LILLA FRÖKEN PERFEKT OCH FULLKOMLIG

Historien om Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig har en början men inget slut. Det är en lång process och en resa som inte på något sätt är färdig. Resan är bara påbörjad, och jag tror inte att jag någonsin blir helt färdig. Jag har kommit längre än vad jag trodde var möjligt för några år sedan, men att arbeta med sig själv är en never ending story. Det går nämligen inte att bli good enough, trygg i sig själv, känna egenkärlek och ha god självkänsla under en tid för att sedan sluta bry sig om att tänka rätt och jobba framåt. Personlig utveckling pågår hela livet. Precis som att vi behöver hålla igång kroppen fysiskt behöver vi hålla igång tankeverksamheten på rätt sätt. Det är otroligt viktigt vad vi tänker – för våra tankar är början är allt vi själva väljer att göra. Allt styrs ju på något sätt från vår hjärna.

Historien om Lilla Fröken Perfekt och Fullkomlig satte fart med berättelsen om Jag känner en tjej som trodde att livet var en tävling – hon som brukade vara jag. Hon som strävade efter att vara allt på en och samma gång. Alltid glad och charmig och omtänksam och godhjärtat och smart och kreativ och attraktiv och vacker och ambitiös och rolig och spännande och passionerad och förbannat sann mot sig själv och en god vän och en bra flickvän och dotter och syster och medmänniska. Dessutom ville hon ha ett fint och städat hem, en bra utbildning och ett meningsfullt jobb och en bra plan för framtiden och sparpengar på banken och en smal kropp och ett välordnat yttre. Inte nog med det hade hon en checklista på vad den perfekta mannen hade för egenskaper och hur det perfekta förhållandet skulle se ut.

prestationsprinsessa2

Jag blir trött bara av att skriva allt den där tjejen ville vara. På en och samma gång. Snacka om prestationskrav. Den perfekta och fullkomliga människan finns inte. Samtidigt som hon gör det. Jag är ju allt det där, men inte fullt ut och inte hela tiden. Somliga dagar är jag en omtänksam vän och syster. Vissa dagar är jag glad och charmig och snygg och andra dagar är jag bara kåt, glad och tacksam. Jag kan aldrig aldrig aldrig förvänta mig att vara allt på en och samma gång. Det leder till stress, prestationsångest och en känsla av otillräcklighet. Det leder till ångest. Det är orimligt.

Ibland är jag uppåt och fräsig och en fantastisk människa på alla tänkbara sätt. Andra dagar är jag ledsen och egocentrisk och trögtänkt. En del dagar går jag till gymmet och river av ett sjuhelsikes träningspass, klär mig i spetstrosor och har energi som räcker till allt och alla andra. Andra dagar kämpar jag med att hålla tålamodet när min dotter skriker sig hes och önskar att jag kunde ligga på soffan med orakade ben och lukta svett, dricka ohälsosamt mycket kaffe och strunta i disken. Inget av det måste vara bättre eller sämre egenskaper. Inget av det måste helt och fullt definiera mig som bra eller dålig. För jag är ju allt det där, eller hur?!

Att vara människa är att vara allt. Fast inte alltid och inte på en och samma sång. Hon som en gång var jag hade mest troligt föraktat tjejen med svettiga och orakade armhålor eftersom hon inte passade in i den perfekta bilden hon så innerligt försökte skapa av sig själv. Vad ledde det till? Inte välmående, det ska jag säga er. Att förneka sina charmiga skavanker eller obekväma sidor är att förminska sig själv. Det är att stoppa huvudet i sanden och att inte acceptera sitt sanna jag. Det är inte rimligt att vara rätt igenom lyckad och lycklig och rolig och charmig och tålmodig varje dag. Ingen människa är klanderfri. Ingen människa är kåt varje dag. Och det finns ingen människa som får till allting inom livets alla områden. Som inte gör minsta fel, som aldrig gör mindre, som aldrig gör någonting halvhjärtat eller bara till 70 procent. Att tro att vi måste vara perfekta och fullkomliga hela tiden på alla plan bottnar i en övertygelse om att vi inte duger som vi är. Men det gör vi ju.