Kategoriarkiv: Personlig utveckling

En hälsning till Cilla 2018

Den senaste hälsningen från mig själv var från Cilla 2015 till Cilla 2016. Någon hälsning till Cilla 2017 fick jag nog aldrig ner på pränt. En kan väl säga att mitt skrivande är något som fått lida för att jag blev egenföretagare och bytte jobb. Något som egentligen är bra eftersom prestationsprinsessan som jag brukade vara troligen hade försökt att göra precis allting på en och samma gång. Hade jag inte prioriterat och plockat bort saker under mitt första år som egenföretagare hade det troligen inte varit mycket kvar vid det här laget. Jag hade kraschat rakt in i väggen och legat som en blöt fläck på golvet.

I september 2015 förutspådde jag 2016 skulle bli året när vinden vände. Att jag skulle bana väg och skapa möjligheter. Att jag skulle genomföra mina planer och fortsätta rocka som kapten på min båt. Att jag var cool som vågar jaga mina drömmar. Att en trygghetsnarkoman aldrig vinner. Inte visste jag då att jag ett år senare skulle driva mitt eget företag och än mindre att jag två år senare fortfarande skulle göra det, få det att gå ihop och dessutom bytt läraryrket mot att på heltid på jobba med träning och hälsa – både som egenföretagare och anställd. Jag tror att Cilla 2015 hade behövt nypa sig i armen för att fatta att det är sant. För det är ju sant och det är faktiskt coolt.

För att hålla traditionen vid liv kommer här en hälsning till Cilla 2018. Brevet publiceras idag för att sedan dyka upp igen som en påminnelse och en hälsning nästa år.

Kära Cilla,

Du har gift dig, så himla häftigt! 34 år har du också hunnit bli. När du var 18 år tyckte du att 34 år var hysteriskt gammalt, men idag vet du att det är ingenting. Du åldras med stil. Livet blir bättre för varje år som går, precis som ett fint vin. Jag hoppas att bröllopet på Mallorca blev precis så som du önskar och att det var en oförglömlig dag och resa. Jag hoppas att dina närmaste vänner, familj och släkt var där för att fira med dig. Jag vet att du alltid har drömt om ett pangstort bröllop med precis alla du känner, men jag tror att du tog rätt beslut som satte Siri främst och valde en dag där hon kunde få vara delaktig. Jag tror att det var alldeles fantastiskt underbart att gifta sig på en strand och att du var en strålande vacker brud. Jag tror att din mamma grät och att din pappa avbröt i talen. Jag tror att dina brudtärnor gjorde en kärleksfull insats. Jag tror att du aldrig någonsin har älskar Mr så mycket som där och då.

2016 och 2017 var två år när det hände mycket. Både privat och jobbmässigt. Tänk att du verkligen tog steget att förverkliga dina drömmar och tänk att det blev så bra. Det ska du vara stolt över. Ta inte den framgång du upplever för givet. Var ödmjuk inför att du har möjlighet att arbeta med det du brinner för. Ibland tror jag att allting snurrar på så fort i din värld att du glömmer bort hur satans lycklig och tacksam du är för att få göra det du gör. Sakta ner lite i bland. Uppmärksamma, ta in och landa. Du är precis där du ska vara.

Jag vet att du ibland tampas med att få ihop allting. Vardagen, familjelivet, kärlekslivet, jobbet, träning och allt annat omkring dig. Det vill otroligt mycket. Det är en fin egenskap att för att få saker gjorda och du bangar inte för utmaningar, men ibland – ibland är det också väldigt viktigt att backa bandet och göra en sak i taget. Du har blivit bättre på det de senaste åren, men tidvis behöver du fortfarande påminna dig om att du inte behöver vara stark och bäst. Du behöver inte alltid säga ja och allting behöver inte alltid göras på ditt sätt. Det finns många andra sätt som också är bra.

 

Det här är mina förhoppningar för 2018.

Blanda och ge med din tid. Det är tillåtet att jobba mycket, grotta ner sig i det en brinner för och ä l s k a det en gör men se till att återhämta dig mellan varven. Intensiva perioder kräver lugnare perioder, återhämtning och vila. För att snurra på behöver en sakta ner och landa.

Pussa din kille, så ofta du kan. Det är normalt med dagar som är tyngre än andra när en lever i en långvarig relation och ibland vill ni vrida nacken av varandra, men för det mesta älskar ni ihjäl er på varandra. Som en god vän sa till dig: det är tur att lusten är större än nöden. Jag tipsar varmt om dejtkvällar. Två vuxna människor på tu man hand är inte alls en dum krydda i vardagen.

Du är ju lite skomakarens barn när det kommer till din egen träning. Fast också skomakaren för andra. Träna sådant du tycker är roligt, men våga testa nya saker. Du gillar ju progression men får lite panik av scheman (trots att du gör himla bra upplägg till andra). Fundera ut något bra rebellplan som du knyter ihop med lite lagom. Cykla, spring och lyft grejer. Och träna lite mer tillsammans med andra. Det ger dig lite extra umf.

Ett köpfritt 2018. Det låter ju lite knasigt med tanke på utgifterna som väntar med bröllopet och hela den karusellen men jag tänker i allmänhet. Jag tänker mig mer genomtänkta köp och mindre spontana infall. Du har en hel garderob med människokläder som du nästan aldrig använder: gör det istället för att köpa nytt. Du har skor, vinterkläder och träningskläder. När du tänker efter är det inte mycket du behöver. Ta tre månader i taget. Kör genomtänkt och inte mer. Jag tror att du kommer att upptäcka att du sparar mycket pengar.

Gå och lägg dig i tid. Jag vet att det är svårt att komma i säng ibland men eftersom ni inte är förskonade från uppvak på natten och ett barn som behöver mycket närhet och kärlek även på natten behöver du din skönhetssömn. Barnet kan sova i er säng något år till. Det gör faktiskt ingenting (men kom ihåg dejtkvällarna då och då).

Njut av din bröllopsdag men också av att planera den. Förhoppningsvis ska du bara gifta dig en gång (annars får det bli rådhuset för det är för dyrt att göra det flera gånger!) så se till att leva ut vägen dit. Gör det inte till ett stressmoment utan ha roligt på vägen. Du gifter dig med den bästa människan du vet. Tänk, vilken grej!

Det var allt för den här gången. I det stora hela tror jag att 2018 handlar mer om balans och familj och det lilla i livet, snarare än om karriär och utbildning. 2017 var ett utvecklande år, men också ett utmanande år. 2018 kan snurra lite mindre fort. Allt har sin tid. Gå din egen väg, du är sjukt bra på det. Fira dina framgångar. Vi har alla våra haters så lägg inte tid på löst skvaller och skitsnack. Du rockar, kaptenjävel ❤ 

Kram Cilla från 2017

Jag tar vad jag vill ha och jag jobbar hårt för det

Hej kompisar!

I fredags firade jag födelsedag hela dagen och det var himla fint. Mina cykeldeltagare på morgonpasset sjöng för mig och därefter gick dagen som i ett. Jag gillar att fylla år, indeed. Jag fick en ny cykel. Jag fick min gamla cykel i present när jag började högstadiet 1997 och den har liksom gjort sitt. Det är alltså 20 år sedan men själv känner jag mig knappast 20 år (!) äldre. Fast å andra sedan vet jag inte om 13 år var en walk in the park. De där tonårsåren var inte de bästa åren i mitt liv. 30+ passar mig bättre. Den bästa tiden är nu.

img_3500

Jag tänker ofta på det: att jag har blivit så mycket bättre med åren. Kanske är det så att livet fungerar just så; att precis som ett fint vin blir bättre med åren växer vi människor och blir bättre. För att vi utvecklas, tar steg framåt och får mer erfarenhet. Det vore givetvis orättvist mot Cilla 13 år att behöva jämföras med en vuxen trettiotreåring med livserfarenhet och perspektiv och självkänsla men jag upplever så stora skillnader med mig jämfört med bara för några år sedan.

Jag antar att skillnaden känns så stor för att jag är vuxen nu. Självfallet. Jag är ju en stor flicka nu med livserfarenhet och allt det där. Jag har fått hjärtat krossat. Gått igenom kriser. Utbildat mig flertal gånger. Jobbat. Tränat. Blivit mamma. Utvecklats. Allt sådant hör livet till och det gör att en blir rik i sin personlighet. Samtidigt ser jag vuxna människor som inte tycker om sig själva och är tillfreds med livet de lever. Och det innebär ju att ålder inte är den enda pusselbiten. För min del är en stor skillnad att jag tyckte så illa om mig själv under så många år. Idag gör jag inte det. Att ta steget från att vara osäker på mig själv, självkritisk och liten där på insidan gör givetvis att en växer.  Och jag gillar det så himla mycket: att växa och bli bättre. Att tycka mer och mer om mig själv och det liv jag skapar. Troligen är det den allra största skillnaden: att jag skapar ett liv som jag är tillfreds med. Att jag inte ger det ansvaret till någon annan eller tänker ”tänk om”.

Jag bara gör det. För det blir inte lättare om jag väntar. För att jag förtjänar att leva ett liv som jag trivs med och för att jag förtjänar att vara den bästa versionen av mig själv. Sorgligt kan tyckas att det skulle ta många år innan jag kom till insikt om mitt eget värde men det går inte att bli dum igen. Jag kommer aldrig någonsin bli en person som inte värnar om mitt eget värde och bortprioriterar mig själv igen. Jag tar vad jag vill ha och jag jobbar hårt för det. På vägen växer jag. Lite, lite för varje dag. Det kittlar långt ner i magen och det är en av de härligaste känslor.

I dagarna är det dags för ännu ett årsbrev. Jag har gjort det ett par år nu och tycker att det är en alldeles jättefin grej. Stay tuned om du är lika nyfiken som jag är på vad Cilla 2017 ska hälsa till Cilla 2018.

Jag vill fånga den potential som människor har stoppat ner i små askar och blåsa liv i deras drömmar

Fredag kompisar!

Jag har självfallet funderat mycket på mitt skrivande under de här månaderna när jag knappt har skrivit en enda rad. Mobilen är fylld med meningar och fraser som ploppat upp i hjärnan men jag har tillåtit mig att prioritera och fokusera på vad som är v i k t i g a s t som ett led i att jag inte kan vara ett hundra procent på en och samma gång. Idag känner jag mig on fire. Som om någon har kastat tändvätska på mig. Jag vaknade med en känsla av att det kommer att bli något riktigt bra av det här. Det bubblar inom mig.

Jag har väntat just på den här känslan. Elden. Insikten av att jag har precis allt jag behöver inom mig och att jag är stark och kunnig och precis mig själv. Känslan har funnits där hela tiden, men jag har hållit den tillbaka med (bort)förklaringen att jag inte har tid. Och visst, i en tid där prioriteringarna är många kan brist på tid var ett gott skäl. Det är ju bara det att vi inte lider av tidsbrist utan snarare tidspress; att vi försöker klämma in mycket att göra på begränsat område. Men givetvis vill jag fortsätta leverera kvalitet för er. Jag är gjord för det här. Jag brinner för det här. Att skriva är en kärleksaffär som jag vägar ge upp. Jag är inte klar på långa vägar.

img_2395

Jag tror på att faktiskt koppla ner för att kunna koppla på och prestera. Som prestationsprinsessa har jag alltid haft höga krav på mig själv och velat vara duktig duktig duktig till varje pris. Det har varit viktigt för mig eftersom jag hade kopplat ihop min person, den jag är, med vad jag presterade. Presterade jag inte tillräckligt bra var jag heller inte en tillräckligt bra människa. Det är sorgligt, men det fanns en tid när duktighetshetsen höll på att ta sönder mig och min enda drivkraft handlade om att duga för andra människor.

Så självfallet; att plocka bort och prioritera är en del av det arbetet. Att inte alltid ha kravet att vara bäst och att säga nej. Precis som många av er andra får jag jobba med det hela tiden. Att ta hand om sig själv och värdesätta sig själv är inte något en gör en tid och sedan är arbetet färdigt. Det är for life. Det är att se sina egna mönster och rutiner och bryta dem för att kunna på bättre. Här och nu. På lång sikt.

Men ändå. Jag jobbar hårt för att jag gillar det. Jag gillar mig själv när jag är fett fokuserad. Jag älskar drivet, engagemanget och viljan. Känner livets liv i mig. För att kunna njuta av det och unna mig att leva min dröm behöver jag ibland sålla. Uppdrag. Människor. Idéer. Jag väljer bort det som inte gör mig stark. Och jag gillar att känna mig stark. Fysiskt och psykiskt. Då får jag modet att göra verklighet av mina drömmar. Då plockar jag russinen ur kakan. Njuter bara av den godaste karamellen. Bygger mig stark. Sjunger med all kraft. Tar i. För mig är satsningar och engagemang utan känsla ingenting. Däremot är engagemang med känsla allting. Avgörande.

Därför vill jag peppa mig själv lika mycket som jag vill peppa dig att göra din grej. Att ta din chans. Att ge dig själv möjligheten att lyckas. För jag står hellre upp och ut med mina egna drömmar än ligger lugnt drömmandes. För mig finns det ingen plan B. Vägen till mina mål kommer att se olika ut. Ibland kommer jag att ta i lite mer, ibland lite mindre. Båda tillvägagångssätten är tillräckligt bra. Men, det är det här jag ska ägna mitt liv åt; att växa som människa och få andra människor att växa. Jag vill fånga den potential som människor har stoppat ner i små askar och blåsa liv i deras drömmar och möjligheter. Det är precis det som jag är gjord för. Fifan vilken feeling.

Happy fredag sötnosar!

 

Nej tack, jag ska inte åka med!

Jag har haft och har fortfarande ibland perioder när jag tänker väldigt mycket. Det snurrar runt, runt i huvudet och jag får svårt att sortera. När jag är för mycket i mitt huvud och för lite i min kropp mår jag inte bra. Att jag tänker tänker tänker påverkar mitt välmående. Inte sällan kommer de här snurret när jag ska sova och det påverkar i allra högsta grad min sömn. Jag tänker tänker tänker på saker jag borde ha gjort, borde ha sagt, borde göra. Jag ältar. Pulsen ökar. Jag blir irriterad. Lättretlig. Inte mitt bästa jag.

Lyckligtvis är det något som har blivit bättre. Det kan fortfarande snurra runt i huvudet men jag har blivit bättre på att städa upp, sortera och koppla ner. Dels handlar det om att jag har fått verktyg genom att träffa en psykolog och dels handlar det om att jag har förstått hur vi fungerar som människor på ett annat sätt. Jag är medveten om vad som händer i mig när det snurrar runt. Jag kan bromsa in och lyssna inåt. Jag kan vara mer närvarande i det som händer i min kropp.

img_1940

Vi kan aldrig få tankar och känslor att sluta komma och gå. Det är så vi fungerar som människor. Däremot kan vi välja vilka tankar vi hakar fast vid och fortsätter att tänka vidare. Vi kan där och då välja att inte ta de tankar som dyker upp på så stort allvar.

Ett sätt att hantera det på är att se tankar som amerikanska gula taxibilar som cirkulerar runt och tacka nej. Nej tack, jag ska inte åka med. Nej, tack. Nej. Då rensar vi upp. Städar bort dimman som hindrar oss från att tänka mer klara tankar. Och jag tror att när vi lär oss att tacka nej till allt som finns i huvudet kan vi rensa upp och inse att det är ju vi själva som skapar snurret. Det innebär inte att det är lätt, men det innebär att vi inser att vi aldrig aldrig aldrig kan sluta tänka. För tankar kommer att komma och gå, men genom att sortera det vi tänker och faktiskt inte ta fasta på alla svåra (eller roliga!) tankar som kommer och går kan vi också må bättre. Skillnaden blir vad vi gör med tankarna som kommer. Nej, tack.

Och märker du att du ändå åker med för många taxibilar så hoppar du av. Nej tack, jag ska inte åka längre än så här. Välj. Ta inte allt du tänker på för stort allvar. Sortera. Då kommer du att må bättre. ❤

Snart är du över på andra sidan. Precis som Britney Spears

Jag tror att många människor bär omkring på känslor som de behöver släppa taget om. Vi tänker och ältar och analyserar. Låter varje liten tanke bli till verklighet och spinner vidare. Att låta hjärnan gå på helvarv och hålla tankar snurrande i huvudet är utmattande. Det blir aldrig lugnt och stilla.

Jag tror på att släppa taget om det vi inte behöver. Att inte vara rädd för att säga vad en känner. Att bli arg, ledsen, upprörd, besviken och faktiskt tillåta alla olika sorters känslor ta plats. När vi håller tillbaka våra känslor och trycker ner vad vi egentligen känner långt ner i halsen exploderar vi slutligen. Och att trycka ner känslor ger den där klumpkänslan i halsen. Ni vet när en nästan får ont i halsen för att det sitter känslor i vägen. En måste bara svälja. Känslor som vill ut, men som vi trycker trycker trycker ner för att vi inte vågar säga som det är. Det är, för mig, en indikation på att något måste få komma ut och kroppen är så smart att den säger till när något är fel. Då är det vår satans skyldighet att lyssna. Signalerna finns ju där.

Att explodera med alla känslor på en och samma gång kan å ena sidan vara förlösande. Den tunga stenen lämnar axlarna. En känsla av lätthet. Men, att inte låta det gå så långt kan många gånger vara precis lika förlösande och frigörande i sig. Att inte samla känslor på hög utan att istället våga stå och ta ansvar för sina känslor ger också en känsla av frid. Att våga visa att en vet sitt värde. Då behöver vi inte bära omkring på känslor som skapar olust.

img_1886-1

Jag brukar ofta tänka på att det finns tusentals och åter tusentals människor som har det värre och svårare och jävligare än vad jag har det. Det innebär inte att jag inte har rätt att gnälla, vara ledsen och arg just i den stunden som jag behöver det, men tanken på att människor som har det svårare och ä n d å utvecklas och tar sig vidare i livet ger någon form av styrka. De gör det ändå. De tar sig igenom vidriga förhållanden, kommentarer från nejsägare, förståsigpåare och gnällspikar omkring dem och tar ansvar för sitt eget liv. De bara tar sig igenom skiten, ändå.

En dipp är en dipp. En dålig dag är en dålig dag. Inte ett dåligt liv. Och jag tror att många behöver bli bättre på att inse det. Att det är okej att ha negativa känslor och att inte må bra; för alla känslor är okej men att vi också behöver låta dem komma ut. För att kunna ladda om och försöka göra nästa stund och nästa dag till något bättre behöver vi släppa taget om det vi inte behöver. Annars kan vi inte må bra. En sekund, minut och dag i taget och snart är du över på andra sidan. Precis som Britney Spears. 

 

Att acceptera sig själv är avväpnande

God morgon sötnosar!

Idag är det en vecka sedan inspirationsaftonen och jag bär fortfarande med mig en bra känsla i kroppen. Den känslan njuter jag av. Att vara nöjd med sin insats utan ångest eller att slås i bitar för att en inte gjorde tillräckligt är magisk. Jag har inte alltid kunnat njuta av vad jag har åstadkommit. Idag kan jag det och det är en härlig känsla. Jag har fått mycket kommentarer under veckan och många menar att de gärna hade gått men att det inte blev av den här gången. Så kan det vara.

Vi kommer givetvis att sätta tänderna i att planera fler event av den här sorten och du som är nyfiken och intresserad får hemskt gärna lämna önskemål vem du vill se föreläsa och vilka teman vi fortsättningsvis ska behandla. Att önska kostar ingenting.

img_1680

Foto: Ylva Sandström 

Under min föreläsning pratade jag om att våga erkänna för sig själv och sätta ord på vad en  behöver jobba med och utveckla för att öka sitt välmående. För mig har det handlat om att erkänna att min självkänsla var noll, att jag bara trodde att jag dög när jag presterade och att jag brydde mig ofantligt mycket om vad andra människor tyckte om mig. Det var ju sådant som begränsade mig mycket i livet och alla de här faktorerna påverkade min motivation i livet i stort. Jag blev lätt osäker och ängslig och det gjorde inte att jag tog tag i saker som jag verkligen ville genomföra.

När vi vågar sätta ord på vad vi behöver utveckla för att må bättre lär vi känna oss själva på bättre sätt. Att acceptera sig själv är avväpnande och att göra det är också att komma till en punkt där det inte längre finns något att dölja. Det innebär att en kan landa  i att en inte behöver vara rädd för sina tankar om sig själv och det leder till att andra människors åsikter också mindre skrämmande. När jag tycker bra om mig själv och står för vem jag är behöver jag inte bry mig om vad andra tycker och tänker. Att göra allt det här behöver inte vara smärtfritt; det ä r jobbigt att utvecklas som människa. Väl över på andra sidan är det ändå otroligt förlösande för när vi inte behöver bry oss så förbannat mycket om vad andra tycker kan vi fokusera på det egna välmåendet. Och det mår vi bättre av och får mer energi till det som är viktigt i livet.

 

Att sakta ner och återhämta sig

Den här helgen har verkligen varit ett andningshål för mig. Välbehövligt. Jag har jobbat otroligt mycket den senaste månaden i allmänhet och i synnerhet den gångna veckan. Att andas, återhämta mig och vila har känts viktigt de senaste dagarna. Jag har sovit middag, tränat, umgåtts med familjen och egentligen inte gjort något särskilt. Fantastiskt njutbart.

img_1674

 

Efter en period när jag har haft många bollar i luften ser jag till att sakta ner. Livet går i perioder, men det är viktigt att inte köra på för hårt. Jag mår bra av att få prestera och leverera mellan varven, men däremellan behöver jag också sänka kraven och göra saker jag mår bra av. Det brukade jag inte göra. Jag tuggade på och pressade mig, lite hårdare för varje gång. Det var inte så att jag mådde bra av det och glädjen i att göra många roliga saker på en och samma gång försvann undan för undan. Jag körde nästan slut på mig själv och bromsade precis framför kanten.

Att jag inte saktade ner tempot och kände en enorm prestationsångest var för att jag var rädd för att misslyckas och för att jag var rädd för att inte leva upp till vare sig mina egna eller andras förväntningar. Jag försökte desperat leva upp till förväntningar som jag trodde att andra  hade på mig. Det var inte mitt bästa liv att leva och när en tänker på det är det sorgligt hur mycket vi låter andra människors åsikter påverka våra liv.

Vi kan inte prestera ett hundra procent på livets alla området på en och samma gång. Det tar för mycket energi och vi skapar aldrig de där stunderna när vi saktar ner och bara fokuserar på att vara oss själva. Då finns det krav på prestation vart vi än vänder oss och kroppen kommer, förr eller senare att säga ifrån. Det är då vi blir sjuka. Och trötta. En trötthet som inte försvinner hur mycket vi vilar. Vi upplever ändå brist på energi och lust.

Idag lever vi i ett samhälle där det är status att prestera och leverera. Vi fyller våra liv till bredden. Det är fint att vara upptagen och ha förmåga att ha många bollar i luften. Vart vi än vänder oss ser vi människor som inte verkar ha några som helst problem med att få ihop livet på alla plan. Det är som att alla andra (vilka det nu är?) har förmåga att vårda sina relationer, träna, laga mat från grunden, åka på semester, renovera och inreda sina hem, göra karriär, ta hand om barnen (och är hemma länge utan att ha barnen på förskolan), umgås, fikar och dricker vin.

Faktum är att de flesta människor inte har rum för allt det där i tillvaron, åtminstone inte på en och samma gång. Jag tror att det är bilden av att a l l a andra lever ett lättare liv än vad vi själva gör som ställer till det för oss. Som gör att vi inte vågar sakta ner tempot, sänka kraven och bara fokusera på sådant vi mår bra av. Och när vi hela tiden jämför oss med vad andra gör och vad andra har blir vi så satans missnöjda med våra egna liv. Men mitt liv är ju värt att levas på mitt sätt och på mina villkor. Det är inte viktigt hur andra lever sina liv för andra människor kan inte leva mitt liv och jag kan inte leva andra människors liv. När vi saktar ner, gör rum i tillvaron för återhämtning och fokuserar på sådant vi själva mår bra ökar vi också vårt välmående. Då behöver vi inte ställa så där förbannat höga krav på oss själva genom hela livet utan kan fokusera på att leva livet på egna villkor. Då mår vi bättre och trivs bättre med livet.