Etikettarkiv: Siribarnet

Ska ni inte ha fler barn snart?

Decembers första helg har passerat. Jag har jobbat, tränat och tillbringat tid med min lilla familj. Vi har storstädat hemmet, julpyntat, krattat löv och bara umgåtts väldigt mycket. Siri önskade att vi skulle klä granen och eftersom vi gärna tänjer lite på gränser i den här familjen gjorde vi precis det. Jag får vårkänslor så fort nyårsklockorna har slutat slå och därför njuter jag hellre av gran och pynt och ljusstakar ordentligt i december. Traditionsenligt eller ej.

Och vilken glädje att se henne greja och fixa och hjälpa till. Det slår mig så ofta hur stor hon har blivit och hur omtänksam och snäll hon är som person. Hon har alltid varit så lik Mr, men börjar också bli lik mig. Det lockiga håret och humörsvävningarna är väl sådant som jag får ta på mig. Jag fattar liksom inte hur fort de är 2,5 åren faktiskt har gått. Hon kom ju nyss. Nu pratar och pratar och pratar  hon precis hela tiden och är princip helt blöjfri. Galet!

img_0740img_0735

Ibland tänker jag att det är ett stort steg att börja om igen med småbarnslivet när tillvaron äntligen har blivit mer regelbunden och enklare igen efter allt kaos som graviditet och barnafödande, amning och mjölkstockning, sömnlösa nätter, kladdiga blöjbyten, barnvagnsvägran och evigt vaggande innebar. Samtidigt var det en mysigt tid i livet (eller inbillar jag mig bara det för att jag har glömt?! För visst tyckte jag inte att det var så himla mysigt?) och kanske vill jag uppleva den igen. För det mesta känns det som att vi är en bra trio, och vi har det alldeles jättebra som vi har det. För många verkar det så självklart att skaffa syskon men jag känner inte helt på det viset. Många vill ha det gjort och bara kör på, men jag kan i efterhand säga att Mr och jag har behövt att få vara två vuxna med ett barn.

Jag tyckte inte om att vara gravid. Det gjorde jag inte. Det kändes som världens längsta liv. Jag tyckte heller inte särskilt bra om att inte kunna göra vad jag ville göra med min kropp efter graviditeten. Det är en uppoffring för mig att vara gravid och föda barn (och då var det ändå någon som plockade ut barnet ur min mage). Samtidigt har jag idag en helt annan kunskap i bagaget om graviditet, förlossning och återträning som skulle göra stor skillnad. Jag behöver inte lära allt från början igen. Jag kan ta hand om mig själv på bra sätt under graviditeten och jag vet på vilket sätt jag ska träna för att komma tillbaka till en kropp som kan belastas efteråt. Jag tror så klart att vi skulle göra hela småbarnsgrejen bättre. Det var ju världens största omställning att bli föräldrar och ibland skrattar vi idag åt att vi ofta kändes så otrygga, vilsna och förvirrade när Siri var liten. Som att alla andra föräldrar fattade galoppen bra mycket snabbare än vad vi gjorde. Ändå, inte helt självklart för mig att skaffa fler barn.

Det är inte sällan jag får frågan: ska inte ni ha fler barn snart? Då svarar jag för det mesta:

Alltså jag vet inte om mitt förhållande hade pallat ett gap- och skrikbarn på ett barn som fortfarande inte sover på nätterna och jag gillade inte att vara gravid och det var jobbigt att komma tillbaka efter ett kejsarsnitt och det var inte min grej att amma och jag tyckte inte att det var livets liv att vara föräldraledig och jag vill kunna träna och jag jobbar med träning och jag vet inte.

Jag vet inte. Jag tänker att det märks. Ibland längtar jag efter ett barn till och ibland gör jag det inte. Jag älskar, älskar, älskar ihjäl mig på det barn jag har. Hon är en gåva på så många sätt. Jag trodde inte att jag kunde bli gravid och jag fick henne. Min kropp kan nog bli gravid nu för den är friskare och mer välmående och i balans, men jag är också otroligt tacksam för att jag har ett barn. Otroligt tacksam ❤

Tidig morgon och adventsmys

God morgon sötnosar.

Den här morgonen var det min tur att kliva upp med Siribarnet och hon ville upp inte tidigare än 05.15. Hepp, det är bara att kliva upp för när vår sötnos vaknar på morgonen är hon p i g g. Hon är pigg och hon vill titta på Pippi Långstrump. Det är det första hon säger på morgonen: Pippi!

Vi har ju haft det meckigt med sömnen under lång tid men äntligen (peppar, peppar) börjar Siri sova bättre. Hon somnar jättefint på kvällarna och sover ofta bra på natten bara hon får samsova med någon av oss. Vissa kvällar kan hon vakna mycket, men för det mesta sover hon helt okej. Men sova länge på morgonen, det gör hon inte. Sett till hur vi har haft det klagar jag inte. Det är otroligt stor skillnad och jag kan knappt föreställa mig hur det var att vara vaken åtta gånger per natt och kanske fler timmar i sträck när det var som värst. Det är tur en glömmer, men så här i efterhand fattar jag faktiskt inte hur vi orkade. Vi var ju helt slutkörda.

img_1116

Vi har tänt andra adventsljuset och tittat på Pippi Långstrump och tagit bilder till årets julkort. Ni vet, sådant en kan ägna sig åt klockan 06.30 en söndagsmorgon när barnafadern har sovmorgon. Tänk vad stor hon har blivit min lilla tjej. 

img_1120img_1124img_1131

 

Vilket år!

Idag fyller Siribarnet ett år. Det är helt sjukt att det har gått ett år. 365 dagar. Det har varit det längsta året i mitt liv samtidigt som jag aldrig har upplevt ett år som springer förbi så snabbt. Kontrasterna har varit gigantiska. Kärleken enorm. Livskrisen påtaglig.

Hon var så liten när hon kom med sina 2540 g. Precis på gränsen till prematur. Dagarna innan det planerade snittet var fyllda med ångest och förväntan. Vi åkte fram och tillbaka till Västervik för att mäta fostervatten, hjärtljud och uppskatta vikten. I vecka 34 var hon för liten och växte inte som hon skulle. Läkaren sjukskrev mig och utvecklingen blev bättre. Ångesten stannade dock kvar. Jag var fullständigt livrädd för att något var fel. Jag kände mig snuvad på förlossningen när vi fick ett planerat snitt eftersom barnet var fixerat i säte. Av någon anledning fick jag för mig att en kejsarfödsel inte var lika värdig som en vaginal förlossning eftersom jag inte skulle göra jobbet själv.

Och så kom hon äntligen till världen 11 dagar innan beräknat datum och hon var alldeles ljuvlig. Upplevelsen var alldeles för stor att ta in. Jag minns att de visade henne för mig när jag låg på operationsbordet med uppsprättad mage och att Mr grät. Jag grät också och operationssköterskan torkade mina tårar. Äntligen var all ångest och oro över. Nu började ett nytt liv där en ny oro tog vid. Och jag antar att den där oron man känner som förälder följer med resten av livet. I olika perioder. I olika situationer. Alltid redo att gå i clinch och försvara den man älskar allra, allra mest.

Idag har vi haft minikalas med pannkakslunch. I veckan som kommer väntar det stora ettårskalaset för både föräldrar och syskon. Eftersom både Mr och jag är skilsmässobarn ska vi klämma in 15 vuxna människor. Vi får tillämpa devisen om hjärterum och stjärterum.

På något sätt tror jag jag att vi har det värsta bakom oss. Då menar jag inte att det har varit en hemsk tid. Jag menar bara att det första året som förstagångsförälder är en berg- och dalbana. Allting är nytt och färskt och erfarenheterna finns inte. Man kan ingenting. Man provar sig fram. Googlar. Läser på. Provar något annat. Gör vad man kan för att barnet ska må bra, känna sig trygg och älskad. Vänder liksom ut och in på sig själv för någon annans skull helt villkorslöst. En ny identitet växer fram.

Tack till er som har varit med under det här året. Jag har fått nya följare på vägen och det tycker jag är jätteroligt. Andra har slutat att läsa. Innehållet är ju litet annorlunda så här 365 dagar efter förlossning och nästan två år efter att jag fick veta att jag var gravid. Jag är ju annorlunda. Jag hoppas att du som fortfarande läser eller nyligen har börjat läsa är laddad för ytterligare ett år med bloggen med både gammalt och nytt.

Och grattis älskade Siri på födelsedagen. Tänk att just du kom till oss. Det är en ynnest att få vara din mamma ❤

Första träningspasset – check!

Igår for jag till gymmet på morgonen för att känna lite på kroppen efter förkylning och feber. Maria okejade att jag tränade så länge jag enbart kände mig lite snuvig. Det kändes riktigt bra och nu hoppas jag att jag ska få vara frisk för att kunna komma igång med träningen igen. Jag peppar för att kunna köra mitt spinningpass på tisdag efter två veckors uppehåll.

Med tanke på hur lite sömn vi får de flesta nätter är jag troligen ett lätt byte för sjukdom. Att inte sova är ju stress för kroppen och immunförsvaret blir påverkat. Jag gör ju vad jag kan utöver sömnen för att ta hand om kroppen, men utan den där viktiga sömnen kan bacillerna lättare angripa. Vissa dagar känner jag verkligen att jag går på sparlåga när det gäller sömnen. Livet efter barn alltså. Så annorlunda det är.

Idag hoppade jag i träningskläderna redan på morgonen för att kunna ta tillfället när det uppstår. Mest troligt får vänta till kvällen innan jag tränar, men är jag påklädd är det lättare att fånga stunden. Mr grejar i trädgården så fort han får tillfälle (läs: rensar ogräs) och jag och barnet hänger i gräset. Vi har tagit årets första kaffe på altanen i solen idag tillsammans med mormor och bonusmorfar. Det är något särskilt med den där första gången en sätter sig i utemöblerna och dricker kaffe. Siri älskar att vara utomhus och kryper omkring i gräset och undersöker allt som kommer i hennes väg. Nästa helg fyller hon ett år. Det är helt galet!

 

En spännande vecka och kreativ helg

Den här veckan har det hänt spännande saker i mitt liv. Det både tar och ger energi. Hjärnan är ibland som tuggummi när en har varit ifrån civilisationen en tid och jag märker att nivån för vad jag orkar är tämligen låg. Det är okej. Det är precis så som det ska vara just nu. Jag ställer inte krav på mig själv att prestera och leverera. Min tid kommer. Fast jag längtar efter att få berätta för er. Det gör jag verkligen.

Och, jag längtar och ser fram emot hösten när jag ska börja jobba igen. Mr ska vara hemma med Liten en sväng (plus härlig semester tillsammans!) och därefter väntar förskolan. Vi är en sådan familj som kommer att älska förskolan och det kommer att passa vår dotter alldeles utmärkt.

img_0348

img_0375

I torsdags blev Siri 11 månader. Det är sjukt. Varje månad har jag frågat mig vart tiden tog vägen men nu menar jag sannerligen allvar. Är det meningen att det ska gå så här fort? Om en ynka månad blir hon ett år. ETT ÅR! Vid den här tiden förra året var jag alldeles höggravid och laddade för en vaginal förlossning. Det är bara två veckor bort innan vi fick veta att barnet inte växte som det skulle, att hon var fixerad i säte och att det blev ett planerat kejsarsnitt. Vi åkte in och ut till förlossningen i Västervik för undersökningar och visste inte om det skulle komma ut ett barn med snippa eller snopp eftersom vi fick för oss att vi såg en snopp på ett av de sista ultraljuden. Det hade inte spelat någon roll, så klart, men vi åkte till det planerade snittet som två väldigt nyfikna och förväntansfulla föräldrar. Ut kom Siribarnet. Hon var helt perfekt. Det känns som ljusår bort samtidigt som det känns som att det var alldeles precis nyss.

I helgen har vi påbörjat projekt trädgården hemma. Det tas ner träd, grävs bort häckar och annat bröte och görs fint. Själv har jag gått lös med sprayfärgen och låter mycket i hemmet bli till guld eller brons. Nästa vecka ska jag börja slipa på och måla ett tokfint linneskåp jag kom över förra sommaren och därefter står en finfin fåtölj på tur. Det är precis sådant som jag vill ägna mig åt just nu.

img_0391

Jag önskar er en fin helg sötnosar!<3

Kram Cilla

Att vara good enough även som förälder

Igår somnade både Mr och barnet tidigt. Jag hade som plan att nyttja min vakna tid på bästa sätt: en ensam stund framför datorn för att knyta ihop idéer från veckan. Jag antecknar inspirerande och kreativa tankar i mobilen, i min kalender, på lappar som ligger och dräller – ja lite överallt. För att mina idéer inte ska försvinna i mängden av andra avbrutna tankar försöker jag att sammanställa allt minst en gång i veckan. Min ensamma stund blev dock inte särskilt långvarig eftersom Siri sover oroligt just nu. Det känns som att vi har ammat oss igenom halva natten. Den där amningen alltså – det finns mycket att säga om den. Fast det tar vi en annan gång.

IMG_2278

Jag får ju min stund i lugn och ro nu istället. Vi klev nämligen upp vid halv sex i morse efter en ganska halvtaskig natt. Lyckligtvis somnade Siri om och Mr och jag kunde dricka kaffe ostört en stund. De små stunderna av ensamhet är nog så viktiga för att orka vara engagerad och närvarande all den andra tiden. Det är förstås en överdrift. Jag är ju inte engagerad och närvarande precis all den andra tiden. Det är ingen förälder. Strävan och förhoppningen är givetvis att vara så närvarande som bara möjligt men att vara förälder är fruktansvärt svårt. Och en kan få dåligt samvete för precis allt. Känslan av att inte räcka till och inte göra tillräckligt kan äta upp mig vissa dagar. Samtidigt försöker jag att inte få dåligt samvete. För jag gör så gott jag kan och jag vill inte att mitt föräldraskap ska bli ytterligare ett område där jag tror att jag måste prestera för att duga. För det måste jag inte.

Det finns mycket en ska vara som förälder och som förstagångsförälder kan det ibland vara svårt att veta vad en ska lyssna på. Det finns ju många välmenande råd en kan få på vägen. Jag märker att jag tidvis får för mig att jag behöver vara otroligt mycket på en och samma gång som mamma för att duga. Det behöver jag inte. Jag tror att för oss som har tampats med att prestera för att duga blir föräldraskap kanske ytterligare ett område där vi vill göra rätt rätt rätt. Att vara good enough även som förälder tror jag är bra att sträva efter. Jag tror inte att mitt barn kommer att må bra i längden av att jag fullständigt vänder in och ut på mig själv, glömmer bort mina egna behov och aldrig investerar i mig själv. Jag tror att föräldrar och barn mår bra av att hitta balansen i att ge och ta. Det innebär ju inte att jag inte vill ge mitt barn allt i världen – för det vill jag, men för att tillvaron ska bli hållbar behöver även kraven vara rimliga. Därför jobbar jag på det; att ställa rimliga krav på mig själv som mamma.