Etikettarkiv: Att vara förälder

Ska ni inte ha fler barn snart?

Decembers första helg har passerat. Jag har jobbat, tränat och tillbringat tid med min lilla familj. Vi har storstädat hemmet, julpyntat, krattat löv och bara umgåtts väldigt mycket. Siri önskade att vi skulle klä granen och eftersom vi gärna tänjer lite på gränser i den här familjen gjorde vi precis det. Jag får vårkänslor så fort nyårsklockorna har slutat slå och därför njuter jag hellre av gran och pynt och ljusstakar ordentligt i december. Traditionsenligt eller ej.

Och vilken glädje att se henne greja och fixa och hjälpa till. Det slår mig så ofta hur stor hon har blivit och hur omtänksam och snäll hon är som person. Hon har alltid varit så lik Mr, men börjar också bli lik mig. Det lockiga håret och humörsvävningarna är väl sådant som jag får ta på mig. Jag fattar liksom inte hur fort de är 2,5 åren faktiskt har gått. Hon kom ju nyss. Nu pratar och pratar och pratar  hon precis hela tiden och är princip helt blöjfri. Galet!

img_0740img_0735

Ibland tänker jag att det är ett stort steg att börja om igen med småbarnslivet när tillvaron äntligen har blivit mer regelbunden och enklare igen efter allt kaos som graviditet och barnafödande, amning och mjölkstockning, sömnlösa nätter, kladdiga blöjbyten, barnvagnsvägran och evigt vaggande innebar. Samtidigt var det en mysigt tid i livet (eller inbillar jag mig bara det för att jag har glömt?! För visst tyckte jag inte att det var så himla mysigt?) och kanske vill jag uppleva den igen. För det mesta känns det som att vi är en bra trio, och vi har det alldeles jättebra som vi har det. För många verkar det så självklart att skaffa syskon men jag känner inte helt på det viset. Många vill ha det gjort och bara kör på, men jag kan i efterhand säga att Mr och jag har behövt att få vara två vuxna med ett barn.

Jag tyckte inte om att vara gravid. Det gjorde jag inte. Det kändes som världens längsta liv. Jag tyckte heller inte särskilt bra om att inte kunna göra vad jag ville göra med min kropp efter graviditeten. Det är en uppoffring för mig att vara gravid och föda barn (och då var det ändå någon som plockade ut barnet ur min mage). Samtidigt har jag idag en helt annan kunskap i bagaget om graviditet, förlossning och återträning som skulle göra stor skillnad. Jag behöver inte lära allt från början igen. Jag kan ta hand om mig själv på bra sätt under graviditeten och jag vet på vilket sätt jag ska träna för att komma tillbaka till en kropp som kan belastas efteråt. Jag tror så klart att vi skulle göra hela småbarnsgrejen bättre. Det var ju världens största omställning att bli föräldrar och ibland skrattar vi idag åt att vi ofta kändes så otrygga, vilsna och förvirrade när Siri var liten. Som att alla andra föräldrar fattade galoppen bra mycket snabbare än vad vi gjorde. Ändå, inte helt självklart för mig att skaffa fler barn.

Det är inte sällan jag får frågan: ska inte ni ha fler barn snart? Då svarar jag för det mesta:

Alltså jag vet inte om mitt förhållande hade pallat ett gap- och skrikbarn på ett barn som fortfarande inte sover på nätterna och jag gillade inte att vara gravid och det var jobbigt att komma tillbaka efter ett kejsarsnitt och det var inte min grej att amma och jag tyckte inte att det var livets liv att vara föräldraledig och jag vill kunna träna och jag jobbar med träning och jag vet inte.

Jag vet inte. Jag tänker att det märks. Ibland längtar jag efter ett barn till och ibland gör jag det inte. Jag älskar, älskar, älskar ihjäl mig på det barn jag har. Hon är en gåva på så många sätt. Jag trodde inte att jag kunde bli gravid och jag fick henne. Min kropp kan nog bli gravid nu för den är friskare och mer välmående och i balans, men jag är också otroligt tacksam för att jag har ett barn. Otroligt tacksam ❤

Röda läppar och randig skjorta är min nya signaturklädsel

Den här morgonen har jag blivit ompysslad hos frisören. Är en sin egen chef, åtminstone halva arbetsveckan, kan en ju lägga sin tid så att det passar för att göra annat också. Något jag uppskattar otroligt mycket. Hej frihetskänsla! Nästan varje gång jag går till min frisör bollar vi idéer till bröllopsfrisyr och hur jag vill att håret ska se ut till vi gifter oss nästa sommar. Den här gången blev håret ännu någon nyans ljusare och vi börjar närma oss ett läge jag gillar riktigt mycket. Nu ska bara mitt hår växa en sisådär 30 cm på ett år och saken är biff.

I övrigt har jag gått all in vad gäller livet som Noora. Röda läppar och randig skjorta börjar kännas som en signaturklädsel för mig (jag vet att livet som Noora börjar gå lite för långt!). Eftersom jag inte har människokläder på mig mer än max ett par gånger i veckan känner jag mig alltid så himla fräsig. Och uppklädd på något sätt. Fredagskänslan är maxad.

img_1776

Den här helgen kommer jag att kurera mig så gott det går. Jag hostar en del nattetid, och har lite ont i halsen fortfarande. Siri har också hostat en del om nätterna den här veckan. I natt har hon till exempel bökat runt i sängen mellan halv 2 och halv 4,  nypt mig i varenda kroppsdel hon kommer åt, skallat mig, sparkat mig i ansiktet, sagt ”sluta mamma!” när jag försökt att få henne att sluta och bara varit allmänt missnöjd. Varken barnet eller jag vaknade när klockan ringde vid 06 och fick stressa järnet till förskolan för att vi sov för länge. Tänk vad en tog sin sömn för givet innan en fick barn (läs jag!). Jag vet att det finns barn som sover förbaskat bra i sin egen säng klippt hela nätterna, men min onge gör det då rakt inte. Jag älskar barnet på alla sätt, men om hon bara kunde sova om natten.

Jag hoppas att din helg blir fin och härlig! Att du gör saker du tycker om, umgås med människor som ger dig energi och äter något riktigt gott. Träna ett pass, ta en promenad för frisk luft och ladda batterierna för ännu en stundande vecka. Jag ska se till att få frisk luft i helgen trots att jag inte kan träna. Nästa vecka vankas det sportlov i vår del av landet och det är det första sportlovet på å t t a år som jag inte har lov (förutom under min föräldraledighet förstås). Det känns ändå inte märkligt på något sätt. Jag är ju precis där jag ska vara och I’m loving it. 

Kram C

 

En lugn och fin helg

Den här helgen har varit så himla fin. Och lugn. Vi har inte haft något särskilt planerat utan har umgåtts med varandra, tränat och gjort i ordning hemma. Mr fick rycket igår att vi nog skulle ta och möblera om på nedervåningen och jag gick igång på idén. Vi har pratat om det ett tag, men liksom inte kommit till skott. Nu hade vi tid och energi och hela kvällen igår flyttade vi möbler och städade och det blev alldeles jättefint. Vi fick mer ljus och mer ytan av att bara flytta möblerna på annat sätt. En salong att njuta av. Så himla bra!

img_1600

img_1603img_1601img_1602

Den här veckan har Siribarnet sovit i princip hela nätterna för första gången i sitt liv. Vi har varit trötta på att gå mellan sängar och bestämde oss för att börja ta in henne i vår säng. Vi har gjort det ibland, men hon har liksom bara bökat runt och ingen har fått sova. Av någon anledning har det fungerat den här gången och nu bär vi in henne till oss när vi ska sova och de flesta kvällarna har hon inte ens hunnit vakna. Så bra och så mycket som jag har sovit den här veckan har jag inte gjort sedan innan jag blev gravid. En sov ju inte sitt bästa när en var gravid med den där stora magen och därefter ammade jag i 10 månader och tja, vi har direkt inte välsignats med god sömn i det här huset.

När jag höll på att bryta ihop som mest pga sömnbristen som rådde i huset och jag försökte läsa in mig på metoder hit och dit sa någon till mig att den enda metod som fungerar är härda ut-metoden. Efter snart två år med ett barn som inte sover är jag helt benägen att hålla med. Vi har funnits där, trots att det har varit riktigt döjobbigt i perioder, men jag har försökt landa i att hon någon gång kommer att bli trygg och lita på att vi finns där. Jag förstår ju så klart att det kommer att komma perioder när Siri inte sover särskilt bra (och vi kliver fortfarande upp tidigt) men just nu är jag otroligt tacksam över att få sova igen. Trots att jag de flesta nätterna inte har mer än ett par centimeter att sova på och att barnet sover i min armhåla är sammanhängande sömn en välsignelse. Och energin som kommer på köpet leder till att vi orkar göra roliga saker tillsammans och tar tag i idéer som vi inte orkade innan. Mer sömn åt småbarnsföräldrarna alltså! Vem vet hur skilsmässostatistiken skulle se ut om föräldrar fick sova.

Ikväll checkar jag av veckans fjärde pass och känner mig rackarns nöjd med träningsveckan. Den kommande veckan handlar helt och fullt om inspirationsaftonen på Mässhallarna på torsdag och jag laddar, laddar, laddar. Vi kommer att leverera en magisk kväll med syftet att få människorna i Vimmerby att må bättre. Det är en ynnest att ha sådana arbetsuppgifter och ansvar på mitt bord.

En skön söndag önskar jag er sötnosar!

Kram C

18 månader som mamma

Igår blev Siribarnet 18 månader. Det är sjukt hur fort tiden har gått samtidigt som det är otroligt mycket som har hänt under de här 18 månaderna. I 18 månader har jag varit mamma och det har sannerligen inte varit en spikrak resa. Det tog tid för mig att hitta min identitet som mamma och bli en mamma. För en del kvinnor ter det sig så himla enkelt men för mig var det en stor sak. Om vi bortser från att alla är ovana vid att bära och amma och byta blöjor den där första tiden som nykläckt mamma var det framför allt svårt att ideligen sätta någon annans behov framför mina egna. Det var en stor utmaning att livet skulle handla om någon annan (hej självcentrerad!) Många gånger har jag önskat att jag kunde gå tillbaka till mitt gamla jag och slå henne i ansiktet med en stol de gånger hon gnällde över att hon inte hade tid. Mitt gamla jag hade inte någon som helst aning om vad jag har inte tid innebar. Trots allt det där, lyckas jag vara mamma och göra stora saker för mig själv. Det är ändå ganska fett när jag tänker på det.

Att få dela livet med den där lilla galenpannan och hennes pappa är by far det bästa som har hänt mig. Det är heller inte alltid lätt att vara mamma och pappa och samtidigt hålla en relation vid liv. Ibland har vi fått kämpa för kärleken och ibland har vi kanske till och med fått trycka på någon liten pausknapp för att inte vilja slita huvudet av varandra mitt i allt det här vad småbarnsår innebär med sömnlösa nätter och bajs och matkladd och gråt. Men vi har gjort det bra. Det har vi verkligen. Vi har blivit starka tillsammans under den här tiden, och jag tror att det har gett oss förutsättning att hålla ihop ett par år till. Jag vet att det inte alltid är så lätt att leva med mig med hett temperament, humörsvängningar och min bossighet. Men han gör det bra barnafadern. Det gör han verkligen. ❤ Och mellan allt det där är jag en riktig klippa till kvinna. Det är jag. Minsann.

img_0789

 

Något som jag och psykologen har pratat mycket om är gränsen mellan arbete och fritid. Hur viktigt det är för mig att avgränsa när jag jobbar och när jag är ledig. Som lärare har det alltid varit en hårfin gräns eftersom jag alltid har tagit med mig arbete hem. Det finns liksom alltid något att rätta och skriva och maila och administrera. Som egenföretagare fungerar det ju lite på samma sätt. Det är många arbetsuppgifter som tillfaller chefen (läs mig) och dygnets timmar räcker inte alltid till. Att jobba när jag jobbar och vara ledig när jag är ledig är något jag verkligen fokuserar på och när jag efter nyår helt lämnar läraryrket är det något jag ska jobba mycket för. Någonstans byter jag ju också jobb för att i längden jobba mindre – inte mer.

Livet med barn skapar ju faktiskt tydliga brytpunkter för det där. När jag hämtar Siri från förskolan och vi ska laga mat och äta och busa och bada på kvällarna kan jag inte hålla på med annat. Särskilt inte när jag är ensam med henne så mycket nu när Mr jobbar borta. En del barn underhåller kanske sig själva tidvis, men vår unge gör inte det. Hon vill ha och kräver full uppmärksamhet från det att hon vaknar på morgonen till det att någon av oss somnar tätt bredvid henne på kvällen. Därefter behöver jag och Mr tid för varandra. Vissa kvällar mer och andra mindre, men det är viktigt att vi tar oss tid att umgås. Lätt att prioritera bort ibland, men lyckligtvis lever jag med en man som är tämligen bra på att hojta till när han känner att han får för lite uppmärksamhet. Och tur är väl det eftersom jag har lätt för att mest tillfredsställa mina egna behov. Lyllos mig som hittade någon som är min raka motsats.

Om att inte sova på natten

Det här med att barn inte sover på natten. Vad är det om?

För oss har den osammanhängande sömnen sannerligen varit en stor omställning. Siri är snart ett och ett halv år och det är inte många nätter på den tiden som hon har sovit en hel natt. Kanske tre?  Hon sov bra på nätterna fram till fem månader, och därefter har det varit riktigt kämpigt. I perioder har det varit bättre, men hon sover inte sammanhängande nätter utan uppvak.

Att hon ska sova i egen säng har vi för länge sedan tagit bort. Spjälsängen är inte särskilt använd i vårt hem. Jag hade en period där jag kämpade mig tokig för att hon skulle kunna sova själv på natten, men la ner det ganska omgående eftersom varken hon eller jag mådde bra av det. Jag antar att jag blev påverkad av hur det ska och inte ska vara. Vi samsover antingen alla tre i vår säng eller så sover någon av oss tillsammans med henne i en stor säng utan ben på golvet i ett annat rum. Hon vill ligga nära och jag har vant mig vid det, även om jag innan barn absolut var en sådan som ville ha mitt eget space just på natten.

Hon kan vakna allt från en till ett par gånger per natt, och ibland somnar hon om bara hon känner att någon av oss är där. Då är det inget problem. Sover hon sover vi. Mycket av omstoppandet och kramandet gör jag i sömnen. Andra nätter är det meckigare. Dels för att hon kan vakna många gånger och dels för att hon kan vara vaken längre stunder. Det innebär att jag inte får sammanhängande sömn och det är by far det jobbigaste jag har varit med om. Att inte få sova är tortyr. Tortyr! Numera handlar det oftast inte om 1,5 timmar vakentid men en ledsen Liten, men att vara vaken med någon som bökar runt, sparkar, nyper, slår och leker titt ut är en utmaning. Det är sjukt provocerande och frustrerande. Vad är det som gör att barnet inte sover? Varför blir hon så arg på oss? Varför blir hon så arg på sig själv? Är hon otrygg? Har hon bara svårt att somna om på egen hand? Har vi gjort något som får henne att tro att vi inte finns där för henne på natten – fastän att vi har gjort allt vi kan gör att ge henne den kärlek och närhet som hon behöver? Eller är det bara så enkelt att vissa barn sover gott om natten och andra gör det inte?

Det tär att inte få sova. I morse var jag så trött att jag inte visste hur jag skulle klara av en arbetsdag. Ögonen står i kors men barnet är pigg och glad. Jag vet att en klarar mycket mer än vad en tror – titta bara på hur bra vi ändå har klarat ett år av sömnbrist. Ändå är det jobbigt. Jag älskar ihjäl mig på den där lilla galenpannan, men jag blir också tokig för att hon inte sover. Jag blir tokig. Tokig! Vi har absolut kommit till den punkten där vi härdar ut och drömmer om sammanhängande och lugn sömn. Metoder dit och metoder hit – ingenting har fungerat för oss och jag antar att allt vi kan göra är att finnas där. Men ändå, håll med om att det är sjukt frustrerande!

img_0346

Vilket år!

Idag fyller Siribarnet ett år. Det är helt sjukt att det har gått ett år. 365 dagar. Det har varit det längsta året i mitt liv samtidigt som jag aldrig har upplevt ett år som springer förbi så snabbt. Kontrasterna har varit gigantiska. Kärleken enorm. Livskrisen påtaglig.

Hon var så liten när hon kom med sina 2540 g. Precis på gränsen till prematur. Dagarna innan det planerade snittet var fyllda med ångest och förväntan. Vi åkte fram och tillbaka till Västervik för att mäta fostervatten, hjärtljud och uppskatta vikten. I vecka 34 var hon för liten och växte inte som hon skulle. Läkaren sjukskrev mig och utvecklingen blev bättre. Ångesten stannade dock kvar. Jag var fullständigt livrädd för att något var fel. Jag kände mig snuvad på förlossningen när vi fick ett planerat snitt eftersom barnet var fixerat i säte. Av någon anledning fick jag för mig att en kejsarfödsel inte var lika värdig som en vaginal förlossning eftersom jag inte skulle göra jobbet själv.

Och så kom hon äntligen till världen 11 dagar innan beräknat datum och hon var alldeles ljuvlig. Upplevelsen var alldeles för stor att ta in. Jag minns att de visade henne för mig när jag låg på operationsbordet med uppsprättad mage och att Mr grät. Jag grät också och operationssköterskan torkade mina tårar. Äntligen var all ångest och oro över. Nu började ett nytt liv där en ny oro tog vid. Och jag antar att den där oron man känner som förälder följer med resten av livet. I olika perioder. I olika situationer. Alltid redo att gå i clinch och försvara den man älskar allra, allra mest.

Idag har vi haft minikalas med pannkakslunch. I veckan som kommer väntar det stora ettårskalaset för både föräldrar och syskon. Eftersom både Mr och jag är skilsmässobarn ska vi klämma in 15 vuxna människor. Vi får tillämpa devisen om hjärterum och stjärterum.

På något sätt tror jag jag att vi har det värsta bakom oss. Då menar jag inte att det har varit en hemsk tid. Jag menar bara att det första året som förstagångsförälder är en berg- och dalbana. Allting är nytt och färskt och erfarenheterna finns inte. Man kan ingenting. Man provar sig fram. Googlar. Läser på. Provar något annat. Gör vad man kan för att barnet ska må bra, känna sig trygg och älskad. Vänder liksom ut och in på sig själv för någon annans skull helt villkorslöst. En ny identitet växer fram.

Tack till er som har varit med under det här året. Jag har fått nya följare på vägen och det tycker jag är jätteroligt. Andra har slutat att läsa. Innehållet är ju litet annorlunda så här 365 dagar efter förlossning och nästan två år efter att jag fick veta att jag var gravid. Jag är ju annorlunda. Jag hoppas att du som fortfarande läser eller nyligen har börjat läsa är laddad för ytterligare ett år med bloggen med både gammalt och nytt.

Och grattis älskade Siri på födelsedagen. Tänk att just du kom till oss. Det är en ynnest att få vara din mamma ❤

Min tid kommer

De senaste dagarna har jag varit intill döden trött. Det är givetvis inte konstigt eftersom vi inte sover särskilt bra i det här hemmet. Snart ett år av sömnbrist. Det tär. I måndags vaknade jag på morgonen och mådde illa. Igen. Känner ingen vidare matlust. Bara så där uschig i kroppen. Vill sova i ett hundra år och låta Mr väcka mig med ett råhångel (ej gravid, har testat för den som misstänker det!)

Min kropp säger mig något och jag är tillräckligt smart för att lyssna. Min kollega Lina tog gårdagens spinningpass eftersom jag kände mig orkeslös och matt och inte alls redo för att cykla. Förra veckan var det Victoria som ställde upp. Lyllo mig som har sådana fina instruktörskollegor. Jag har ett par upp på dem nu och hoppas att vara tillbaka på cykeln nästa tisdag.

Idag mår jag lite bättre igen, men jag känner mig inte alls som mig själv. Och det är något som har varit viktigt för mig under det här första året som förälder. Att få vara mig själv och göra sådant som får mig att må bra, som ger mig energi och som utvecklar mig. På sista tiden har det känns svårt. För mycket på för många plan.

Och jag hör mig själv säga det om och om och om igen. Att jag ska ta det lite lugnare. Sen. Att jag ska njuta av att vara föräldraledig, sänka kraven och loosen up. Jag antar att jag så hemskt gärna stävar efter att få ihop mitt mammajag med mitt egojag, och ibland kräver det mycket mer av mig än vad jag hade föreställt mig. Tänk att det ska vara så svårt att hitta den där balansen ibland. Fifan.

För en tid sedan bestämde jag att föreläsningen i Hultsfred skulle vara mitt sista uppdrag som föräldraledig, men ändå tycker jag att den där kalendern ser fulltecknad ut när jag bläddrar i den. Och jag vet att små saker blir stora saker och att roliga saker kan blir för mycket. Därmed behöver jag göra luft i kalendern på riktigt. Avsäga mig saker. Rensa upp. Lägg energin där den gör mest nytta. Ha ledigt. Min tid kommer.

Det innebär inte att jag inte kan, vill eller kommer att göra det där jag planerar och drömmer om. Det innebär ju bara att jag inte ska göra det just nu. Och det är helt okej. Det verkar bara som att jag är sist på bollen att fatta det. Jag är otroligt bra på att ta på mig lite för mycket och tenderar att hamna på lite för många ställen på en och samma gång. Det är något jag behöver jobba med för alltid. Jag vill mycket och lika mycket som det är en tillgång och styrka är det ibland precis just det som gör mig sjuk. Balans. Balans. Balans.

Mest av allt vill jag ju må bra. Och sova. Jag vill leka med min dotter och inte tänka på saker jag ska göra sen. Jag vill inte ha en fulltecknad kalender den här sista tiden med henne. För även om det mesta är rackarns roliga saker blir det för mycket. Allra helst när en inte får sova. Att säga nej till andra till förmån för sig själv är i princip det viktigaste som finns.

På fredag ska jag till vårdcentralen för en check up i allmänhet och i synnerhet ska jag be om en remiss till psykologen. Jag har pratat med psykolog och andra samtalspersoner i olika perioder i livet och känner att det är dags igen. Det här året har varit kämpigt. Jag har växt tusen varv som människa, men det har varit kämpigt. Underbart på ofantligt många sätt men också svårt och kämpigt. Livet hörrni. Vilken himla karusell det kan vara mellan varven. För oss alla.

img_0843

Just idag har det varit en ynnest att vara föräldraledig.När solen skiner och det är härligt väder är allting mycket lättare. Ikväll har Mr och jag lämnat bort barnet till mormor och ska umgås bara vi två. Vi ska sova många sammanhängande timmar och greja i trädgården imorgon. Precis vad vi behöver för att ladda batterierna för att orka ett tag till. Och vips så vänder det med sömnen. Det tror jag verkligen på.

Kram till alla föräldrar som kämpar. Vi är många och vi är grymma grymma grymma! ❤