Etikettarkiv: personlig utveckling

Fredagspeppen yao!

Sista dagen på kostrådgivarutbildningen idag. Jag är fylld till bredden men nya intryck och kunskaper. Myter har slagits hål på. Insikter har landat mjukt och hårt på samma gång. Jag tar med mig så mycket. Så mycket. Från hela året i Bromma. Människorna. Atmosfären. Nivån på utbildningen. Känslan att få leva sitt liv, precis så som det är menat.

Året har också varit en kamp i tillräcklighet för mig. Som den prestationsprinsessa jag är (jag jobbar ständigt med att inte bara vara det men ni vet; en utmaning for life) har det ideligen handlat om att balansera. Balansera viljan och drivet att vara bäst. Balansera känslan av att utvecklas och utmanas tillsammans med att landa här och nu. Att prestera i kombination med att vara nöjd. Att utvecklas och sträva framåt i kombination med att veta att jag kan så mycket. Att jag är en person och inte enbart mina prestationer. Att jag är tillräcklig, precis som jag är. 

Det är lätt att bli blind. Att missa allt som finns precis där en redan befinner sig. Det är lätt att sluta gräva där en står och bara koncentrera sig på mer och mer och mer. Det är alltid min livslånga utmaning; att inte bli spretig och för mycket. Det handlar inte om att jag inte gör saker med kvalitet, för boy! det gör jag. Det handlar snarare en dosfråga; att sänka kraven på kvantitet. Om något ska ha kvalitet behöver det få ta tid. Arbetas igenom och testas. Utvecklas och finjusteras. Då behöver en (jag) vara ödmjuk inför felsteg. För att testa igen och igen och igen. Då behöver en vara ödmjuk inför att misstag inte är misslyckande utan att det snarare handlar om att utvecklas och lära känna sig själv. Det är ett livslångt lärande.

För mig är det viktigt att leva som jag lär. Jag predikar för andra om att vara nöjda med sig själva och inte ta i för mycket; åtminstone inte på en och samma gång. Det har varit en utmaning för mig i år. För det bubblar i mig. Det bubblar i mig av kreativitet och av all ny kunskap jag besitter. Jag vill bara ut och lära alla som kommer i min väg. Jag vill göra avtryck och intryck. Visa att en kan förändra livet till precis det en vill att det ska bli. Välja riktning. Att en litet trångsynt och smått cynisk tjej med låg självkänsla och enormt höga krav på sig själv kan vända tillvaron till något bättre. Att allt är så möjligt som en vill att det ska bli.

När jag ser tillbaka på mitt liv de senaste fem åren ser jag en otroligt målmedveten person i mig själv. 2012 – ett år som vände hela tillvaron upp och ner. Missnöjd. Ledsen. På bristningsgränsen. På väg mot en vägg som var alldeles ogenomtränglig och stenhård. Kraschen som väntade mig hade tagit hårt. Så, så hårt. På något sätt hamnade jag inte där. Jag bromsade något som hade verkat oundvikligt i många, många år. Om jag inte hade insett, där och då, att jag behövde byta riktning i livet och att jag själv var den som behövde göra jobbet hade jag inte suttit här idag. Inte på Centralstationen i Stockholm med fjärilar i magen på väg ut i det stora livet som personlig tränare och kostrådgivare med eget företag. Jag hade varit någon helt annanstans. Det är jag säker på.

Oavsett, tillräcklig. Det häftiga med livet är ju att det inte går att veta vad som hade varit. Med oss på vägen behöver vi påminna oss att vi är tillräcklig bra så som vi är här och nu. Jag gör så gott jag kan. Du gör så gott du kan. Faktiskt hela tiden. Ibland blir det himla bra precis så där direkt och ibland kommer belöningen lite längre fram. Det är häftigt när en tänker på det: att livet liksom ställer allt till rätta med tiden.

Happy fredag kompisar! 

img_0038

Jag tar vad jag vill ha och jag jobbar hårt för det

Hej kompisar!

I fredags firade jag födelsedag hela dagen och det var himla fint. Mina cykeldeltagare på morgonpasset sjöng för mig och därefter gick dagen som i ett. Jag gillar att fylla år, indeed. Jag fick en ny cykel. Jag fick min gamla cykel i present när jag började högstadiet 1997 och den har liksom gjort sitt. Det är alltså 20 år sedan men själv känner jag mig knappast 20 år (!) äldre. Fast å andra sedan vet jag inte om 13 år var en walk in the park. De där tonårsåren var inte de bästa åren i mitt liv. 30+ passar mig bättre. Den bästa tiden är nu.

img_3500

Jag tänker ofta på det: att jag har blivit så mycket bättre med åren. Kanske är det så att livet fungerar just så; att precis som ett fint vin blir bättre med åren växer vi människor och blir bättre. För att vi utvecklas, tar steg framåt och får mer erfarenhet. Det vore givetvis orättvist mot Cilla 13 år att behöva jämföras med en vuxen trettiotreåring med livserfarenhet och perspektiv och självkänsla men jag upplever så stora skillnader med mig jämfört med bara för några år sedan.

Jag antar att skillnaden känns så stor för att jag är vuxen nu. Självfallet. Jag är ju en stor flicka nu med livserfarenhet och allt det där. Jag har fått hjärtat krossat. Gått igenom kriser. Utbildat mig flertal gånger. Jobbat. Tränat. Blivit mamma. Utvecklats. Allt sådant hör livet till och det gör att en blir rik i sin personlighet. Samtidigt ser jag vuxna människor som inte tycker om sig själva och är tillfreds med livet de lever. Och det innebär ju att ålder inte är den enda pusselbiten. För min del är en stor skillnad att jag tyckte så illa om mig själv under så många år. Idag gör jag inte det. Att ta steget från att vara osäker på mig själv, självkritisk och liten där på insidan gör givetvis att en växer.  Och jag gillar det så himla mycket: att växa och bli bättre. Att tycka mer och mer om mig själv och det liv jag skapar. Troligen är det den allra största skillnaden: att jag skapar ett liv som jag är tillfreds med. Att jag inte ger det ansvaret till någon annan eller tänker ”tänk om”.

Jag bara gör det. För det blir inte lättare om jag väntar. För att jag förtjänar att leva ett liv som jag trivs med och för att jag förtjänar att vara den bästa versionen av mig själv. Sorgligt kan tyckas att det skulle ta många år innan jag kom till insikt om mitt eget värde men det går inte att bli dum igen. Jag kommer aldrig någonsin bli en person som inte värnar om mitt eget värde och bortprioriterar mig själv igen. Jag tar vad jag vill ha och jag jobbar hårt för det. På vägen växer jag. Lite, lite för varje dag. Det kittlar långt ner i magen och det är en av de härligaste känslor.

I dagarna är det dags för ännu ett årsbrev. Jag har gjort det ett par år nu och tycker att det är en alldeles jättefin grej. Stay tuned om du är lika nyfiken som jag är på vad Cilla 2017 ska hälsa till Cilla 2018.

Jag vill fånga den potential som människor har stoppat ner i små askar och blåsa liv i deras drömmar

Fredag kompisar!

Jag har självfallet funderat mycket på mitt skrivande under de här månaderna när jag knappt har skrivit en enda rad. Mobilen är fylld med meningar och fraser som ploppat upp i hjärnan men jag har tillåtit mig att prioritera och fokusera på vad som är v i k t i g a s t som ett led i att jag inte kan vara ett hundra procent på en och samma gång. Idag känner jag mig on fire. Som om någon har kastat tändvätska på mig. Jag vaknade med en känsla av att det kommer att bli något riktigt bra av det här. Det bubblar inom mig.

Jag har väntat just på den här känslan. Elden. Insikten av att jag har precis allt jag behöver inom mig och att jag är stark och kunnig och precis mig själv. Känslan har funnits där hela tiden, men jag har hållit den tillbaka med (bort)förklaringen att jag inte har tid. Och visst, i en tid där prioriteringarna är många kan brist på tid var ett gott skäl. Det är ju bara det att vi inte lider av tidsbrist utan snarare tidspress; att vi försöker klämma in mycket att göra på begränsat område. Men givetvis vill jag fortsätta leverera kvalitet för er. Jag är gjord för det här. Jag brinner för det här. Att skriva är en kärleksaffär som jag vägar ge upp. Jag är inte klar på långa vägar.

img_2395

Jag tror på att faktiskt koppla ner för att kunna koppla på och prestera. Som prestationsprinsessa har jag alltid haft höga krav på mig själv och velat vara duktig duktig duktig till varje pris. Det har varit viktigt för mig eftersom jag hade kopplat ihop min person, den jag är, med vad jag presterade. Presterade jag inte tillräckligt bra var jag heller inte en tillräckligt bra människa. Det är sorgligt, men det fanns en tid när duktighetshetsen höll på att ta sönder mig och min enda drivkraft handlade om att duga för andra människor.

Så självfallet; att plocka bort och prioritera är en del av det arbetet. Att inte alltid ha kravet att vara bäst och att säga nej. Precis som många av er andra får jag jobba med det hela tiden. Att ta hand om sig själv och värdesätta sig själv är inte något en gör en tid och sedan är arbetet färdigt. Det är for life. Det är att se sina egna mönster och rutiner och bryta dem för att kunna på bättre. Här och nu. På lång sikt.

Men ändå. Jag jobbar hårt för att jag gillar det. Jag gillar mig själv när jag är fett fokuserad. Jag älskar drivet, engagemanget och viljan. Känner livets liv i mig. För att kunna njuta av det och unna mig att leva min dröm behöver jag ibland sålla. Uppdrag. Människor. Idéer. Jag väljer bort det som inte gör mig stark. Och jag gillar att känna mig stark. Fysiskt och psykiskt. Då får jag modet att göra verklighet av mina drömmar. Då plockar jag russinen ur kakan. Njuter bara av den godaste karamellen. Bygger mig stark. Sjunger med all kraft. Tar i. För mig är satsningar och engagemang utan känsla ingenting. Däremot är engagemang med känsla allting. Avgörande.

Därför vill jag peppa mig själv lika mycket som jag vill peppa dig att göra din grej. Att ta din chans. Att ge dig själv möjligheten att lyckas. För jag står hellre upp och ut med mina egna drömmar än ligger lugnt drömmandes. För mig finns det ingen plan B. Vägen till mina mål kommer att se olika ut. Ibland kommer jag att ta i lite mer, ibland lite mindre. Båda tillvägagångssätten är tillräckligt bra. Men, det är det här jag ska ägna mitt liv åt; att växa som människa och få andra människor att växa. Jag vill fånga den potential som människor har stoppat ner i små askar och blåsa liv i deras drömmar och möjligheter. Det är precis det som jag är gjord för. Fifan vilken feeling.

Happy fredag sötnosar!

 

Nej tack, jag ska inte åka med!

Jag har haft och har fortfarande ibland perioder när jag tänker väldigt mycket. Det snurrar runt, runt i huvudet och jag får svårt att sortera. När jag är för mycket i mitt huvud och för lite i min kropp mår jag inte bra. Att jag tänker tänker tänker påverkar mitt välmående. Inte sällan kommer de här snurret när jag ska sova och det påverkar i allra högsta grad min sömn. Jag tänker tänker tänker på saker jag borde ha gjort, borde ha sagt, borde göra. Jag ältar. Pulsen ökar. Jag blir irriterad. Lättretlig. Inte mitt bästa jag.

Lyckligtvis är det något som har blivit bättre. Det kan fortfarande snurra runt i huvudet men jag har blivit bättre på att städa upp, sortera och koppla ner. Dels handlar det om att jag har fått verktyg genom att träffa en psykolog och dels handlar det om att jag har förstått hur vi fungerar som människor på ett annat sätt. Jag är medveten om vad som händer i mig när det snurrar runt. Jag kan bromsa in och lyssna inåt. Jag kan vara mer närvarande i det som händer i min kropp.

img_1940

Vi kan aldrig få tankar och känslor att sluta komma och gå. Det är så vi fungerar som människor. Däremot kan vi välja vilka tankar vi hakar fast vid och fortsätter att tänka vidare. Vi kan där och då välja att inte ta de tankar som dyker upp på så stort allvar.

Ett sätt att hantera det på är att se tankar som amerikanska gula taxibilar som cirkulerar runt och tacka nej. Nej tack, jag ska inte åka med. Nej, tack. Nej. Då rensar vi upp. Städar bort dimman som hindrar oss från att tänka mer klara tankar. Och jag tror att när vi lär oss att tacka nej till allt som finns i huvudet kan vi rensa upp och inse att det är ju vi själva som skapar snurret. Det innebär inte att det är lätt, men det innebär att vi inser att vi aldrig aldrig aldrig kan sluta tänka. För tankar kommer att komma och gå, men genom att sortera det vi tänker och faktiskt inte ta fasta på alla svåra (eller roliga!) tankar som kommer och går kan vi också må bättre. Skillnaden blir vad vi gör med tankarna som kommer. Nej, tack.

Och märker du att du ändå åker med för många taxibilar så hoppar du av. Nej tack, jag ska inte åka längre än så här. Välj. Ta inte allt du tänker på för stort allvar. Sortera. Då kommer du att må bättre. ❤

Snart är du över på andra sidan. Precis som Britney Spears

Jag tror att många människor bär omkring på känslor som de behöver släppa taget om. Vi tänker och ältar och analyserar. Låter varje liten tanke bli till verklighet och spinner vidare. Att låta hjärnan gå på helvarv och hålla tankar snurrande i huvudet är utmattande. Det blir aldrig lugnt och stilla.

Jag tror på att släppa taget om det vi inte behöver. Att inte vara rädd för att säga vad en känner. Att bli arg, ledsen, upprörd, besviken och faktiskt tillåta alla olika sorters känslor ta plats. När vi håller tillbaka våra känslor och trycker ner vad vi egentligen känner långt ner i halsen exploderar vi slutligen. Och att trycka ner känslor ger den där klumpkänslan i halsen. Ni vet när en nästan får ont i halsen för att det sitter känslor i vägen. En måste bara svälja. Känslor som vill ut, men som vi trycker trycker trycker ner för att vi inte vågar säga som det är. Det är, för mig, en indikation på att något måste få komma ut och kroppen är så smart att den säger till när något är fel. Då är det vår satans skyldighet att lyssna. Signalerna finns ju där.

Att explodera med alla känslor på en och samma gång kan å ena sidan vara förlösande. Den tunga stenen lämnar axlarna. En känsla av lätthet. Men, att inte låta det gå så långt kan många gånger vara precis lika förlösande och frigörande i sig. Att inte samla känslor på hög utan att istället våga stå och ta ansvar för sina känslor ger också en känsla av frid. Att våga visa att en vet sitt värde. Då behöver vi inte bära omkring på känslor som skapar olust.

img_1886-1

Jag brukar ofta tänka på att det finns tusentals och åter tusentals människor som har det värre och svårare och jävligare än vad jag har det. Det innebär inte att jag inte har rätt att gnälla, vara ledsen och arg just i den stunden som jag behöver det, men tanken på att människor som har det svårare och ä n d å utvecklas och tar sig vidare i livet ger någon form av styrka. De gör det ändå. De tar sig igenom vidriga förhållanden, kommentarer från nejsägare, förståsigpåare och gnällspikar omkring dem och tar ansvar för sitt eget liv. De bara tar sig igenom skiten, ändå.

En dipp är en dipp. En dålig dag är en dålig dag. Inte ett dåligt liv. Och jag tror att många behöver bli bättre på att inse det. Att det är okej att ha negativa känslor och att inte må bra; för alla känslor är okej men att vi också behöver låta dem komma ut. För att kunna ladda om och försöka göra nästa stund och nästa dag till något bättre behöver vi släppa taget om det vi inte behöver. Annars kan vi inte må bra. En sekund, minut och dag i taget och snart är du över på andra sidan. Precis som Britney Spears. 

 

Mitt liv som tjock

Under stor del av mitt liv har jag sett mig själv som tjock. Fram till för bara några år sedan var det definitionen av vem jag är. En tjock person; som om det skulle vara något dåligt. I nästan 20 år av mitt liv har jag sett på mig själv på det här sättet.

img_1548

Jag har ett tydligt minne när jag var runt 10 år och vi hade gäster på middag. Barnet som jag brukade leka med när just den här familjen kom på besök sa till mig att det var skönt att få vara sig själv för att jag också hade så stora lår. Att hon inte behövde sitta på ett speciellt sätt på stolen för att se smalare ut. Jag tror inte att jag hade tänkt på att jag hade särskilt stora lår innan dess, men jag förstod ju att jag hade det från den dagen. Helt plötsligt öppnade sig en ny värld för mig. En värld där människor hade kroppar som var olik min. Jag var annorlunda med en kropp som inte var smal. Plötsligt såg jag små flickkroppar omkring mig och min kropp såg inte alls ut på det sättet.

Många år passerade och jag tänkte ofta på min kropp. Det var en värdering av kroppen som började tidigt. En nedvärdering. Mina tonår och flera år framåt blev en ängslig tid för mig. Bilden av mig själv som annorlunda och fel och inte tillräckligt smal har varit begränsande på många sätt.

Det har alltid varit svårt för mig att klä av mig inför andra människor. Allt från situationen att tvingas duscha tillsammans med andra på idrotten, att vara på stranden till mer intima situationer med andra. Att vara naken har alltid känts så himla naket. Och onaturligt. Det är ju inte så mycket en kan gömma när en är saken.

Att vara naken som i öppen och ärlig i mitt skrivande (som varumärke) har på något sätt känts viktigt just av den anledningen. Att inte censurera och förfina. Att prata om sådant som vi vanligtvis inte pratar om. Att skrapa på ytan och säga som det är. För min kropp är en helt vanlig kropp. En kropp med brister med skavanker som alla andra kroppar. En kropp som har fått utstå mycket hat och elaka ord. En kropp som har burit och fött ett barn. Men också en kropp som är stark; som kan bära tunga saker, springa och cykla. Jag har en kropp och den definierar inte vem jag är. Mitt utseende definierar inte mig som person.

Och jag är en helt vanlig tjej med känslor och tankar och funderingar precis som alla andra. I min ryggsäck finns saker som har påverkat mitt liv – både positivt och negativt. Det är när vi tror att alla andra är på ett visst sätt som inte samstämmer med vilka vi är som vi är ute på farligt vatten. Då skapar vi klyftor mellan varandra och tror att vi bär allt det som vi bär omkring på alldeles ensamma. Jag mot världen. Det är en tung sten att bära.

Att se mig själv som tjock och aldrig tillräckligt smal har givetvis varit en stor begränsning för mig. När jag började träna tog det flera år innan jag exempelvis vågade mig ut i gymmet bland de tyngre vikterna och stora pojkarna. Jag tänkte ju att alla skulle tänka negativa saker om mig. Det var ett e n o r m t stort steg utanför min bekvämlighetszon den dagen när jag med hög musik i lurarna stegade ut från mitt hörn med ett gäng fria vikter för att träna med människorna som vågade träna på riktigt. Och så väldans många år sedan är det faktiskt inte. Jag minns osäkerheten. Hur jag fick intala mig själv att jag hade lika stor rätt att vara där precis som de som redan var vältränade och smala. Jag hade till och med övat in en fras att säga snabbt som bara den om någon skulle kommentera mitt utseende – bara för att förekomma istället för att förekomas.

Jag har aldrig behövt att använda den frasen för det är ju aldrig någon som har ifrågasatt varför jag tränade. Tvärtom. Om jag nu behövde bli mer fysiskt aktivt var gymmet det absolut bästa stället att hänga på. Men jag var så rädd för vad andra tyckte om mig och eftersom jag värdera min kropp utifrån hur den såg ut snarare vad jag skulle ha den till eller vad den kunde göra blev det en begränsning.

Och sex. Det är ett stort och viktigt ämne och det pratas alldeles för lite om sex. Åtminstone på det sättet jag tänker mig att vi ibland behöver prata om det. Det är alldeles jättehärligt med sex men det är faktiskt ingen självklarhet för alla människor att vara sådär härligt avslappnade och frisläppta som det målas upp att en ska vara. Ett annat perspektiv i den diskussionen kan ju faktiskt också vara att det faktum att alla människor inte har mer sex än vad de har (eller inte njuter mer av det än vad de gör) kan handla om att vi (kanske främst kvinnor?!) inte tror att vi duger som vi är och att vi har komplicerade relationer med våra kroppar. Jag vet så klart inte hur det är med er andra och era fantastiska sexliv, men min kroppsuppfattning har begränsat mig mycket i livet – som ni säkerligen förstås, och blir ju sex inte så himla roligt. Har en som kvinna växt upp med att ständigt jämföra sin kropp med andras kroppar kan det ju vara svårt att njuta av sin egen kropp. Och det blir ju en begränsning.

Idag ser jag min kropp utifrån vad den kan göra: funktion före form. Det har inte varit ett självklart sett att se på min kropp men jag är otroligt glad över att jag idag inte drunknar i jämförelsen i hur andras kroppar ser ut. Och jag stirrar mig inte längre blind på skavanker och brister. Min kropp är stark. Den har muskler. Den kan springa, cykla, bära tunga saker och leka. Och jag kan njuta av den utan att bry mig om vad andra tycker. 

Att acceptera sig själv är avväpnande

God morgon sötnosar!

Idag är det en vecka sedan inspirationsaftonen och jag bär fortfarande med mig en bra känsla i kroppen. Den känslan njuter jag av. Att vara nöjd med sin insats utan ångest eller att slås i bitar för att en inte gjorde tillräckligt är magisk. Jag har inte alltid kunnat njuta av vad jag har åstadkommit. Idag kan jag det och det är en härlig känsla. Jag har fått mycket kommentarer under veckan och många menar att de gärna hade gått men att det inte blev av den här gången. Så kan det vara.

Vi kommer givetvis att sätta tänderna i att planera fler event av den här sorten och du som är nyfiken och intresserad får hemskt gärna lämna önskemål vem du vill se föreläsa och vilka teman vi fortsättningsvis ska behandla. Att önska kostar ingenting.

img_1680

Foto: Ylva Sandström 

Under min föreläsning pratade jag om att våga erkänna för sig själv och sätta ord på vad en  behöver jobba med och utveckla för att öka sitt välmående. För mig har det handlat om att erkänna att min självkänsla var noll, att jag bara trodde att jag dög när jag presterade och att jag brydde mig ofantligt mycket om vad andra människor tyckte om mig. Det var ju sådant som begränsade mig mycket i livet och alla de här faktorerna påverkade min motivation i livet i stort. Jag blev lätt osäker och ängslig och det gjorde inte att jag tog tag i saker som jag verkligen ville genomföra.

När vi vågar sätta ord på vad vi behöver utveckla för att må bättre lär vi känna oss själva på bättre sätt. Att acceptera sig själv är avväpnande och att göra det är också att komma till en punkt där det inte längre finns något att dölja. Det innebär att en kan landa  i att en inte behöver vara rädd för sina tankar om sig själv och det leder till att andra människors åsikter också mindre skrämmande. När jag tycker bra om mig själv och står för vem jag är behöver jag inte bry mig om vad andra tycker och tänker. Att göra allt det här behöver inte vara smärtfritt; det ä r jobbigt att utvecklas som människa. Väl över på andra sidan är det ändå otroligt förlösande för när vi inte behöver bry oss så förbannat mycket om vad andra tycker kan vi fokusera på det egna välmåendet. Och det mår vi bättre av och får mer energi till det som är viktigt i livet.