig mindre om vad andra tycker, att fokusera på rätt saker och inte lägga energi på människor som inte ger rätt umf och energi tillbaka.  Att det är något som hela tiden kommer tillbaka till mig. Det är ju meningslöst att bry sig om vad andra tycker och tänker. Ändå har det varit så otroligt viktigt för mig. Så viktigt att det i princip upptog hela min värld. Mycket av vad jag gjorde utgick ifrån vad andra skulle tycka om så väl process som resultat. Ett enormt bekräftelsebehov som var svårt att tillfredsställa.

Jag vet ju att vi är många som hela tiden får jobba med det. Att våga stå emot, att göra sin egen grej och inte bry sig så förbannat mycket om vad andra tycker. Jag har blivit mycket, mycket bättre på att inte bry mig så himla mycket. Trots det är det svårt ibland och jag får jobba för att inte lägga onödig energi på vad andra människor tycker och säger. Och idag är det lättare att än någonsin att häva ur sig saker om och till andra. Intresset att prata om andra människors liv verkar också större än någonsin. Vi har ju tillgång till fruktansvärt mycket information genom sociala medier och det leder givetvis till att vi också bli mer angelägna och nyfikna. Ibland tänker jag att det är priset en får betala för att våga sticka ut hakan och gå sin egen väg, men visst är det också något som tenderar att ta sin lilla energi. Det är lätt att bli osäker och tvivla på sig själv.

Det allra viktigaste för mig är att omge mig med likasinnade. Jag plockar russinen ur kakan och ägnar mig åt människor som tillåter mig att vara den jag är. Jag ägnar mig åt saker som gör mig glad och som ger rätt energi. För när jag inte är mig själv är jag någon annan och det skapar också osäkerhet. Fördel för mig är att jag jobbar med mitt stora intresse och får tillgång till positiva människor ofta och mycket. Det förenklar så klart möjligheten att få inslag i tillvaron som ger rätt energi. Jag mår bra när jag får tillgång till människor med rätt attityd och får möjlighet att ge tillbaka det jag har att bidra med. Jag tror att det handlar om att välja: välja det som gör att en mår bra. Välja det som ger motivation och drivkraft till att fortsätta göra det som är viktigt för en. Väljer en det som är negativt och mörkt tar det energi. Då kommer du inte att må ditt bästa jag och jag tycker att livet är för kort för att välja fel sida. Helt enkelt.

2018 plockar jag russinen ur kakan ännu mer. Lägger till och tar bort. Hänger med människor som ger rätt umf. Bidrar med min energi till dig som vill ha den, men undviker dig som inte kan med mig. Enkelt egentligen och samtidigt litet svårt. Fast värt det. Alla dagar i veckan. Jag skapar min tillvaro på mitt sätt. Då mår jag som allra, allra bäst. Och vet du? Jag tycker att du ska göra precis likadant för att må ditt allra bäst jag.

img_1002

Grattis till mig!

Jag lever!

De här senaste tre månaderna av mitt liv har varit de mest intensiva, roliga, galna, utvecklande och jobbiga månaderna på otroligt länge. Min hjärna och min kropp har jobbat hårt. Ingenting kommer att bli sig likt efter den här resan, och det är väl det som är så häftigt med förändring; en utvecklas, formaterar om sig och uppgraderar alla system.

Som jag har uppgraderats och levlat. Den här utbildningen har varit en av de  b ä s t a investeringarna jag har gjort i livet. Inte bara för att jag har lärt mig ofantligt mycket om träning, företagande och om mig själv utan också för att jag har fått lära känna så fina människor. Människor som kommer att vara en del av mitt kontaktnät och som kommer att fortsätta utmana, peppa och inspirera mig till framgång och utveckling. Alltså livet!

img_2420img_2345img_2335img_2352img_2401

De här månaderna har också varit ett kvitto på hur stark jag är (nej, jag känner absolut ingen jantelagsängslan!). Då tänker jag främst inte på att jag har roddar två jobb, utbildning, familjeliv med allt vad det innebär utan att jag är stark fysiskt. Vi har tränat hårt och mycket. Vi har gjort maxtester och sprungit för glatta livet; både långa och korta intervaller. Och min kropp håller. Den gör vad jag ber den om. Jag har känt mig stark och fräsch och kunnat trycka på i så väl styrketräning som löpning. Den tid jag har lagt ner på att återträna mig stark inifrån och ut efter graviditeten har återbetalat sig i en kropp som håller. Fatta peppen att kunna växla upp min egen träning, börja utmana ännu mer och bygga en stark, stark kropp.

Men självfallet. Jag är sliten. Jag längtar efter kvällar där jag gör klippt ingenting. En sovmorgon. Förmånen att få planera min tid och ett något mer flexibelt schema. Semester. När jag klarade den teoretiska tentan (ödmjuk som jag är väntar jag med att säga det sist) var det en tung sten som lättade från mina axlar. I söndags checkade jag av den praktiska examinationen och sjöng hela vägen hem till Vimmerby. Idag rodde jag båten i hamn genom att fixa tentan. Jag är mao färdig och redo för nästa steg i min karriär.

Puss!

Jag vill vara en sån som gör det ändå

Igår hade jag sannerligen en sådan där dag som tenderar att ta på krafterna. Snorig i näsan, problem med teknik och min nya hemsida och besked om att jag inte blev antagen på utbildningen jag helst vill gå i höst. Vad enkelt det är att fullständigt tacka för kaffet och liksom dra ner rullgardinen en sådan dag. Man ba: men kom igen då vad allting skiter sig!

Först blev jag så himla besviken. Det var som att luften gick ur mig. Jag mailade rektorn och frågade vad det var som gjorde att jag inte blev antagen och fick svar att de hade över 200 sökande på 25 platser och att merparten var kvalificerade för antagning. Då kändes det ju ändå litet bättre för prestationsprinsessan. Rektorn menade att eftersom söktrycket hade varit så stort skulle de se över möjligheten att skapa en betalkurs till förmånligt pris. Alltså ett utbjudande om utbildning utanför statsbidraget. Tja, jag vet inte vad jag känner inför det men det innebär ju ändå att möjligheten att gå utbildningen på något sätt kvarstår. Om jag nu är en av de som erbjuds att få utbildningen utan CSN.

Jag gick hem och kramade min kille och pussade barnet. Vi lagade mat och jag åkte till gymmet. Där lyfte jag tunga vikter, kramade härliga människor och liksom släppte lite av besvikelsen. När jag kom hem kändes det helt fine.

img_2324

Jag kopplade om i tankarna och skiftade fokus. Och det är en av de bästa egenskaperna med mig; att jag har skaffat förmågan att ratta om och skifta fokus istället för att fullständigt gräva ner mig och klä på mig offerkoftan. Det har inte alltid varit så utan det är något jag har lärt mig på vägen. Det föll sig liksom något mer naturligt för mig att älta och vara bitter och tycka synd om mig själv tidigare. Så sjukt osexigt men så otroligt lättillgängligt att skylla livet på andra.

Det är bra att kunna se det som är positivt i varje situation. Att kunna krama ut lite till. Att ha fler planer att luta sig mot. Och jag tänker att det finns alltid någon som har det värre än vad jag har det och de liksom får det att fungera ändå. Det är precis en sådan person som jag vill vara. Som gör det ändå. Som inte fastnar i ett tycka synd om sig själv-träsk och skyller livet på andra. Som skaffar sig själv möjligheter och äger sin egen tid. Precis sån vill jag vara.

Om jag nu inte blir student i höst och vår har jag ännu mer tid att ägna åt att arbeta med och bygga upp min egen verksamhet (jag blir typ lite pirrig och orolig i magen när jag skriver min egen verksamhet!). Skaffa mig erfarenhet. Lära känna människor. Knyta kontakter. Få igång PT-small groups och träning för nyblivna mammor, planera event och inspirationsföreställningar. Ta tag i idéer och göra till verklighet. Testa saker, utveckla, förbättra och

BARA.TA.STEGET.

Och blogg och hemsida då? Lösningen är att ha hemsidan på en adress och bloggen kopplas till den. Ganska smidigt när en tänker efter. På fredag nästa vecka har jag styling och fotografering på gymmet och därefter kommer jag att kunna släppa den nya hemsidan. Så, enkelt.

Om feminism och träning: det ena behöver inte utesluta det andra

På sista tiden har jag lagt märkte till ett tämligen oschysst klimat kvinnor emellan på Instagram och så även på en del bloggar.  Jag tycker att det är märkligt att människor är så småsinta och enkelriktade i sitt synsätt att vi fortfarande 2016 förlöjligar varandra genom att säga att det är antifeministiskt att vilja gå ner i vikt, trivas med sin kropp och vara en sån som tränar. Det behöver förstås inte handla om träning. Camilla Läckberg är ett exempel som otroligt ofta verkar få kommentarer om att hon borde vara på ett eller annat sätt. Varför ger sig kvinnor på kvinnor? Det klingar så fel i mina öron. Vi ska vara medsystrar. Vi ska sporra varandra, peppar varandra och ge varandra det utrymme vi behöver för att växa och vara den person vi vill vara – inte tvärtom.

Mirjiam har skrivit ett superklokt inlägg om sin resa från att inte trivas i sin kropp till att faktiskt göra det. Efter två täta graviditeter har hon gått ner i vikt, kommit igång med träningen, käkat bättre, blivit gladare osv för att hon v i l l och upplever ett behov av det. Inte för att duga för någon annan. På vägen har hon fått pikar och kommentarer om att hon vikthetsar. Om att hon är en dålig feminist för att hon är glad över att gå ner i vikt. Om hur dåligt det är att lägga upp före- och efterbilder eftersom det är tjockmobbing och att gå patriarkatets vägar. Om att det är dubbelmoral att hävda att en gillar sig själv men ändå vill förändra sitt utseende.

Och jag tänker: varför stänga in sig i ett hörn? Varför måste det ena utesluta det andra? Det känns enkelspårigt och litet tråkigt. Vet ni vad jag går igång på? Starka kvinnor. Kvinnor som visar att feminism kan vara så mycket mer än orakade armhålor och osminkad hy. Kvinnor som lyfter fram andra, boostar och peppar andra kvinnor. Kvinnor som vågar ta och vågar ge plats. För mig handlar inte feminism om att jag behöver sluta raka mig eller att jag inte kan använda smink. Det innebär inte att jag inte kan vara smart och snygg och sexig och stark på samma gång som jag också är feminist. Jag tycker snarare att det är fett ofeministiskt att klanka ner på andra kvinnor – oavsett anledning.

Att ta hand om sin kropp är inte fult. Att vilja se bra ut är i n t e ofeministiskt. Att vara feminist innebär inte att jag behöver välja bort att vara attraktiv utan jag kan vara både och. Det ena behöver inte utesluta det andra. Det handlar väl snarare om för vems skull jag gör det. Att vara feminist handlar om att värna om och sträva efter jämställdhet. Det är människan som ska värderas – inte våra kön. Det innebär att jag som kvinna aldrig ska behöva känna mig nedtonad eller nertystad för att jag råkar ha en snippa och inte en snopp. Det innebär att jag som kvinna har rätt att få den lön som min kompetens berättigar mig till. Det innebär också att jag som kvinna inte ska behöva tänka på att vara något för någon annan för att hålla mig till de normer som samhället har tilldelat mig som kvinna. Det handlar om att få bestämma över sin egen kropp oavsett vad samhällets normer säger. Den som vill träna och känna sig bekväm i sin kropp får göra det. Den som hellre låter kroppshåret växa fritt och förespråkar naturlighet får göra det. Det ena behöver inte utesluta det andra. Det blir otroligt färglöst och onyanserat.

Jag köper inte att att träning och att vara mån om sitt utseende är att gå patriarkatets vägar. Jag köper heller inte att det är tjockmobbing att själv vilja gå ner i vikt för att trivas med sig själv. Det måste få ligga hos varje människa och varje människa har rätt till sin egen kropp. Du behöver inte vara smal för att duga som människa men du behöver heller inte vara motsatsen för att få vara feminist. Det är väl det som är grejen: vi behöver inte vara någonting för att duga för andra. Det handlar om egenvärde, att trivas i sin egen kropp och att älska sig själv för den en är. Varje människa har rätt till sin egen kropp. Varken kvinna eller man bestämmer hur jag ska se ut.

Det har blivit mycket laddat att vilja vara snygg idag. Förstå mig rätt: jag förespråkar att vi ska lägga fokus på vad vi kan göra med våra kroppar snarare än att stirra oss blinda på utsidan. Fast det innebär inte att jag inte vill se bra ut och bo i en kropp som jag trivs i. För det vill jag. Och jag vill det för min egen skull. Inte för att duga för någon annan. När skälen till att träna och äta enbart handlar om att vilja se ut på ett särskilt sätt för att passa in, för att tillfredsställa andra och när självkänslan och egenvärdet sviktar kan det bli problematiskt. Att äta och träna och värna om sin hälsa för att se bra ut, trivas i sin kropp o c h kunna använda sin kropp till fysiska utmaningar är inget fult. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Piffig mamma som bryr sig om hur hon ser ut = en bra feminist. En osminkad och nytränad mamma = en bra feminist. Det ena behöver inte utesluta det andra. Lev och låt leva.

 

 

 

 

Ser jag tjock ut i det här?

Ser jag tjock ut i det här?

Jag vet inte hur många gånger jag har frågat en kompis det. Jag vet inte hur många gånger jag har stått framför spegeln och klämt och känt på kroppsdelar med just den frågan ekande i huvudet: Ser jag tjock ut i det här? Och du måste svara ärligt!

Vad ska en kompis svara på det? Det är inte rättvist eller särskilt schysst att försätta sina kompisar i den situationen. Det är att lägga ansvaret på någon annan att avgöra ens duglighet. Jag vet inte om jag insåg på den tiden att jag jagade bekräftelse från andra människor. Jag vet inte om jag försökte få andras hjälp att tycka att jag dög som jag var. Jag tror faktiskt att det är något jag har insett på vägen och jag tror att den insikten gjorde ont. Oavsett var det en jakt som ständigt pågick och jag antar att jag trodde att människors bekräftelse skulle få mig att må bättre. Det gjorde den ju sällan eftersom jag inte tyckte särskilt bra om mig själv eller min kropp.

Jakten på bekräftelse från andra människor har följt mig från tonåren till vuxen ålder. Jag trodde att jag behövde andra människors beröm  och bekräftelse för att tro att jag duger som jag är. Aldrig verkade beröm och bekräftelse landa där jag förväntade mig och få mig att tycka bättre om mig själv. Tvärtom. En människa med svag självkänsla vill alltid ha mer mer mer. Bilden av mig själv och framför allt min kropp var negativ och det jag tyckte om mig själv var nyckeln. Så länge min uppfattning var skev och negativ skulle jag för alltid tycka illa om mig själv.

Jag minns mycket väl en gång i tonåren när någon sa till mig att jag hade feta lår. Det är tyvärr snällt i jämförelse med vad jag har sagt till mig själv genom åren men jag minns att det gjorde mig hemskt ledsen. Jag minns att det var en av de första gångerna när jag reflekterade över min kropp och tänkte att jag var tjock. När jag började se mig omkring och analysera andras kroppar kände jag mig fel och ful och fet.

Åh vad jag önskar att jag kunde krama min inre tonåring och förklara för henne att självkänsla, acceptans eller lycka inte sitter i låren eller volanger på magen. Det.Sitter.Inte.Där. Självkänsla börjar på insidan och det är ett arbete som är värt att kämpa för. Varje varje varje dag. Min post gravida kropp har tillhörande mjuka lår och fortfarande lite volanger på magen, men jag duger precis som jag är. Jag bor i en kropp jag tycker om och jag tränar just av den anledningen: för att jag tycker om den och för att den förtjänar att må bra. Inte för att jag avskyr den. Att ta hand om min kropp och träna är inte ett straff utan snarare motsatsen.

Du duger också precis som du är. Med eller utan mjuka lår och volanger på midjan. Det viktiga är att vi trivs med oss själva. Andras kroppar är andras kroppar. Du är du och jag är jag. ❤

img_4500

200 dagar utan missbruk

Fredag idag kompisar!

img_4513

För mig är det en speciell fredag dessutom för jag firar 200 dagar utan godis (osv). 200 dagar! Jag tror faktiskt inte att jag någonsin har varit borta från det som triggar mig mest under så lång tid. Jag är så stolt och nöjd och framför allt

JAG MÅR SÅ BRA!

Jag har för länge sedan kommit över den tröskeln när det är svårt att avstå eller när det känns som ett problem när andra bjuder. Just nu bor jag i känslan att jag inte är en sån som äter godis. Jag är nämligen ganska säker på att jag skulle börja smygbruka om släppte kontrollen och åt godis. Därför låter jag bli. Precis som att jag låter bli det mesta som är sött och som kan trigga mitt beroende igen. Det innebär inte att jag aldrig mer kommer att äta sådant som är gott för själen och väldigt sockrigt, men det innebär att jag inte kan göra det just nu. För jag är inte där.

200 dagar. Det innebär att det enbart är 165 dagar kvar till ett år. Det känns fantastiskt. Vilken jävla kapten jag är alltså!

155 dagar utan missbruk

På nyårsafton hade jag varit ren i 150 dagar. Det var det första stora målet för mig och vips var jag där. Det var sannerligen jobbigt den första tiden, men när en väl tagit sig igenom de första veckorna blir det bättre. Det är värt att hålla ut. Runt årsskiftet hade jag också lyckats gå ner mina 22 gravidkilon. I skrivande stund har jag varit utan godis i 155 dagar. Jag är så rackarns stolt över mig själv.

img_3778

Under de här 155 dagarna har jag hittat tillbaka till en mer hälsosam vardag. En vardag där det inte råder förbud mot vissa livsmedel och mot allt som är gott utan en vardag som känns balanserad. För det mesta väljer jag käk som gör gott för kroppen och som jag mår bra av att äta, och ibland väljer jag sådant som bara är gott. Helt enkelt.

Under den här tiden har jag insett att jag liksom inte måste lära mig att hantera sådant som jag lätt går igång och missbrukar på. Jag behöver inta lära mig att äta lite smågodis. En alkoholist bör troligen inte lära sig att dricka vin då och då för att det är socialt betingat utan den som har problem med alkohol bör ju avstå det för att må så bra som möjligt. För mig finns det mycket annat att äta och njuta av – både sådant som faktiskt innehåller vanligt raffinerat socker och sådant som innehåller mer naturlig sötma. Jag tror inte på att förbjuda och utesluta allt en tycker är gott, men däremot tror jag på att lära känna sig själv och göra medvetna val. När jag inte missbrukar på smågodis, börjar smygäta, hetsäta, skämmas för mitt beteende, slänga godis för att sedan kort därefter plocka upp det igen mår jag bra. Att välja bort just det som gör att jag i längden inte mår bra är ett medvetet val och det känns rätt långt in i magen.

Nästa mål är 200 dagar. 250 dagar. 300 dagar. Ett år.