Etikettarkiv: självkänsla!

2018 plockar jag russinen ur kakan

När jag skrev mitt senaste inlägg slog det mig i efterhand att ett återkommande mål jag har är att bry mig mindre om vad andra tycker, att fokusera på rätt saker och inte lägga energi på människor som inte ger rätt umf och energi tillbaka.  Att det är något som hela tiden kommer tillbaka till mig. Det är ju meningslöst att bry sig om vad andra tycker och tänker. Ändå har det varit så otroligt viktigt för mig. Så viktigt att det i princip upptog hela min värld. Mycket av vad jag gjorde utgick ifrån vad andra skulle tycka om så väl process som resultat. Ett enormt bekräftelsebehov som var svårt att tillfredsställa.

Jag vet ju att vi är många som hela tiden får jobba med det. Att våga stå emot, att göra sin egen grej och inte bry sig så förbannat mycket om vad andra tycker. Jag har blivit mycket, mycket bättre på att inte bry mig så himla mycket. Trots det är det svårt ibland och jag får jobba för att inte lägga onödig energi på vad andra människor tycker och säger. Och idag är det lättare att än någonsin att häva ur sig saker om och till andra. Intresset att prata om andra människors liv verkar också större än någonsin. Vi har ju tillgång till fruktansvärt mycket information genom sociala medier och det leder givetvis till att vi också bli mer angelägna och nyfikna. Ibland tänker jag att det är priset en får betala för att våga sticka ut hakan och gå sin egen väg, men visst är det också något som tenderar att ta sin lilla energi. Det är lätt att bli osäker och tvivla på sig själv.

Det allra viktigaste för mig är att omge mig med likasinnade. Jag plockar russinen ur kakan och ägnar mig åt människor som tillåter mig att vara den jag är. Jag ägnar mig åt saker som gör mig glad och som ger rätt energi. För när jag inte är mig själv är jag någon annan och det skapar också osäkerhet. Fördel för mig är att jag jobbar med mitt stora intresse och får tillgång till positiva människor ofta och mycket. Det förenklar så klart möjligheten att få inslag i tillvaron som ger rätt energi. Jag mår bra när jag får tillgång till människor med rätt attityd och får möjlighet att ge tillbaka det jag har att bidra med. Jag tror att det handlar om att välja: välja det som gör att en mår bra. Välja det som ger motivation och drivkraft till att fortsätta göra det som är viktigt för en. Väljer en det som är negativt och mörkt tar det energi. Då kommer du inte att må ditt bästa jag och jag tycker att livet är för kort för att välja fel sida. Helt enkelt.

2018 plockar jag russinen ur kakan ännu mer. Lägger till och tar bort. Hänger med människor som ger rätt umf. Bidrar med min energi till dig som vill ha den, men undviker dig som inte kan med mig. Enkelt egentligen och samtidigt litet svårt. Fast värt det. Alla dagar i veckan. Jag skapar min tillvaro på mitt sätt. Då mår jag som allra, allra bäst. Och vet du? Jag tycker att du ska göra precis likadant för att må ditt allra bäst jag.

img_1002

Fredagspeppen yao!

Sista dagen på kostrådgivarutbildningen idag. Jag är fylld till bredden men nya intryck och kunskaper. Myter har slagits hål på. Insikter har landat mjukt och hårt på samma gång. Jag tar med mig så mycket. Så mycket. Från hela året i Bromma. Människorna. Atmosfären. Nivån på utbildningen. Känslan att få leva sitt liv, precis så som det är menat.

Året har också varit en kamp i tillräcklighet för mig. Som den prestationsprinsessa jag är (jag jobbar ständigt med att inte bara vara det men ni vet; en utmaning for life) har det ideligen handlat om att balansera. Balansera viljan och drivet att vara bäst. Balansera känslan av att utvecklas och utmanas tillsammans med att landa här och nu. Att prestera i kombination med att vara nöjd. Att utvecklas och sträva framåt i kombination med att veta att jag kan så mycket. Att jag är en person och inte enbart mina prestationer. Att jag är tillräcklig, precis som jag är. 

Det är lätt att bli blind. Att missa allt som finns precis där en redan befinner sig. Det är lätt att sluta gräva där en står och bara koncentrera sig på mer och mer och mer. Det är alltid min livslånga utmaning; att inte bli spretig och för mycket. Det handlar inte om att jag inte gör saker med kvalitet, för boy! det gör jag. Det handlar snarare en dosfråga; att sänka kraven på kvantitet. Om något ska ha kvalitet behöver det få ta tid. Arbetas igenom och testas. Utvecklas och finjusteras. Då behöver en (jag) vara ödmjuk inför felsteg. För att testa igen och igen och igen. Då behöver en vara ödmjuk inför att misstag inte är misslyckande utan att det snarare handlar om att utvecklas och lära känna sig själv. Det är ett livslångt lärande.

För mig är det viktigt att leva som jag lär. Jag predikar för andra om att vara nöjda med sig själva och inte ta i för mycket; åtminstone inte på en och samma gång. Det har varit en utmaning för mig i år. För det bubblar i mig. Det bubblar i mig av kreativitet och av all ny kunskap jag besitter. Jag vill bara ut och lära alla som kommer i min väg. Jag vill göra avtryck och intryck. Visa att en kan förändra livet till precis det en vill att det ska bli. Välja riktning. Att en litet trångsynt och smått cynisk tjej med låg självkänsla och enormt höga krav på sig själv kan vända tillvaron till något bättre. Att allt är så möjligt som en vill att det ska bli.

När jag ser tillbaka på mitt liv de senaste fem åren ser jag en otroligt målmedveten person i mig själv. 2012 – ett år som vände hela tillvaron upp och ner. Missnöjd. Ledsen. På bristningsgränsen. På väg mot en vägg som var alldeles ogenomtränglig och stenhård. Kraschen som väntade mig hade tagit hårt. Så, så hårt. På något sätt hamnade jag inte där. Jag bromsade något som hade verkat oundvikligt i många, många år. Om jag inte hade insett, där och då, att jag behövde byta riktning i livet och att jag själv var den som behövde göra jobbet hade jag inte suttit här idag. Inte på Centralstationen i Stockholm med fjärilar i magen på väg ut i det stora livet som personlig tränare och kostrådgivare med eget företag. Jag hade varit någon helt annanstans. Det är jag säker på.

Oavsett, tillräcklig. Det häftiga med livet är ju att det inte går att veta vad som hade varit. Med oss på vägen behöver vi påminna oss att vi är tillräcklig bra så som vi är här och nu. Jag gör så gott jag kan. Du gör så gott du kan. Faktiskt hela tiden. Ibland blir det himla bra precis så där direkt och ibland kommer belöningen lite längre fram. Det är häftigt när en tänker på det: att livet liksom ställer allt till rätta med tiden.

Happy fredag kompisar! 

img_0038

Jag tar vad jag vill ha och jag jobbar hårt för det

Hej kompisar!

I fredags firade jag födelsedag hela dagen och det var himla fint. Mina cykeldeltagare på morgonpasset sjöng för mig och därefter gick dagen som i ett. Jag gillar att fylla år, indeed. Jag fick en ny cykel. Jag fick min gamla cykel i present när jag började högstadiet 1997 och den har liksom gjort sitt. Det är alltså 20 år sedan men själv känner jag mig knappast 20 år (!) äldre. Fast å andra sedan vet jag inte om 13 år var en walk in the park. De där tonårsåren var inte de bästa åren i mitt liv. 30+ passar mig bättre. Den bästa tiden är nu.

img_3500

Jag tänker ofta på det: att jag har blivit så mycket bättre med åren. Kanske är det så att livet fungerar just så; att precis som ett fint vin blir bättre med åren växer vi människor och blir bättre. För att vi utvecklas, tar steg framåt och får mer erfarenhet. Det vore givetvis orättvist mot Cilla 13 år att behöva jämföras med en vuxen trettiotreåring med livserfarenhet och perspektiv och självkänsla men jag upplever så stora skillnader med mig jämfört med bara för några år sedan.

Jag antar att skillnaden känns så stor för att jag är vuxen nu. Självfallet. Jag är ju en stor flicka nu med livserfarenhet och allt det där. Jag har fått hjärtat krossat. Gått igenom kriser. Utbildat mig flertal gånger. Jobbat. Tränat. Blivit mamma. Utvecklats. Allt sådant hör livet till och det gör att en blir rik i sin personlighet. Samtidigt ser jag vuxna människor som inte tycker om sig själva och är tillfreds med livet de lever. Och det innebär ju att ålder inte är den enda pusselbiten. För min del är en stor skillnad att jag tyckte så illa om mig själv under så många år. Idag gör jag inte det. Att ta steget från att vara osäker på mig själv, självkritisk och liten där på insidan gör givetvis att en växer.  Och jag gillar det så himla mycket: att växa och bli bättre. Att tycka mer och mer om mig själv och det liv jag skapar. Troligen är det den allra största skillnaden: att jag skapar ett liv som jag är tillfreds med. Att jag inte ger det ansvaret till någon annan eller tänker ”tänk om”.

Jag bara gör det. För det blir inte lättare om jag väntar. För att jag förtjänar att leva ett liv som jag trivs med och för att jag förtjänar att vara den bästa versionen av mig själv. Sorgligt kan tyckas att det skulle ta många år innan jag kom till insikt om mitt eget värde men det går inte att bli dum igen. Jag kommer aldrig någonsin bli en person som inte värnar om mitt eget värde och bortprioriterar mig själv igen. Jag tar vad jag vill ha och jag jobbar hårt för det. På vägen växer jag. Lite, lite för varje dag. Det kittlar långt ner i magen och det är en av de härligaste känslor.

I dagarna är det dags för ännu ett årsbrev. Jag har gjort det ett par år nu och tycker att det är en alldeles jättefin grej. Stay tuned om du är lika nyfiken som jag är på vad Cilla 2017 ska hälsa till Cilla 2018.

Jag vill fånga den potential som människor har stoppat ner i små askar och blåsa liv i deras drömmar

Fredag kompisar!

Jag har självfallet funderat mycket på mitt skrivande under de här månaderna när jag knappt har skrivit en enda rad. Mobilen är fylld med meningar och fraser som ploppat upp i hjärnan men jag har tillåtit mig att prioritera och fokusera på vad som är v i k t i g a s t som ett led i att jag inte kan vara ett hundra procent på en och samma gång. Idag känner jag mig on fire. Som om någon har kastat tändvätska på mig. Jag vaknade med en känsla av att det kommer att bli något riktigt bra av det här. Det bubblar inom mig.

Jag har väntat just på den här känslan. Elden. Insikten av att jag har precis allt jag behöver inom mig och att jag är stark och kunnig och precis mig själv. Känslan har funnits där hela tiden, men jag har hållit den tillbaka med (bort)förklaringen att jag inte har tid. Och visst, i en tid där prioriteringarna är många kan brist på tid var ett gott skäl. Det är ju bara det att vi inte lider av tidsbrist utan snarare tidspress; att vi försöker klämma in mycket att göra på begränsat område. Men givetvis vill jag fortsätta leverera kvalitet för er. Jag är gjord för det här. Jag brinner för det här. Att skriva är en kärleksaffär som jag vägar ge upp. Jag är inte klar på långa vägar.

img_2395

Jag tror på att faktiskt koppla ner för att kunna koppla på och prestera. Som prestationsprinsessa har jag alltid haft höga krav på mig själv och velat vara duktig duktig duktig till varje pris. Det har varit viktigt för mig eftersom jag hade kopplat ihop min person, den jag är, med vad jag presterade. Presterade jag inte tillräckligt bra var jag heller inte en tillräckligt bra människa. Det är sorgligt, men det fanns en tid när duktighetshetsen höll på att ta sönder mig och min enda drivkraft handlade om att duga för andra människor.

Så självfallet; att plocka bort och prioritera är en del av det arbetet. Att inte alltid ha kravet att vara bäst och att säga nej. Precis som många av er andra får jag jobba med det hela tiden. Att ta hand om sig själv och värdesätta sig själv är inte något en gör en tid och sedan är arbetet färdigt. Det är for life. Det är att se sina egna mönster och rutiner och bryta dem för att kunna på bättre. Här och nu. På lång sikt.

Men ändå. Jag jobbar hårt för att jag gillar det. Jag gillar mig själv när jag är fett fokuserad. Jag älskar drivet, engagemanget och viljan. Känner livets liv i mig. För att kunna njuta av det och unna mig att leva min dröm behöver jag ibland sålla. Uppdrag. Människor. Idéer. Jag väljer bort det som inte gör mig stark. Och jag gillar att känna mig stark. Fysiskt och psykiskt. Då får jag modet att göra verklighet av mina drömmar. Då plockar jag russinen ur kakan. Njuter bara av den godaste karamellen. Bygger mig stark. Sjunger med all kraft. Tar i. För mig är satsningar och engagemang utan känsla ingenting. Däremot är engagemang med känsla allting. Avgörande.

Därför vill jag peppa mig själv lika mycket som jag vill peppa dig att göra din grej. Att ta din chans. Att ge dig själv möjligheten att lyckas. För jag står hellre upp och ut med mina egna drömmar än ligger lugnt drömmandes. För mig finns det ingen plan B. Vägen till mina mål kommer att se olika ut. Ibland kommer jag att ta i lite mer, ibland lite mindre. Båda tillvägagångssätten är tillräckligt bra. Men, det är det här jag ska ägna mitt liv åt; att växa som människa och få andra människor att växa. Jag vill fånga den potential som människor har stoppat ner i små askar och blåsa liv i deras drömmar och möjligheter. Det är precis det som jag är gjord för. Fifan vilken feeling.

Happy fredag sötnosar!

 

Snart är du över på andra sidan. Precis som Britney Spears

Jag tror att många människor bär omkring på känslor som de behöver släppa taget om. Vi tänker och ältar och analyserar. Låter varje liten tanke bli till verklighet och spinner vidare. Att låta hjärnan gå på helvarv och hålla tankar snurrande i huvudet är utmattande. Det blir aldrig lugnt och stilla.

Jag tror på att släppa taget om det vi inte behöver. Att inte vara rädd för att säga vad en känner. Att bli arg, ledsen, upprörd, besviken och faktiskt tillåta alla olika sorters känslor ta plats. När vi håller tillbaka våra känslor och trycker ner vad vi egentligen känner långt ner i halsen exploderar vi slutligen. Och att trycka ner känslor ger den där klumpkänslan i halsen. Ni vet när en nästan får ont i halsen för att det sitter känslor i vägen. En måste bara svälja. Känslor som vill ut, men som vi trycker trycker trycker ner för att vi inte vågar säga som det är. Det är, för mig, en indikation på att något måste få komma ut och kroppen är så smart att den säger till när något är fel. Då är det vår satans skyldighet att lyssna. Signalerna finns ju där.

Att explodera med alla känslor på en och samma gång kan å ena sidan vara förlösande. Den tunga stenen lämnar axlarna. En känsla av lätthet. Men, att inte låta det gå så långt kan många gånger vara precis lika förlösande och frigörande i sig. Att inte samla känslor på hög utan att istället våga stå och ta ansvar för sina känslor ger också en känsla av frid. Att våga visa att en vet sitt värde. Då behöver vi inte bära omkring på känslor som skapar olust.

img_1886-1

Jag brukar ofta tänka på att det finns tusentals och åter tusentals människor som har det värre och svårare och jävligare än vad jag har det. Det innebär inte att jag inte har rätt att gnälla, vara ledsen och arg just i den stunden som jag behöver det, men tanken på att människor som har det svårare och ä n d å utvecklas och tar sig vidare i livet ger någon form av styrka. De gör det ändå. De tar sig igenom vidriga förhållanden, kommentarer från nejsägare, förståsigpåare och gnällspikar omkring dem och tar ansvar för sitt eget liv. De bara tar sig igenom skiten, ändå.

En dipp är en dipp. En dålig dag är en dålig dag. Inte ett dåligt liv. Och jag tror att många behöver bli bättre på att inse det. Att det är okej att ha negativa känslor och att inte må bra; för alla känslor är okej men att vi också behöver låta dem komma ut. För att kunna ladda om och försöka göra nästa stund och nästa dag till något bättre behöver vi släppa taget om det vi inte behöver. Annars kan vi inte må bra. En sekund, minut och dag i taget och snart är du över på andra sidan. Precis som Britney Spears. 

 

Mitt liv som tjock

Under stor del av mitt liv har jag sett mig själv som tjock. Fram till för bara några år sedan var det definitionen av vem jag är. En tjock person; som om det skulle vara något dåligt. I nästan 20 år av mitt liv har jag sett på mig själv på det här sättet.

img_1548

Jag har ett tydligt minne när jag var runt 10 år och vi hade gäster på middag. Barnet som jag brukade leka med när just den här familjen kom på besök sa till mig att det var skönt att få vara sig själv för att jag också hade så stora lår. Att hon inte behövde sitta på ett speciellt sätt på stolen för att se smalare ut. Jag tror inte att jag hade tänkt på att jag hade särskilt stora lår innan dess, men jag förstod ju att jag hade det från den dagen. Helt plötsligt öppnade sig en ny värld för mig. En värld där människor hade kroppar som var olik min. Jag var annorlunda med en kropp som inte var smal. Plötsligt såg jag små flickkroppar omkring mig och min kropp såg inte alls ut på det sättet.

Många år passerade och jag tänkte ofta på min kropp. Det var en värdering av kroppen som började tidigt. En nedvärdering. Mina tonår och flera år framåt blev en ängslig tid för mig. Bilden av mig själv som annorlunda och fel och inte tillräckligt smal har varit begränsande på många sätt.

Det har alltid varit svårt för mig att klä av mig inför andra människor. Allt från situationen att tvingas duscha tillsammans med andra på idrotten, att vara på stranden till mer intima situationer med andra. Att vara naken har alltid känts så himla naket. Och onaturligt. Det är ju inte så mycket en kan gömma när en är saken.

Att vara naken som i öppen och ärlig i mitt skrivande (som varumärke) har på något sätt känts viktigt just av den anledningen. Att inte censurera och förfina. Att prata om sådant som vi vanligtvis inte pratar om. Att skrapa på ytan och säga som det är. För min kropp är en helt vanlig kropp. En kropp med brister med skavanker som alla andra kroppar. En kropp som har fått utstå mycket hat och elaka ord. En kropp som har burit och fött ett barn. Men också en kropp som är stark; som kan bära tunga saker, springa och cykla. Jag har en kropp och den definierar inte vem jag är. Mitt utseende definierar inte mig som person.

Och jag är en helt vanlig tjej med känslor och tankar och funderingar precis som alla andra. I min ryggsäck finns saker som har påverkat mitt liv – både positivt och negativt. Det är när vi tror att alla andra är på ett visst sätt som inte samstämmer med vilka vi är som vi är ute på farligt vatten. Då skapar vi klyftor mellan varandra och tror att vi bär allt det som vi bär omkring på alldeles ensamma. Jag mot världen. Det är en tung sten att bära.

Att se mig själv som tjock och aldrig tillräckligt smal har givetvis varit en stor begränsning för mig. När jag började träna tog det flera år innan jag exempelvis vågade mig ut i gymmet bland de tyngre vikterna och stora pojkarna. Jag tänkte ju att alla skulle tänka negativa saker om mig. Det var ett e n o r m t stort steg utanför min bekvämlighetszon den dagen när jag med hög musik i lurarna stegade ut från mitt hörn med ett gäng fria vikter för att träna med människorna som vågade träna på riktigt. Och så väldans många år sedan är det faktiskt inte. Jag minns osäkerheten. Hur jag fick intala mig själv att jag hade lika stor rätt att vara där precis som de som redan var vältränade och smala. Jag hade till och med övat in en fras att säga snabbt som bara den om någon skulle kommentera mitt utseende – bara för att förekomma istället för att förekomas.

Jag har aldrig behövt att använda den frasen för det är ju aldrig någon som har ifrågasatt varför jag tränade. Tvärtom. Om jag nu behövde bli mer fysiskt aktivt var gymmet det absolut bästa stället att hänga på. Men jag var så rädd för vad andra tyckte om mig och eftersom jag värdera min kropp utifrån hur den såg ut snarare vad jag skulle ha den till eller vad den kunde göra blev det en begränsning.

Och sex. Det är ett stort och viktigt ämne och det pratas alldeles för lite om sex. Åtminstone på det sättet jag tänker mig att vi ibland behöver prata om det. Det är alldeles jättehärligt med sex men det är faktiskt ingen självklarhet för alla människor att vara sådär härligt avslappnade och frisläppta som det målas upp att en ska vara. Ett annat perspektiv i den diskussionen kan ju faktiskt också vara att det faktum att alla människor inte har mer sex än vad de har (eller inte njuter mer av det än vad de gör) kan handla om att vi (kanske främst kvinnor?!) inte tror att vi duger som vi är och att vi har komplicerade relationer med våra kroppar. Jag vet så klart inte hur det är med er andra och era fantastiska sexliv, men min kroppsuppfattning har begränsat mig mycket i livet – som ni säkerligen förstås, och blir ju sex inte så himla roligt. Har en som kvinna växt upp med att ständigt jämföra sin kropp med andras kroppar kan det ju vara svårt att njuta av sin egen kropp. Och det blir ju en begränsning.

Idag ser jag min kropp utifrån vad den kan göra: funktion före form. Det har inte varit ett självklart sett att se på min kropp men jag är otroligt glad över att jag idag inte drunknar i jämförelsen i hur andras kroppar ser ut. Och jag stirrar mig inte längre blind på skavanker och brister. Min kropp är stark. Den har muskler. Den kan springa, cykla, bära tunga saker och leka. Och jag kan njuta av den utan att bry mig om vad andra tycker. 

PMS soon to be mensmage coming up

Ägglossningsmage, PMS-mage, mensmage och några dagar efter mensmage. Därefter återstår ett par dagar med den ”vanliga” magen. Jag har ju avskytt min mage under många år av livet och magens utseende var det som definierade hur bra, smal eller snygg jag var. En akilleshäl. Det har alltid varit den kroppsdel som jag stirrat mig blint på. Bara några kilo till, sen är jag nöjd. Sen kommer också magen att bli precis så där som jag vill ha den. Magens utseende har liksom varit det som avgjort hur bra jag duger som människa.

img_1704

För det första; vi har alla otroligt olika magar. Precis som att vi har olika kroppar och kroppstyper. Någon stirrar på sin mage och ser förbättringspotential medan någon annan klämmer och känner på vad en kan tycka är en för stor rumpa eller för bulliga lår. Vi är olika. Låt oss bara komma överens om det. Magens utseende förändras mycket under en kvinnas cykel. Det är som ovan nämnt ägglossning, PMS och mens som alla påverkar hur kroppen ser ut och känns. Andra dagar är en bara svullen av oförklarliga anledningar och det är en obehaglig känsla, men det är inte alltid att vi kan göra så mycket åt det.

Livet (och kroppen!) har sina perioder och när vi lär oss att acceptera det blir det mycket lättare att respektera kroppen tycker jag. Det måste vi embrejsa och inte stirra oss blinda på att vi skulle duga bättre för att vi skulle se ut på ett visst sätt. Min PMS soon to be mensmage är helt okej även om det är ofantligt lätt att fastna i känslan att jag inte trivs i mitt skinn.

När jag la ut den här bilden på Instagram igår kommenterade min kompis Tove att livmodern blir dubbelt så stor (!!) under mens och att insikten av det gör det lättare att acceptera en extra svullen mage. Mens är ju liksom det mest naturliga som finns och att då avsky sin kropp för att den sväller och beter sig på ett visst sätt blir oschysst. Vi kan inte göra så mycket åt det. Det ä r döjobbigt att vara kvinna ibland men det blir mycket värre att vara det och ha ägglossning och PMS och mens och dagar när en känner sig svullen om en också ska tycka illa om sig själv. Det kommer ju att fortsätta att vara så under många år av livet (och jag tänker mig att övergångsåldern inte alls är så himla mycket mer fandy!) och om vi bara kan inse att allas kroppar genomgår den här förändringen behöver vi inte jämföra oss så satans mycket med varandras magar. Min mage är min mage och din mage är din mage. Jag är jag och du är du och våra magars utseende definierar inte vilka vi är som personer. 

Happy söndag kompisar!