Kategoriarkiv: From Cilla with Love

En hälsning till Cilla 2018

Den senaste hälsningen från mig själv var från Cilla 2015 till Cilla 2016. Någon hälsning till Cilla 2017 fick jag nog aldrig ner på pränt. En kan väl säga att mitt skrivande är något som fått lida för att jag blev egenföretagare och bytte jobb. Något som egentligen är bra eftersom prestationsprinsessan som jag brukade vara troligen hade försökt att göra precis allting på en och samma gång. Hade jag inte prioriterat och plockat bort saker under mitt första år som egenföretagare hade det troligen inte varit mycket kvar vid det här laget. Jag hade kraschat rakt in i väggen och legat som en blöt fläck på golvet.

I september 2015 förutspådde jag 2016 skulle bli året när vinden vände. Att jag skulle bana väg och skapa möjligheter. Att jag skulle genomföra mina planer och fortsätta rocka som kapten på min båt. Att jag var cool som vågar jaga mina drömmar. Att en trygghetsnarkoman aldrig vinner. Inte visste jag då att jag ett år senare skulle driva mitt eget företag och än mindre att jag två år senare fortfarande skulle göra det, få det att gå ihop och dessutom bytt läraryrket mot att på heltid på jobba med träning och hälsa – både som egenföretagare och anställd. Jag tror att Cilla 2015 hade behövt nypa sig i armen för att fatta att det är sant. För det är ju sant och det är faktiskt coolt.

För att hålla traditionen vid liv kommer här en hälsning till Cilla 2018. Brevet publiceras idag för att sedan dyka upp igen som en påminnelse och en hälsning nästa år.

Kära Cilla,

Du har gift dig, så himla häftigt! 34 år har du också hunnit bli. När du var 18 år tyckte du att 34 år var hysteriskt gammalt, men idag vet du att det är ingenting. Du åldras med stil. Livet blir bättre för varje år som går, precis som ett fint vin. Jag hoppas att bröllopet på Mallorca blev precis så som du önskar och att det var en oförglömlig dag och resa. Jag hoppas att dina närmaste vänner, familj och släkt var där för att fira med dig. Jag vet att du alltid har drömt om ett pangstort bröllop med precis alla du känner, men jag tror att du tog rätt beslut som satte Siri främst och valde en dag där hon kunde få vara delaktig. Jag tror att det var alldeles fantastiskt underbart att gifta sig på en strand och att du var en strålande vacker brud. Jag tror att din mamma grät och att din pappa avbröt i talen. Jag tror att dina brudtärnor gjorde en kärleksfull insats. Jag tror att du aldrig någonsin har älskar Mr så mycket som där och då.

2016 och 2017 var två år när det hände mycket. Både privat och jobbmässigt. Tänk att du verkligen tog steget att förverkliga dina drömmar och tänk att det blev så bra. Det ska du vara stolt över. Ta inte den framgång du upplever för givet. Var ödmjuk inför att du har möjlighet att arbeta med det du brinner för. Ibland tror jag att allting snurrar på så fort i din värld att du glömmer bort hur satans lycklig och tacksam du är för att få göra det du gör. Sakta ner lite i bland. Uppmärksamma, ta in och landa. Du är precis där du ska vara.

Jag vet att du ibland tampas med att få ihop allting. Vardagen, familjelivet, kärlekslivet, jobbet, träning och allt annat omkring dig. Det vill otroligt mycket. Det är en fin egenskap att för att få saker gjorda och du bangar inte för utmaningar, men ibland – ibland är det också väldigt viktigt att backa bandet och göra en sak i taget. Du har blivit bättre på det de senaste åren, men tidvis behöver du fortfarande påminna dig om att du inte behöver vara stark och bäst. Du behöver inte alltid säga ja och allting behöver inte alltid göras på ditt sätt. Det finns många andra sätt som också är bra.

 

Det här är mina förhoppningar för 2018.

Blanda och ge med din tid. Det är tillåtet att jobba mycket, grotta ner sig i det en brinner för och ä l s k a det en gör men se till att återhämta dig mellan varven. Intensiva perioder kräver lugnare perioder, återhämtning och vila. För att snurra på behöver en sakta ner och landa.

Pussa din kille, så ofta du kan. Det är normalt med dagar som är tyngre än andra när en lever i en långvarig relation och ibland vill ni vrida nacken av varandra, men för det mesta älskar ni ihjäl er på varandra. Som en god vän sa till dig: det är tur att lusten är större än nöden. Jag tipsar varmt om dejtkvällar. Två vuxna människor på tu man hand är inte alls en dum krydda i vardagen.

Du är ju lite skomakarens barn när det kommer till din egen träning. Fast också skomakaren för andra. Träna sådant du tycker är roligt, men våga testa nya saker. Du gillar ju progression men får lite panik av scheman (trots att du gör himla bra upplägg till andra). Fundera ut något bra rebellplan som du knyter ihop med lite lagom. Cykla, spring och lyft grejer. Och träna lite mer tillsammans med andra. Det ger dig lite extra umf.

Ett köpfritt 2018. Det låter ju lite knasigt med tanke på utgifterna som väntar med bröllopet och hela den karusellen men jag tänker i allmänhet. Jag tänker mig mer genomtänkta köp och mindre spontana infall. Du har en hel garderob med människokläder som du nästan aldrig använder: gör det istället för att köpa nytt. Du har skor, vinterkläder och träningskläder. När du tänker efter är det inte mycket du behöver. Ta tre månader i taget. Kör genomtänkt och inte mer. Jag tror att du kommer att upptäcka att du sparar mycket pengar.

Gå och lägg dig i tid. Jag vet att det är svårt att komma i säng ibland men eftersom ni inte är förskonade från uppvak på natten och ett barn som behöver mycket närhet och kärlek även på natten behöver du din skönhetssömn. Barnet kan sova i er säng något år till. Det gör faktiskt ingenting (men kom ihåg dejtkvällarna då och då).

Njut av din bröllopsdag men också av att planera den. Förhoppningsvis ska du bara gifta dig en gång (annars får det bli rådhuset för det är för dyrt att göra det flera gånger!) så se till att leva ut vägen dit. Gör det inte till ett stressmoment utan ha roligt på vägen. Du gifter dig med den bästa människan du vet. Tänk, vilken grej!

Det var allt för den här gången. I det stora hela tror jag att 2018 handlar mer om balans och familj och det lilla i livet, snarare än om karriär och utbildning. 2017 var ett utvecklande år, men också ett utmanande år. 2018 kan snurra lite mindre fort. Allt har sin tid. Gå din egen väg, du är sjukt bra på det. Fira dina framgångar. Vi har alla våra haters så lägg inte tid på löst skvaller och skitsnack. Du rockar, kaptenjävel ❤ 

Kram Cilla från 2017

Jag vill fånga den potential som människor har stoppat ner i små askar och blåsa liv i deras drömmar

Fredag kompisar!

Jag har självfallet funderat mycket på mitt skrivande under de här månaderna när jag knappt har skrivit en enda rad. Mobilen är fylld med meningar och fraser som ploppat upp i hjärnan men jag har tillåtit mig att prioritera och fokusera på vad som är v i k t i g a s t som ett led i att jag inte kan vara ett hundra procent på en och samma gång. Idag känner jag mig on fire. Som om någon har kastat tändvätska på mig. Jag vaknade med en känsla av att det kommer att bli något riktigt bra av det här. Det bubblar inom mig.

Jag har väntat just på den här känslan. Elden. Insikten av att jag har precis allt jag behöver inom mig och att jag är stark och kunnig och precis mig själv. Känslan har funnits där hela tiden, men jag har hållit den tillbaka med (bort)förklaringen att jag inte har tid. Och visst, i en tid där prioriteringarna är många kan brist på tid var ett gott skäl. Det är ju bara det att vi inte lider av tidsbrist utan snarare tidspress; att vi försöker klämma in mycket att göra på begränsat område. Men givetvis vill jag fortsätta leverera kvalitet för er. Jag är gjord för det här. Jag brinner för det här. Att skriva är en kärleksaffär som jag vägar ge upp. Jag är inte klar på långa vägar.

img_2395

Jag tror på att faktiskt koppla ner för att kunna koppla på och prestera. Som prestationsprinsessa har jag alltid haft höga krav på mig själv och velat vara duktig duktig duktig till varje pris. Det har varit viktigt för mig eftersom jag hade kopplat ihop min person, den jag är, med vad jag presterade. Presterade jag inte tillräckligt bra var jag heller inte en tillräckligt bra människa. Det är sorgligt, men det fanns en tid när duktighetshetsen höll på att ta sönder mig och min enda drivkraft handlade om att duga för andra människor.

Så självfallet; att plocka bort och prioritera är en del av det arbetet. Att inte alltid ha kravet att vara bäst och att säga nej. Precis som många av er andra får jag jobba med det hela tiden. Att ta hand om sig själv och värdesätta sig själv är inte något en gör en tid och sedan är arbetet färdigt. Det är for life. Det är att se sina egna mönster och rutiner och bryta dem för att kunna på bättre. Här och nu. På lång sikt.

Men ändå. Jag jobbar hårt för att jag gillar det. Jag gillar mig själv när jag är fett fokuserad. Jag älskar drivet, engagemanget och viljan. Känner livets liv i mig. För att kunna njuta av det och unna mig att leva min dröm behöver jag ibland sålla. Uppdrag. Människor. Idéer. Jag väljer bort det som inte gör mig stark. Och jag gillar att känna mig stark. Fysiskt och psykiskt. Då får jag modet att göra verklighet av mina drömmar. Då plockar jag russinen ur kakan. Njuter bara av den godaste karamellen. Bygger mig stark. Sjunger med all kraft. Tar i. För mig är satsningar och engagemang utan känsla ingenting. Däremot är engagemang med känsla allting. Avgörande.

Därför vill jag peppa mig själv lika mycket som jag vill peppa dig att göra din grej. Att ta din chans. Att ge dig själv möjligheten att lyckas. För jag står hellre upp och ut med mina egna drömmar än ligger lugnt drömmandes. För mig finns det ingen plan B. Vägen till mina mål kommer att se olika ut. Ibland kommer jag att ta i lite mer, ibland lite mindre. Båda tillvägagångssätten är tillräckligt bra. Men, det är det här jag ska ägna mitt liv åt; att växa som människa och få andra människor att växa. Jag vill fånga den potential som människor har stoppat ner i små askar och blåsa liv i deras drömmar och möjligheter. Det är precis det som jag är gjord för. Fifan vilken feeling.

Happy fredag sötnosar!

 

Snart är du över på andra sidan. Precis som Britney Spears

Jag tror att många människor bär omkring på känslor som de behöver släppa taget om. Vi tänker och ältar och analyserar. Låter varje liten tanke bli till verklighet och spinner vidare. Att låta hjärnan gå på helvarv och hålla tankar snurrande i huvudet är utmattande. Det blir aldrig lugnt och stilla.

Jag tror på att släppa taget om det vi inte behöver. Att inte vara rädd för att säga vad en känner. Att bli arg, ledsen, upprörd, besviken och faktiskt tillåta alla olika sorters känslor ta plats. När vi håller tillbaka våra känslor och trycker ner vad vi egentligen känner långt ner i halsen exploderar vi slutligen. Och att trycka ner känslor ger den där klumpkänslan i halsen. Ni vet när en nästan får ont i halsen för att det sitter känslor i vägen. En måste bara svälja. Känslor som vill ut, men som vi trycker trycker trycker ner för att vi inte vågar säga som det är. Det är, för mig, en indikation på att något måste få komma ut och kroppen är så smart att den säger till när något är fel. Då är det vår satans skyldighet att lyssna. Signalerna finns ju där.

Att explodera med alla känslor på en och samma gång kan å ena sidan vara förlösande. Den tunga stenen lämnar axlarna. En känsla av lätthet. Men, att inte låta det gå så långt kan många gånger vara precis lika förlösande och frigörande i sig. Att inte samla känslor på hög utan att istället våga stå och ta ansvar för sina känslor ger också en känsla av frid. Att våga visa att en vet sitt värde. Då behöver vi inte bära omkring på känslor som skapar olust.

img_1886-1

Jag brukar ofta tänka på att det finns tusentals och åter tusentals människor som har det värre och svårare och jävligare än vad jag har det. Det innebär inte att jag inte har rätt att gnälla, vara ledsen och arg just i den stunden som jag behöver det, men tanken på att människor som har det svårare och ä n d å utvecklas och tar sig vidare i livet ger någon form av styrka. De gör det ändå. De tar sig igenom vidriga förhållanden, kommentarer från nejsägare, förståsigpåare och gnällspikar omkring dem och tar ansvar för sitt eget liv. De bara tar sig igenom skiten, ändå.

En dipp är en dipp. En dålig dag är en dålig dag. Inte ett dåligt liv. Och jag tror att många behöver bli bättre på att inse det. Att det är okej att ha negativa känslor och att inte må bra; för alla känslor är okej men att vi också behöver låta dem komma ut. För att kunna ladda om och försöka göra nästa stund och nästa dag till något bättre behöver vi släppa taget om det vi inte behöver. Annars kan vi inte må bra. En sekund, minut och dag i taget och snart är du över på andra sidan. Precis som Britney Spears. 

 

Ta vara på möjligheten när den dyker upp

 

God fortsättning allra käraste ni!

Jag hoppas att ni firade nyår med människor ni tycker om. Jag hade en superhärlig afton med god middag, intressanta samtal och mycket skratt. En av de bättre aftnar jag har firat faktiskt. Siribarnet sov inte särskilt bra och fick vara vaken vid tolvslaget. Hunden Sam och raketerna var troligen det bästa som har hänt i hennes lilla liv.

För er som inte hade någon att fira med: det blir nytt år ändå. Jag har firat nyårsafton två gånger helt ensam och även om jag var ofantligt bitter över det åtminstone ett av tillfällena var det egentligen inte så väldans farligt. Just där och då kände jag mig ensam och utanför, men i själva verket var det inte en stor grej. Det blev nytt år ändå och det kommande året blev bra mycket bättre än det föregående. Ibland kan ju ett nytt år bli just den där nystarten och omstarten som vi tidvis behöver. Ett oskrivet blad. En ny chans. Ta i så fall vara på den. Släpp taget om det som har varit och gå vidare. Spill inte din dyrbara tid och kraft på att älta sådant du inte kan förändra. Skapa en tillvaro som du trivs med.

Ta vara på möjligheten när den dyker upp. Vänta inte. Det handlar om att förändra invanda beteenden och om du hela tiden skjuter upp chansen till förändring kommer du inte att komma vidare. Du kommer inte att utvecklas. Om du hela tiden väntar på att det ska kännas så där ett hundra procent och gör tröskeln för hög för att sätta igång innan du agerar är risken stor att du aldrig kommer till skott. Om du tänker efter har du väntat länge nog. Det är dags att ta steget. Kom till skott.

Ta steget. Det är inte förrän du har tagit det där första steget som du vet vad det andra steget blir. Du kan tänka hur mycket som helst men tankar är inte verklighet. Det är bara tankar. För att det ska bli verklighet behöver du agera. Du behöver göra.

Mitt mål det här året är att fortsätta ta vara på möjligheterna när de dyker upp. Att inte vänta på att allting som på ett magiskt sätt ska falla på plats och tro att det finns pusselbitar som jag måste pussla på plats. Allting blir precis så som det ska vara när jag litar på processen, tar en sak i taget och tar vara på de möjligheter som dyker upp. Om det känns rätt i magen vill säga. Annars tackar jag nej. Jag ska göra saker för min egen skull och inte för att vara andra till lags. När det pirrar i min mage och känns lite nervöst är det ett gott tecken, men när jag får en ångestklump i magen är det inte rätt för mig. Den känslan, är för mig, väldigt viktig att hålla isär. Fjärilar i magen är ett pris att betala för att få vad jag vill ha medan ångest i magen är något annat.

Vad ska du fokusera på det här året?

 

Ett bokslut på 2016

Ytterligare ett år har passerat. Och boy vilket år det har varit. Ett otroligt utvecklande och givande år men också utmanande. Det har varit ett år när jag har agerat och tagit flera steg mot den person jag vill vara och det liv jag vill leva. Det har krävts hårt arbete, men det har också gett mig ofantligt mycket; glädje, uppfinningsrikedom, självförtroende och självkänsla. Min kreativitet har blomstrat. Ju mindre jag tänker och bryr mig om vad en ska och inte ska göra går min hjärna igång på tusen idéer. Jag älskar min hjärna och min kreativa förmåga. Jag älskar att vara kvinna. 

Jag har utmanat mina rädslor. Jag har fått tillbaka en stark kropp efter graviditeten. Jag har sovit extremt dåligt och extremt lite men på något sätt ändå hittat energin att göra det jag drömmer om och brinner för. Jag har hittat på en rad spännande grejer och anordnat träningsevent. Startat eget företag. Tagit tjänstledigt från mitt människojobb. Fått ett annat spännande jobb. Förlovat mig. Sett Siribarnet växa ytterligare 365 dagar och älskat henne mer och mer för varje dag som går. Träffat och lärt känna nya människor. Jag har lärt mig massor om snippor och bäckenbotten och vill ägna livet åt att fylla på med viktig fittfakta. För mig är kvinnors hälsa det absolut viktigaste att ägna mig åt.

För mig har 2016 varit ett fantastiskt år. Ändå tror jag att 2017 kommer att bli årets år. Det är så mycket som bubblar i mig och jag känner mig helt crazy bananas redo för att utvecklas ännu mer. Jag är precis där jag vill vara.

Det som har varit mest utmanande har varit sömnbristen och vi sover fortfarande inte helt bra. Fy Fabian vad det har tärt på oss. Trots det tycker jag att Mr och jag har gjort det här året riktigt bra. Vi har varandra i mot- och medgång även om vi absolut ibland har fått kämpa för kärleken.

Kom håg; andras framgång är aldrig ditt fall. Alla människor har förmågan, möjligheten och en inneboende kraft att göra det bästa av livet. Du kan göra precis vad du vill. Det är bara dina egna tankar om vad som är möjligt som sätter stopp för vad du kan göra. Just den insikten tar jag med mig in i 2017 och arbetar vidare på: att det är mina egna tankar och föreställningar som påverkar vem jag är och hur mitt liv blir.

Och då tänker jag inte så mycket på att tänka negativa eller positiva tankar för stunden utan snarare det faktum att jag tänker. Att inse att tankar kommer och går och att jag aldrig kan styra vad jag tänker är den absolut viktigaste insikten för mig. Att bara släppa taget och inte värdera så mycket utan att bara göra ändå har varit en stor framgångsfaktor för mig. Att inte bry mig så förbannat mycket är något jag har jobbat med i flera år, men just det här året har jag verkligen brutit igenom gränser och släppt taget om väldigt mycket. Att var Cecilia Stålhandske är egentligen ganska enkelt. Det är när jag försöker vara något annat som det blir så förbaskat svårt.

Tack för att du läser det jag skriver. Vare sig du läser ofta eller ibland. Det här året har inte varit det år när jag har kunnat skriva så mycket som jag önskar och vill, men jag tror och hoppas att jag under 2017 kommer att kunna ägna mig åt mitt skrivande mycket mer.

Tack 2016. Nu blickar vi alldeles snart fram mot det nya året. Endast en dag återstår.

Kram Cilla

Att äga sin egen skit

Igår var jag i Hultsfred på Albäckskolan och pratade med eleverna i årskurs åtta om hälsa, välmående, kost och träning. Rackarns var roligt det var. Efter fyra föreläsningar kände jag mig helt uttömd på energi och åkte raka vägen hem och tog en tupplur. Mr hämtade barnet på förskolan och därefter tillbringade vi en stund i sängen allihopa. Mys!

Det var en givande och intressant dag. Det var länge sedan jag undervisade på högstadiet och hade liksom lite glömt av hur mycket energi ungdomar har i den åldern. Mina elever på gymnasiet har också myror i brallan men energin liksom bubblade i de här ungdomarna. Jättehärligt så klart, men också ovant eftersom jag för det mesta föreläser om det här ämnet för vuxna. Jag upplevde att de flesta var intresserade av ämnet och tycker att det hälsoprojekt de ska göra i flertal ämnen skulle bli roligt. En och en annan hade troligen hellre tillbringat fredagen på annat håll, men sådana kollegor har jag också. En kan inte göra alla nöjda och glada.

img_0898

Jag berättade mycket om mig själv och min bakgrund. När jag var i deras ålder var jag raka motsatsen till den person jag är idag och intresserade mig inte för att träna, äta för att må bra eller för att vara mitt bästa jag. Jag var en strulig tonåring under ett par år och började inte bry mig för min hälsa förrän jag var i 20 årsåldern. Där följde ett par ganska tuffa år där jag gick upp och ner i vikt med hjälp av olika metoder och kortsiktiga lösningar. Jag svalt mig själv i perioder och hetsåt i andra – jag var ju hungrig liksom. Min självkänsla var otroligt svag och jag hade en negativ självbild. Jag trodde inte att jag dög som jag var. Och fram till för några år sedan har jag ju haft viktrelaterade problem och en otroligt negativ självuppfattning. Framför allt insåg jag inte att mitt värde inte låg i hur min kropp såg ut. 

När jag funderade på vad jag skulle prata om på föreläsningarna insåg jag att det var viktigt att lyfta det faktum att jag på många sätt skyllde mycket på yttre faktorer till att jag inte mådde bra. Det fanns alltid någonting eller någon att skyllda på. Felet verkade liksom inte komma ifrån mig. Det var också yttre faktorer som jag strävade efter att justera med mig själv. När jag blev smal skulle livet börja på riktigt. När jag blev smal skulle killar gilla mig. När jag blev smal skulle jag våga göra saker jag drömde om.

Vi riktar mycket fokus utåt. Vi hittar anledningar och människor som har påverkat oss mycket. Ibland är det en väg att gå för att ens har möjlighet att sätta ord på sina egna känslor men vad händer om vi stället riktar fokus mot oss själva. Vilket ansvar ligger hos mig och vilket ansvar ligger hos någon annan? Vad gör jag för att få vad jag vill ha? Det är mycket enklare att få skylla på yttre faktorer än att äga sin egen skit. Det är det. Fast jag tror att vi kan komma längre och utvecklas mer när vi börjar ta ansvar för sin egen skit och riktar ljuset på inre faktorer. Vad behöver jag göra för att få vad jag vill ha?

Jag gjorde jämförelsen med att elever tidvis tenderar att skylla på yttre faktorer för att de inte går bra för dem i skolan. Det kan till exempel vara lärarens fel att en elev inte klarade kursen eller inte fick det betyg hen hade förväntat sig på ett prov. Läraren har då kanske inte undervisat tillräckligt bra, inte gått igenom frågorna inför provet tillräckligt noga, inte lärt ut det som kursen ska handla om osv. Däremot verkar det svårare att se till sig själv, till inre faktorer. Vad har jag gjort i den här situationen? Har jag ställt tillräckligt många frågor? Har jag förberett mig och pluggat tillräckligt mycket för att få det jag vill ha? Vilket ansvar ligger hos mig och vilket ansvar ligger hos någon annan?

Killar gillar bara smala tjejer

På grund av taskig självkänsla och skev självbild brukade jag ha svårt att se att någon kunde tycka om mig – sådär på riktigt. Jag hade föreställningen om att killar bara gillar smala tjejer och eftersom jag inte var en smal person (egen värdering) spelade föreställningen stor roll i mitt liv. Mycket av min energi gick ut på att fundera hur mitt liv skulle bli när jag blev smal. Jag fantiserade om allt jag skulle våga uträtta, om kläderna jag skulle bära och om killarna som skulle gilla mig. Jag var nämligen helt övertygad om att det faktum att jag inte klarade av att ha fungerande relationer var för att jag inte var tillräckligt smal.

Bara två kilo till. En storlek mindre i jeans. Äta mindre och träna mer. Bit ihop lite till. Sen är jag nöjd. Sen ska jag bli ihop med någon som älskar hela mig.

Det är sjukt att hänga upp hela sitt liv på yta, men jag gjorde det. Jag insåg inte att människor kunde vara intresserad av mig av någon annan anledning, och om någon försökte bevisa motsatsen tänkte jag alltid att det handlade om att den personen först hade lärt känna mig. Min ångest handlade egentligen aldrig om att jag inte var en bra tjej med schysst personlighet, men levde efter devisen att utsidan var det som gav insidan en chans. Och då var jag ju ett hopplöst fall.

Japp, precis så ytlig och osäker var jag. Det innebar att jag hade en bild av att män inte var intresserad av mig förrän de hade lärt känna mig och att ta steget att på riktigt lära känna någon var svårt för mig. Jag hade ju svårt att låta någon se under min hårda yta. Jag drevs så hårt av min negativa självbild, och min föreställning om att jag inte var tillräckligt smal för att andra människor skulle uppfatta mig som attraktiv (ytligt) och värd att älskas (det verkliga problemet) gjorde att jag alltid höll tillbaka.

Ångestfyllt, absolut. Dessutom blir livet och ens föreställningsvärld liten om en aldrig tror att en är tillräckligt bra för att vara värd att älskas. Det blir en påhittad livsregel att förhålla sig till och många av livets möjligheter går därmed förlorade.

Sorgligt är vad det är.

img_0451

Jag är säker på att jag inte var ensam om att se på mig själv på det här sättet. Och jag vet att många människor har en bild av sitt yttre som begränsar dem i livet. Av egen erfarenhet vet jag att det finns en dubbelhet i det. För mig har en förändrad utsida absolut genererat ett större självförtroende och ökat välmående, men det handlar inte enbart om utsidan. Jag vet att det också har handlat om att acceptera mig själv som människa och att skapa förändring i hur jag ser på mig själv. Jag hade bilden av att jag inte dög som människa för att jag inte var smal och jag höll tillbaka otroligt mycket i livet på grund av det. Det begränsade mig. När jag slutade sträva efter smal som värdeord blev det annorlunda och kanske något lättare att investera i min hälsa för min egen skull. Med målet att må bra och ha en stark kropp kunde jag koppla bort den där laddningen som låg i att vara smal. Om vi strävar efter hälsa och välmående som första anhalt blir det lättare. Det ligger mycket mer i det än att vara smal.

Det har inte varit enkelt att jobba med den här påhittade livsregeln och föreställningen om mig själv. Verkligen inte. Det har tagit flera år av självkärlek och mycket arbete för att stärka min självkänsla. Det är inte enkelt att skala av invanda beteenden och påhittade livsregler för hur tillvaron ska vara, men det är värt arbetet. Det är tidvis en kamp mot hjärnspöken och destruktiva tankar om lätt tar överhand. Det är tidvis en kamp som på många sätt är fylld med ångest, tårar och självhat men det är en kamp som är värd att ta sig igenom för att må bättre och för att på riktigt förstå att du är värd att älskas – oavsett jeansstorlek. Hälsa och välmående handlar om mycket mer än så.