Etikettarkiv: familjeliv

Första träningspasset – check!

Igår for jag till gymmet på morgonen för att känna lite på kroppen efter förkylning och feber. Maria okejade att jag tränade så länge jag enbart kände mig lite snuvig. Det kändes riktigt bra och nu hoppas jag att jag ska få vara frisk för att kunna komma igång med träningen igen. Jag peppar för att kunna köra mitt spinningpass på tisdag efter två veckors uppehåll.

Med tanke på hur lite sömn vi får de flesta nätter är jag troligen ett lätt byte för sjukdom. Att inte sova är ju stress för kroppen och immunförsvaret blir påverkat. Jag gör ju vad jag kan utöver sömnen för att ta hand om kroppen, men utan den där viktiga sömnen kan bacillerna lättare angripa. Vissa dagar känner jag verkligen att jag går på sparlåga när det gäller sömnen. Livet efter barn alltså. Så annorlunda det är.

Idag hoppade jag i träningskläderna redan på morgonen för att kunna ta tillfället när det uppstår. Mest troligt får vänta till kvällen innan jag tränar, men är jag påklädd är det lättare att fånga stunden. Mr grejar i trädgården så fort han får tillfälle (läs: rensar ogräs) och jag och barnet hänger i gräset. Vi har tagit årets första kaffe på altanen i solen idag tillsammans med mormor och bonusmorfar. Det är något särskilt med den där första gången en sätter sig i utemöblerna och dricker kaffe. Siri älskar att vara utomhus och kryper omkring i gräset och undersöker allt som kommer i hennes väg. Nästa helg fyller hon ett år. Det är helt galet!

 

Härliga dagar väntar

Idag vaknade jag med ett lugn i kroppen trots att Siribarnet har sovit sjukt dålig. Ni vet den där härliga känslan av att jag inte måste göra någonting. Det är inget som förväntas av mig. Jag kan bara vara lugn och ta dagar som de kommer. Älskar känslan.

I veckan bestämde jag att föreläsningen i Hultsfred skulle vara det sista uppdraget jag gjorde som föräldraledig och att jag nu kommer att helt fokusera på att vara hemma – med allt vad det innebär. Det har varit viktigt för mig att få möjlighet att göra uppdrag . Dels för att bygga varumärke och hålla det vid liv, men dels för att jag mår bra av att få utlopp för min kreativitet. Det har varit rackarns roligt att få göra sidouppdrag, men nu har jag landat i att jag ska vara ledig fram till det att jag börjar jobba i höst.

Det känns som ett kanonbra beslut. Det har varit otroligt roligt att litet smått ha kommit i gång med min egen verksamhet, föreläsa, gå mammamageutbildningen och samtidigt vara hemma med Liten, men nu behöver jag njuta av den tiden som är kvar. Ettårsdagen närmar sig och snart är sommaren här. Innan jag vet ordet av ska jag börja jobba igen. Dessutom ska Mr vara hemma med oss i sju veckor och den tiden vill jag att vi är tillsammans så mycket som möjligt.

Jag får ofta jobba med att inte dra igång för många projekt på en gång. Att inte ha för många bollar i luften. Det är otroligt viktigt med balans för mig. Helheten i livet är så otroligt viktig. Ibland är det litet svårt att hitta den där balansen eftersom jag tenderar att ställa höga krav på mig själv. Min lägstanivå är hög. Livet har lärt mig att det är viktigt att lyssna inåt och sakta ner när det känns för mycket. Allt som är roligt kan också bli för mycket och ingen, absolut, ingen tackar mig för att jag gör för mycket på en och samma gång. Träning, käk, återhämtning och vila, att göra saker jag mår bra av och tycker är roliga i kombination med att utvecklas som människa kräver sin balans. Och då behöver jag sänka kraven mellan varven och tillåta mig att bara vara.

Den där hösten när jag snuddade vid väggen bar jag omkring på en ständig känsla av att inte räcka till och jag badade i konstant dåligt samvete. Jag försökte göra ett bra jobb för alldeles för många fronter och det slutade med att jag egentligen inte gjorde något bra jobb alls. För mig var det utvecklande att bli vidbränd eftersom jag lärde mig otroligt mycket om mig själv. Det ska inte behöva gå så långt som en (nästan)krasch, men det gjorde att jag känner när det blir för mycket. Då drar jag ner på tempot och sänker kraven på mig själv. Utan dåligt samvete. Utan att känna mig otillräcklig.

img_0665

Härliga dagar väntar med de här två sötnosarna. ❤

Gränsö Slott Hotell och Spa

Den här helgen kompisar! Maj gadd!

Mr och jag lämnade barnet hos mormor i lördags förmiddag och styrde bilen mot Västervik. Vi tog en lunchdejt på Guldkant och shoppade. Därefter checkade vi in på Gränsö Slott Hotell och Spa. Rummet var romantiskt ompysslat med rosenblad på sängen och mousserat vin att avnjuta. Vi tillbringade ett par timmar i spaavdelningen, gjorde oss i ordning i lugn och ro och avnjöt en av de mest delikata middagar jag har ätit på mycket länge. Maten, vinet och servicen – en upplevelse!

Vi somnade vid 22 på lördagskvällen (trötta småbarnspäron!) och sov sammanhängande i tio timmar. Alltså fatta hur skönt det var! En finfin hotellfrukost på det och vi var redo att åka och hämta barnet som vi givetvis saknade något enormt efter ett dygn.

För oss var det perfekt att ha möjlighet att lämna bort Siri en dag för att få rå om varandra och sova i kapp lite. Vi sover ju inte särskilt bra fortfarande och så här efter snart ett år tär det ganska mycket. Jag tycker att vi kämpar på så himla bra, men vissa nätter känns det otroligt tungt. Efter den här fina helgen är jag laddad med ny energi och orkar ett tag till. Tack mamma och Hans för att ni alltid ställer upp och tar hand om Siribarnet.

Jag tror inte att jag är den enda mamman som vill känna mig lite fri

Jag fick en kommentar på mitt senaste inlägg angående hur jag vet att förskolan kommer att passa Siri alldeles utmärkt och hur jag vet att vi är en familj som kommer att älska förskolan. Hanna, som kommenterade, menade att det blir lite konstigt att säga att förskolan kommer att passa barnet utmärkt innan hon har börjat. ”Det kanske inte passar barnet alls. Eller så gör det det. Man kanske byter för att förskolan inte är bra, väljer dagmamma eller vad som.”

Jag började fundera lite på vad jag egentligen menar och vad i inlägget som kunde skapa en reaktion – som säkerligen inte är illa menat. Därför tänker jag att jag ska förklara hur jag tänker och ge er lite input för att det ska bli tydligare hur jag resonerar. Dels handlar det om mig och dels handlar det om mitt barn. J a g längtar efter att börja jobba. Det innebär att jag får bajsa utan att någon gräver i mina trosor, jag får dricka kaffet varmt, äta lunch utan att stressa eller att få mat i ansiktet av bebis som lär sig att äta själv. Jag får prata med andra vuxna människor utan att samtidigt försöka amma, leka, byta blöja, underhålla. Jag får vara mig själv med fokus på just mig själv. Och det är väldigt viktigt för mig. Jag får vara kreativ, skapa och utvecklas.

Jag älskar mitt barn. Jag har absolut njutit av att få vara föräldraledig. Jag är tacksam för att jag bor i ett land där en får vara hemma med sitt barn och faktiskt kunna betala sina räkningar någorlunda bra. Jag har träffat många härliga mammor och pappor som har blivit min kompisar det här året. Det är en ynnest att få se sitt barn utvecklas dagligen och få vara närvarande i alla de framsteg som sker i ett litet barns liv. Men, jag strävar inte efter att hålla mitt barn hemma så länge som möjligt för att förskolan inte skulle vara en plats att trivas på. Jag kommer att tycka att det är skönt (om än jobbigt!) att ha mitt barn på förskola och få återgå till ett liv som innehåller mer än bajsblöjor, sångstunder och att krypa omkring på golvet om dagarna. Det kanske är ett egoistiskt sätt att resonera, men jag tror inte att jag är den enda mamman som vill känna mig lite fri. Vi är olika som personer men för mig är det viktigt att vara mer än mamma. Det är en stor del av mig, men det är inte allt jag är. Jag består av många olika delar som tillsammans är ofantligt viktiga för att jag ska få vara just jag.

Hur vet jag då att förskolan kommer att passa mitt barn alldeles utmärkt? Det vet jag inte. Så klart. Fast jag tror att det kommer att passa mitt barn precis alldeles jättebra eftersom hon är ett barn med otroligt mycket energi. Hon behöver mycket underhållning och stimulans. Hon är inte ett barns om underhåller sig själv och hon mår som bäst när vi träffar andra barn och vuxna. Mycket och ofta. Det må vara lite kontroversiellt att säga det men jag säger det ändå: jag har svårt att underhålla henne hela dagarna. Det är full fart hela tiden, och jag orkar liksom inte vara där hela tiden.

Med den kännedomen om mitt barn tror jag att förskolan som fenomen och den stimulans som erbjuds där kan komma att passa Siri alldeles, alldeles utmärkt. Det innebär inte att det inte kommer att bli en stor omställning för oss allesammans och det innebär inte att det enbart kommer att bli enkelt och kul. Det innebär inte att just den förskola vi blir tilldelade kommer att bli bra, men det lär märkas. Det innebär att vårt barn får möjlighet att växa, utvecklas och stimuleras på ett sätt som vi som föräldrar inte helt kan ge henne.

Fast givetvis. Det blir som det blir. Precis som med allt annat som har med föräldraskap att göra. Och jag tänker att varje familj får göra som de vill. Vill en ha sitt barn hemma länge har en det. Vi har inte den möjligheten rent ekonomiskt. Vill en låta sitt barn börja på förskola för att det kan passa familjens behov gör en det.

En spännande vecka och kreativ helg

Den här veckan har det hänt spännande saker i mitt liv. Det både tar och ger energi. Hjärnan är ibland som tuggummi när en har varit ifrån civilisationen en tid och jag märker att nivån för vad jag orkar är tämligen låg. Det är okej. Det är precis så som det ska vara just nu. Jag ställer inte krav på mig själv att prestera och leverera. Min tid kommer. Fast jag längtar efter att få berätta för er. Det gör jag verkligen.

Och, jag längtar och ser fram emot hösten när jag ska börja jobba igen. Mr ska vara hemma med Liten en sväng (plus härlig semester tillsammans!) och därefter väntar förskolan. Vi är en sådan familj som kommer att älska förskolan och det kommer att passa vår dotter alldeles utmärkt.

img_0348

img_0375

I torsdags blev Siri 11 månader. Det är sjukt. Varje månad har jag frågat mig vart tiden tog vägen men nu menar jag sannerligen allvar. Är det meningen att det ska gå så här fort? Om en ynka månad blir hon ett år. ETT ÅR! Vid den här tiden förra året var jag alldeles höggravid och laddade för en vaginal förlossning. Det är bara två veckor bort innan vi fick veta att barnet inte växte som det skulle, att hon var fixerad i säte och att det blev ett planerat kejsarsnitt. Vi åkte in och ut till förlossningen i Västervik för undersökningar och visste inte om det skulle komma ut ett barn med snippa eller snopp eftersom vi fick för oss att vi såg en snopp på ett av de sista ultraljuden. Det hade inte spelat någon roll, så klart, men vi åkte till det planerade snittet som två väldigt nyfikna och förväntansfulla föräldrar. Ut kom Siribarnet. Hon var helt perfekt. Det känns som ljusår bort samtidigt som det känns som att det var alldeles precis nyss.

I helgen har vi påbörjat projekt trädgården hemma. Det tas ner träd, grävs bort häckar och annat bröte och görs fint. Själv har jag gått lös med sprayfärgen och låter mycket i hemmet bli till guld eller brons. Nästa vecka ska jag börja slipa på och måla ett tokfint linneskåp jag kom över förra sommaren och därefter står en finfin fåtölj på tur. Det är precis sådant som jag vill ägna mig åt just nu.

img_0391

Jag önskar er en fin helg sötnosar!<3

Kram Cilla

Sömnlösa nätter

God morgon kompisar!

Den här veckan har vi sannerligen sovit minimalt. Efter sjukdom och hosta verkar Siri helt ha kommit ur sina rutiner och verkar helt oförmögen att komma till ro på natten. Natten till igår sov jag tre timmar och natten innan det fyra. Den här sömnlösheten alltså, den förföljer mig. Jag hamnar väldigt snabbt i tankar om att

Jaha, nu är mitt liv så här för alltid! Och jag hinner inte göra något jag tycker är roligt. Jag har offrat hela mig själv för att bli mamma. Och bla bla bla 

Jag har otroligt svårt att ta in att det inte är för alltid – att det är en kort period av livet. Och då tycker jag förbannat synd om mig själv och hamnar i någon form av minidepression där jag behöver ta mig ut på andra sidan. Jag antar att det är sömnbristen som skapar den känslan och jag försöker vara medveten om mitt beteende men vissa dagar är det s v å r t.

Jag la upp ett inlägg på Instagram igår där jag bad om lite pepp. Kanske mest för att jag kände att jag behövde stöd och få känna att andra också har haft eller har det lika jobbigt med sömnen som vi har. Och mina fantastiska följare överöste mig med kramar och pepp och tips och råd. Så tacksam! Även om det rent konkret inte förändrar något är det så skönt att ha någon att hålla i handen när det blåser. Tänk vad sociala medier har för inverkan och vilken kraft, energi och styrka det kan ha när vi använder det rätt.

img_2826

Nå väl. I natt sov vi lite mer även om sömnen är uppstyckad på två uppvak och tidig morgon. Även om jag kämpar på och inte försöker att klaga allt för mycket (men det är svårt att inte tycka synd om sig själv!) känner jag mig ur gängorna. Vi har inte sovit ordentligt på två veckor nu och det tär. Givetvis. Därför ska det bli skönt att Siri ska sova hos mormor i natt. Jag vet, en del tycker inte att det är bra att lämna bort sitt barn när de är små, men för oss är det nödvändigt. Siri älskar min mamma och hennes man och har det kalasbra där. En får göra vad som är bäst för varje familj och för oss är det fint att tanka energi och vara tillsammans på tu man hand. Jag ska träffa mina vänner ikväll på after work och babbel och därefter tänker jag gå hem och sova en hel natt. Jag har inte det minsta dåligt samvete för det.

 

Den här våren ska jag vara föräldraledig med större närvaro

Hej kompisar!

Den senaste veckan har vi slutat nattamma och sömnen har varit lite tjorvig. Vi har varit trötta, men det har varit fint att vara två som hjälps åt både dag och natt. Siri håller på att få tänder vilket jag misstänker gör att hon sover sämre. Inte nog med det verkar hon gå igenom någon slags separationsfas och vill ha närhet dygnet runt. Ni kanske förstår varför jag inte har skrivit de senaste dagarna.

Mr har varit ledig med mig och Liten hela julen. I nästan tre veckor har vi varit hemma tillsammans och det har varit galet lyxigt. Att vara två föräldrar och ta hand om ett barn är plättlätt.  Idag har han börjat igen och vi ska försöka återgå till någon form av vardag igen. Middagar ska lagas och träningspassen ska genomföras på kvällar och helger. No more dra till gymmet lite när det passar. Vi fixar det men det blir lite pilligare igen.

Siri är åtta månader nu och det blir bättre och bättre att vara föräldraledig. Jag har i ärlighetens namn inte tyckt att det har varit så väldans roligt att vara hemma och har liksom längtat bort. Det har nog handlat om att det har tagit tid för mig att hitta mig själv som förälder. På sista tiden har jag landat något mer och börjar känna mig mer tacksam över att få vara hemma med mitt barn. Jag har liksom kämpat emot mycket och har ideligen försökt att återgå till ett liv jag levde innan barn. Fast det är ju inte det livet som är det viktiga längre. Mycket av det är viktigt, så klart, men ändå inte på samma sätt och det har tagit lite tid för mig att inse det. 

När jag drog igång LEVA LÄNGE som blogg istället för En träningsblogg och lite till-bloggen kände jag mig som en idéspruta. Jag hade längtat länge efter att få vara kreativ och uppfinningsrik. Jag ville skapa en plattform för mina framtidsdrömmar. Jag kände mig som girl on fire. Det är bra och vågat och inspirerande, men det är också viktigt för mig att våga landa i att jag är föräldraledig. Det är viktigt för mig att våga landa i att jag inte behöver göra allt på en och samma gång. Om jag sorterar och prioriterar och tänker på sådant som känns viktigt för mig handlar det om att familjen ska må bra, om att min träning ska genomföras och att jag ska hinna träffa människor jag tycker om. Därefter kommer skrivtid och sociala medier. Den ordningen behöver jag prioritera så länge jag är hemma med Liten och så länge vi inte sover om nätterna.

Jag har många planer inför året (kommer i separat inlägg) men jag behöver inte ha bråttom. Det är det som är grejen. Jag. Behöver. Inte. Ha. Bråttom. Den här tiden kommer inte igen och det finns inga garantier för att vi kan få fler barn. Jag vill vara närvarande den här våren och njuta av tiden hemma även om jag ibland tycker att det är tråkigt. För jag vet att innan jag hinner blinka fyller barnet året och vips ska hon börja på förskolan. Då kommer jag stå där med stora ögon och undra vad som hände.

Det innebär att jag helt medvetet kommer att dra ner på växeln vad gäller skrivandet något under våren. Och det känns liksom alldeles jättebra i magen. Ibland kommer jag att publicera inlägg varje dag och ibland kommer det att gå flera dagar mellan inläggen. Jag låter det att vara så en tid och hoppas att ni hänger kvar. Min tid att blomstra och få ägna mig åt skrivandet på den nivå jag önskar kommer till hösten. Fram till dess blir det på den nivå som gör att resten av min familj mår sitt bästa jag.