Idag fyller Siribarnet ett år. Det är helt sjukt att det har gått ett år. 365 dagar. Det har varit det längsta året i mitt liv samtidigt som jag aldrig har upplevt ett år som springer förbi så snabbt. Kontrasterna har varit gigantiska. Kärleken enorm. Livskrisen påtaglig.
Hon var så liten när hon kom med sina 2540 g. Precis på gränsen till prematur. Dagarna innan det planerade snittet var fyllda med ångest och förväntan. Vi åkte fram och tillbaka till Västervik för att mäta fostervatten, hjärtljud och uppskatta vikten. I vecka 34 var hon för liten och växte inte som hon skulle. Läkaren sjukskrev mig och utvecklingen blev bättre. Ångesten stannade dock kvar. Jag var fullständigt livrädd för att något var fel. Jag kände mig snuvad på förlossningen när vi fick ett planerat snitt eftersom barnet var fixerat i säte. Av någon anledning fick jag för mig att en kejsarfödsel inte var lika värdig som en vaginal förlossning eftersom jag inte skulle göra jobbet själv.
Och så kom hon äntligen till världen 11 dagar innan beräknat datum och hon var alldeles ljuvlig. Upplevelsen var alldeles för stor att ta in. Jag minns att de visade henne för mig när jag låg på operationsbordet med uppsprättad mage och att Mr grät. Jag grät också och operationssköterskan torkade mina tårar. Äntligen var all ångest och oro över. Nu började ett nytt liv där en ny oro tog vid. Och jag antar att den där oron man känner som förälder följer med resten av livet. I olika perioder. I olika situationer. Alltid redo att gå i clinch och försvara den man älskar allra, allra mest.
Idag har vi haft minikalas med pannkakslunch. I veckan som kommer väntar det stora ettårskalaset för både föräldrar och syskon. Eftersom både Mr och jag är skilsmässobarn ska vi klämma in 15 vuxna människor. Vi får tillämpa devisen om hjärterum och stjärterum.
På något sätt tror jag jag att vi har det värsta bakom oss. Då menar jag inte att det har varit en hemsk tid. Jag menar bara att det första året som förstagångsförälder är en berg- och dalbana. Allting är nytt och färskt och erfarenheterna finns inte. Man kan ingenting. Man provar sig fram. Googlar. Läser på. Provar något annat. Gör vad man kan för att barnet ska må bra, känna sig trygg och älskad. Vänder liksom ut och in på sig själv för någon annans skull helt villkorslöst. En ny identitet växer fram.
Tack till er som har varit med under det här året. Jag har fått nya följare på vägen och det tycker jag är jätteroligt. Andra har slutat att läsa. Innehållet är ju litet annorlunda så här 365 dagar efter förlossning och nästan två år efter att jag fick veta att jag var gravid. Jag är ju annorlunda. Jag hoppas att du som fortfarande läser eller nyligen har börjat läsa är laddad för ytterligare ett år med bloggen med både gammalt och nytt.
Och grattis älskade Siri på födelsedagen. Tänk att just du kom till oss. Det är en ynnest att få vara din mamma ❤
LEVA LÄNGE 