Allt är i sin ordning

Dagarna går så otroligt fort när man är ledig. Eller tja, dagarna går nästan alltid fort! Och vi har haft härliga dagar i sommarstugan, för den här ledigheten. Jag åker till Vinö idag för traditionsenligt tjejhäng och Siri är kvar i stugan hos mormor över helgen innan hon ska till sin pappa för ett par dagars ledighet. Jag jobbar nästa vecka, måndag till lördag och ska sedan carpa ledighet som en galning innan hösten ska rulla igång igen. Jag är helt otaggade på höst just nu, men det är ju helt i sin ordning. Och jag tror knappast att någon är sugen på eller redo för hösten innan den här sommaren ens har kommit igång på riktigt och man har fått njuta färdigt av sin ledighet. Dessutom har jag ett par smultronställen kvar att upptäcka innan sommar går över till höst, så som en spaupplevelse på Ästad Vingård i slutet av augusti. Och självklart ser jag fram emot den inbokade Outdoor-helgen i Åre i oktober.  

Vi har ätit goda middagar, sovit länge på morgonen, varit iväg till Filmbyn i Mariannelund, tagit turer på vandringsled och tittat på vacker utsikt. Tränat. Badat på morgonen, vilket har varit betydligt mycket varmare än de extremt kalla baden sist vi var här. Det har varit mycket tid utomhus och inte särskilt mycket tid inomhus. Och även om jag ibland klagar på det kalla vädret så är det härligt. Och tiden tillsammans med människor jag älskar; det är det viktigaste av allt. 

Och jag är alldeles precis lagom avslappnad och skön i kroppen. Min hjärna har gått på högvarv i flera månader och jag har tänkt och vänt på det mesta. Saker har skavt och jag har haft svårt att ta fatt i vad det är jag behöver. Nu har jag snarare kommit till en punkt där (tack löpning i skogen och ledighet!) att jag känner att en elefantröv är stor och en sådan behöver man äta lite av i taget. Annars går det inte. Det fina med utmaningar är att man aldrig kan förstå precis mitt i dom vad man ska få ut av. Allt är i sin ordning. Det är sådant vi behöver komma ihåg i de jobbigaste av perioder. 

Tänk så lite det behövs ibland för att vända sitt state of mind

Idag var det dags igen: löpning. Mamma och jag tränade ett pass i trädgården igår med de gummiband och vikter vi har här i stugan men idag fann jag utrymme för ett lite längre pass (tidsmässigt) och valet föll på att springa. 

Sist jag sprang var allting bara underbart och som en samstämmig orkester. Idag var det lite raka motsatsen. Först öppnade sig himlen och inom ett par minuter var jag dygnsur. Efter tre kilometer slutade det regna och de följande fyra-fem kilometerna var ändå lite av ett uppmaningstal till mig själv. Komigenkomigenkomigenkomigen. Jag hittade inte alls den där sköna känslan och stundtals kändes benen tunga som bly. Jag höll ett skapligt bra tempo men det var ändå så himla himla kämpigt. 

Sen är det den där grejen som kan hända mig på slutet av ett träningspass. När jag var nästan framme  vid sommarstugan hade jag skrapat ihop åtta kilometer och helt plötsligt kändes det som att jag hade jättemycket ork kvar. Trots att det hade varit så kämpigt hela vägen fram till dess. Det är som att allt är förlåtet och jag vill bara ha mer mer mer. Och det kändes för futtigt att stämpla ut med känslan att jag gjort ett sämre pass och att jag inte gett allt jag kunde ge. Därmed gjorde jag rundan två kilometer längre och la på ett rejält pannben och ett betydligt bättre tempo. Jag ville springa en mil och jag ville göra det under 60 minuter. Och jag gjorde det! 58,59 stängde jag av pulsklockan. 10 kilometer och en betydligt mer behaglig känsla i kroppen än om jag ”bara” hade sprungit åtta sega kilometer. Tänk så lite det behövs ibland för att vända sitt state of mind. 

En annan notering som jag har gjort är att jag fortfarande är en morgonmänniska när det kommer till att springa. Jag presterar mycket bättre när jag springer på morgonen, med typ kaffe och en banan i magen, än vad jag gör efter en halv dag med både rejäl frukost och lunch i magen. Jag borde egentligen ha mer energi efter att ha fyllt på med mat men jag har liksom inte det. Jag är segare och tyngre och det påverkar känslan av att springa otroligt mycket. Jag är inte ute efter att prestationsspringa än på länge, men känslan av löpningen är viktig för mig. Checkar ändå ut idag med en najs känsla efter dagens pass och stumma ben. Imorgon blir det vila och häng med mina älsklingar på Vinö. Sjunde året för oss, helt galet! 

Outdoor Boost

Det händer ofta att jag tänker; det där vore roligt! Väldigt sällan blir det något mer än så, av olika anledningar. Pengar. Tid. Prioriteringar. Den här gången fick det bli annorlunda. Det senaste året har jag fått en större längtan efter naturen och att vara mer utomhus. Jag har egentligen alltid haft lite av ett motstånd till att vara ute, vilket är lite oklart varför egentligen. Ibland tänker jag att jag bara är lat, men jag tror bara att jag är så innerligt känslig för väder. Regn och kyla passar inte mig så värst, trots att det oftast är härligt att vara ute i skog och natur. Ändå vill jag. Och jag vill bli bättre på att vara en sån som gillar att vara utomhus, oavsett väder. 

Därför kändes det sådär perfekt att boka en outdoor-weekend i år. Det blir en fin present till mig själv efter ett år som har varit allt annat än roligt. Det ska bli min helg och jag ska njuta njuta njuta av att rida islandshäst och fjällvandra och yoga och äta god mat och dricka vin och träffa nya människor. Aldrig har jag varit i Åre och det ska verkligen bli en upplevelse att upptäcka de jämtländska fjällen den här tiden på året. Fatta peppen, jag är så förväntansfull! 

Hon är ju en fena den där Sofia på att hitta på spännande grejer och jag är säker på att den här helgen kommer att bjuda på något utöver det vanliga. Nu behöver jag bara införskaffa mig kläder efter väder. Jag fattar ju att det kan vara både regnigt och kallt, och att det vore dumt att åka dit utan rätt uppsättning av kläder. 

Ett löppass som kan liknas vid runner’s high

Vilken tur att jag lovade mig själv att jag fick skriva på det sätt som passade mig och att en blogg inte behövde bli en daglig aktivitet. Det gick utmärkt att hitta tid till att både tänka och skriva när jag var ledig och befann mig i sommarstugan, men det var besvärligare att få till så väl tankar som skrivande när jag var tillbaka på jobbet igen. Tar med mig det som en minnesanteckning och notering, inget annat än det. Det fina just nu är att jag tillåter mig att skriva när och om jag vill. Ingen stress och inget be om ursäkt för frånvaro. Ni läser när ni vill, orkar och kan. 

Nåväl. Vi är tillbaka i sommarstugan och har ytterligare en veckas ledigt. Det sista löppasset jag gjorde innan jag for hem för en veckans jobb slutade på 11 km och blev distansrekord för året. Det kändes så så himla bra. Tidsmässigt är det långt ifrån åren när jag sprang mycket och ofta (typ milen på 48 minuter) men känslan: wow alltså! Mitt självförtroende fick sig en riktigt boost och jag känner sådan mersmak för löpning just nu. Typ som att jag vill uppdatera min pulsklocka till en nyare version, googlar solglasögon för löpning och funderar på smart sätt att transportera vätska utan att det blir ett störigt moment. Typiskt mig att vilja ta nästa steg sådär direkt, jag vet. Låter det där ivriga vara en del av mig. Något jag tycker om med mig själv. 

Och idag var det dags igen. Löpning i skogarna. Det var ett sådant tillfälle när saker bara stämde. Jag kände redan vid de första stegen att kroppen var pigg och sugen. Jag behövde inte mana mig själv framåt. Jag behövde inte övertala mig själv för att hålla i och hålla ut. Naturen bara låg där framför mig och stillade all tankeverksamhet. Till och med spellistan var perfekt. Många andra träningspass känns ju inte på det här sättet, så jag njuter av att få springa rundor som kan liknas vid runner’s high. Underbart! 

 

Äntligen sol och utomhusträning

De senaste dagarna har varit kalla, regniga och blåsiga. Absolut inte det väder jag beställt på min lediga vecka men vi har ändå aktiverat oss med diverse aktiviteter som inte innefattar att sola och lata sig på båt. Typ besöka gårdar med djur, gårdsbutiker och äta lunch vid vattnet, yoga i lada och träna. Och vi har haft det väldigt bra! När vi vaknade i morse (efter 10 timmars sömn!) sken äntligen solen. Den stunden med kaffet är ändå en helt oslagbar stund. 

Efter kaffe i solen körde vi ett träningspass utomhus, vilket var skönt. Uppvärmning och två block á 15 minuter och sen klart. Perfekt sätt att starta dagen på! Att träna med barn är alltid meckigare, men jag gillar att ge mitt barn en naturlig ingång till rörelse. Det är så roligt att se Siri leka träning, för det är en typisk situation där barn gör som vuxna gör och inte vad de säger. Och jag är väldigt nöjd med den mängden träning som jag har fått till de dagarna vi har varit i sommarstugan.

Och så det kalla badet efter träning! Den här badkrukan har badat tre dagar i rad och jag lovar er att det i n t e har varit någon värme. Men jag måste ändå erkänna att det har varit njutbart. Kroppen blir både pigg och avslappnad på en gång och efter en vår med stressig känsla i kroppen är det troligen ett skönt inslag för såväl hjärta, själ och kropp. Jag behöver komma ner i varv. Punkt. 

I morgon springer jag igen. Jag har siktet inställt på ett lugnare men längre pass; över 10 km men gärna några kilometer utöver det. Jag känner mig helt ödmjuk inför att det har blivit en snabb upptrappning på löpningen den senaste tiden, och lyssnar på kroppen, men så länge det känns bra kör jag på. På lördag är jag tillbaka på jobbet igen och tror att det blir som mest 1-2 löppass nästa vecka, men betydligt fler andra träningspass i form av cykelpass, höginstensiva tabatapass och något styrkepass. Det blir sköj. 

Nästan som halleluja moment i löparskorna

Innan jag fick barn var styrketräning tillsammans med löpning två av mina favoritgrejer. Efter barn har jag haft svårt att hitta något form av glädje i löpning. Det har nästan alltid bara känts tungt och jobbigt. Självfallet för att jag inte har gjort det tillräckligt ofta; vi blir ju bra på det vi tränar. Och jag har haft en tämligen lång period där jag är helt ointresserad av att träna sådant som inte känns kul.

Det senaste året ish har jag nördat ner mig mer i pulszoner och lagt upp mina och andras pass efter pulsnivåer och grad av ansträngning, vilket har visat sig fungera väldigt bra. Mina cykelpass har fått högre kvalitet (troligen en upplevelse både från min sida och mina deltagares sida) och träningen har blivit något mer mätbar. Sånt gillar jag!

Under våren har jag sprungit mer frekvent och efter att ha nött på något kortare distanser och få pulsen att jämna till sig över tid har jag äntligen kommit upp i lite längre sträckor. Målet har varit att träna upp syreupptagningsförmåga och ork för att komma längre ifrån nivån där jag snabbt producerar mjölksyra, men självfallet också att helt enkelt kunna hålla bättre fart och högre puls utan att behöva sänka tempot. Därmed har jag tränat en del tröskelpass där jag antingen arbetat med längre intervaller i tröskeltempo eller något längre pass där jag undviker att kliva upp för högt i puls; för att klara av att springa längre innan jag får mjölksyra eller får tyngd i benen.

Tack vare att jag tränar tröskelpass och högintensiva intervaller när jag cyklar har jag god uppfattning om vad som är ungefärliga maxpuls och hög grad av ansträngning för mig, men det är absolut svårare att pusha kroppen till den nivån när jag springer. Jag tar slut mycket fortare och orkar inte hålla samma pulsnivå under samma tidsintervall. Återigen; det fina är att vi blir bra på det vi tränar och genom att utmana mig på såväl cykelpassen som i löparskorna har jag bra förutsättningar för att bli en bättre löpare under det här året. Löpningen är långt i från glädjelös och jobbig just, utan ett inslag i min träning som jag vill behålla.

Sommarstuga och kalla bad

Förra året blev vi med sommarstuga. Jag minns förra sommaren som ganska regnig och kall, men när jag tittar på bilder från förra året ser det ut som att det ändå var en hel del sol. Kanske var det snarare min sinnesstämning som under delar av 2019 kan likställas med regnig och kall. Den här sommaren är min plan att tillbringa den mesta av min lediga tid här i sommarstugan, men det beror självfallet på vädret (som det verkar finnas mer att önska kring de kommande dagarna?!). Jag är ledig en vecka och jobbar en vecka fram till vecka 33, så även om jag har tre veckors ledighet utdraget över sommarperioden har jag inte särskilt mycket sammanhängande ledighet i år. Och det längtar jag efter! Coronapandemi och allmänt osäkra tider har ju inte gått en endaste människa förbi, men efter den här våren känns det som att hela mitt inre väsen längtar efter semester och lediga dagar mer än någonsin tidigare. Jag antar att vi är många som känner så just den här året. 

Men! Jag ska också träna på att njuta av nuet istället för att räkna dagarna. En grej jag ofta håller på med är att tänka på när ledigheten är slut.  På det sättet är det svårt att maxa sin ledighet och liksom avnjuta den under tiden den pågår. Det blir utmaningen för mig den här sommaren; att njuta av dagarna som är och pågår, istället för att räkna dagarna som är kvar tills jag ska jobba igen. För, lika fort som de lediga dagarna springer förbi; lika fort går ju de dagarna när jag jobbar. Och de dagarna ska ju också njutas av och inte bara räknas bort. Ibland har jag lätt för att hamna i svart eller vitt. Antingen eller. 

Annan grej som min familj har börjat med är att bada. Alltså bada varje morgon oavsett om det är varmt eller kallt. Igår sprang jag i skogen istället för att bada, men idag vågade jag. Alltså, det var så kallt! Kallbad har fyllt mitt Instagramflöde det senaste året och det verkar finnas fina hälsofördelar med att bada kallt så jag tänker: låt oss testa! Dessutom verkar det vara en skapligt bra grej för att träna på att gå emot rösten i huvudet som så snabbt är där och säger att det inte går. Och den rösten behöver alltid alltid alltid utmanas och tystnas ner. För det mesta går, faktiskt. Andra fördelar: endorfinkick, pigghet och en känsla av att kroppen är avslappnad. Lite som en mental boost. Det vill jag göra fler gånger! 

Hej och välkommen tillbaka

Sist vi sågs var den 6 januari 2018. Det är e x a k t två och ett halv år idag. Kanske meningen, kanske inte. Jag lyssnade på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat igår och grät och grät och grät, och fick tag i ett skav jag känt om mig under en längre period. Så vaknade jag idag och ba: jag behöver börja skriva igen. Nu är tiden inne. 

Så long time no see. Vi kan väl säga att det har varit två tämligen innehållsrika år. Själv räknade jag med att plocka russinen ur kakan under 2018, men det blev ett av de tuffaste åren i mitt liv. Jag separerade istället för att gifta mig, sålde hus och befann mig i ständiga konflikter. Livskriser och utmaningar avlöste varandra. Jag hade ångest, ofta. Helt ärligt tog det tid innan jag var redo för att gå tillbaka och läsa inlägg som handlade om livet före separationen. Om drömmarna och längtan och planerna som fanns då. Jag hade inte förmågan till att skriva innerligt och ärligt och därför kunde jag inte fortsätta skriva.

Med facit i hand kan jag väl ändå säga att jag har plockat russinen ur kakan de senaste åren. Jag har tagit bort saker och människor som inte bidrar med rätt energi och utveckling, och jag har lagt till annat som gör att jag mår bättre. Det har varit två tuffa år och jag har växt som människa. Något jag har insett att vi gör precis hela tiden; växer och utvecklas från dag till dag, månad till månad och år till år. Det är en ständigt pågående grej. Bra grej är att vi aldrig blir färdiga med vår personliga utveckling. Mindre bra grej är att vi aldrig blir färdiga med vår personliga utveckling. 

Så jag tänker att det nog är dags nu. Att börja skriva igen. Om träning och livet och vardagen. För att jag saknar det. Och kanske finns det några av mina tidigare följare som vill fortsätta att läsa om mitt liv. Kanske finns det några nya följare som vill hänga med mig. För även om Instagram har varit en plats för att skriva och reflektera om innehåll och händelser saknar jag ofta att skriva lite mer ordentligt. Trots att jag också minns det där mer ordentliga skrivandet som tidskrävande och ibland forcerat. Men skitsamma. Jag är sugen och helt villig att ge det nya skrivandet en chans, och du som vill får gärna följa med för att se hur vi tar oss an resterande tid av ett märkligt 2020 tillsammans. I magtrakten på mig känns det; riktigt gött!

Hej och välkommen tillbaka!

2018 plockar jag russinen ur kakan

När jag skrev mitt senaste inlägg slog det mig i efterhand att ett återkommande mål jag har är att bry mig mindre om vad andra tycker, att fokusera på rätt saker och inte lägga energi på människor som inte ger rätt umf och energi tillbaka.  Att det är något som hela tiden kommer tillbaka till mig. Det är ju meningslöst att bry sig om vad andra tycker och tänker. Ändå har det varit så otroligt viktigt för mig. Så viktigt att det i princip upptog hela min värld. Mycket av vad jag gjorde utgick ifrån vad andra skulle tycka om så väl process som resultat. Ett enormt bekräftelsebehov som var svårt att tillfredsställa.

Jag vet ju att vi är många som hela tiden får jobba med det. Att våga stå emot, att göra sin egen grej och inte bry sig så förbannat mycket om vad andra tycker. Jag har blivit mycket, mycket bättre på att inte bry mig så himla mycket. Trots det är det svårt ibland och jag får jobba för att inte lägga onödig energi på vad andra människor tycker och säger. Och idag är det lättare att än någonsin att häva ur sig saker om och till andra. Intresset att prata om andra människors liv verkar också större än någonsin. Vi har ju tillgång till fruktansvärt mycket information genom sociala medier och det leder givetvis till att vi också bli mer angelägna och nyfikna. Ibland tänker jag att det är priset en får betala för att våga sticka ut hakan och gå sin egen väg, men visst är det också något som tenderar att ta sin lilla energi. Det är lätt att bli osäker och tvivla på sig själv.

Det allra viktigaste för mig är att omge mig med likasinnade. Jag plockar russinen ur kakan och ägnar mig åt människor som tillåter mig att vara den jag är. Jag ägnar mig åt saker som gör mig glad och som ger rätt energi. För när jag inte är mig själv är jag någon annan och det skapar också osäkerhet. Fördel för mig är att jag jobbar med mitt stora intresse och får tillgång till positiva människor ofta och mycket. Det förenklar så klart möjligheten att få inslag i tillvaron som ger rätt energi. Jag mår bra när jag får tillgång till människor med rätt attityd och får möjlighet att ge tillbaka det jag har att bidra med. Jag tror att det handlar om att välja: välja det som gör att en mår bra. Välja det som ger motivation och drivkraft till att fortsätta göra det som är viktigt för en. Väljer en det som är negativt och mörkt tar det energi. Då kommer du inte att må ditt bästa jag och jag tycker att livet är för kort för att välja fel sida. Helt enkelt.

2018 plockar jag russinen ur kakan ännu mer. Lägger till och tar bort. Hänger med människor som ger rätt umf. Bidrar med min energi till dig som vill ha den, men undviker dig som inte kan med mig. Enkelt egentligen och samtidigt litet svårt. Fast värt det. Alla dagar i veckan. Jag skapar min tillvaro på mitt sätt. Då mår jag som allra, allra bäst. Och vet du? Jag tycker att du ska göra precis likadant för att må ditt allra bäst jag.

img_1002

Hej 2018

Hej 2018.

Jag är laddad för ett nytt år. När jag tänker efter är jag nog alltid laddad för nytt år, oavsett om föregående år har varit ett bra år eller inte. Jag gillar nystartskänslan. Mitt 2017 har varit fantastiskt på många sätt. Jag har gjort utvecklande och roliga saker. Rest och upplevt vackra miljöer. Lärt mig mycket. Samtidigt har det varit ett tufft och utmanande år. Både privat och jobbmässigt. Det fina med utmaningar, hinder och prövningar är att en växer. Och det har jag gjort. Det ska jag fortsätta göra, livet ut.

img_1091.jpg

Jag är inte så mycket för nyårslöften. Förr brukade jag alltid avge några: typ börja träna, bli smal och äta nyttigt. Väldigt onyanserat skulle jag säga. För höga krav och alltid utan en plan. Jag är ju inte så mycket som förr längre, utan någon helt annan. De senaste åren arbetar jag med mål, men samtidigt är det något som sker löpande i mitt liv. Stora mål och mindre mål. Jag gillar att arbeta efter något konkret och jag betar av. En sak i taget.

2018 kommer troligen att vara ett år när jag tillåter mig att landa på annat sätt än 2017. Då kändes allt nytt och hypat för mig. En utbildning och en ny karriär, vilket jag rodde i land med tillfredställande resultat. Med facit i hand känns 2017 som ett speedat år. Mycket fart. I år kommer jag (troligen) snarare att fokusera på att använda mina nya kunskaper, bli en ännu bättre personlig tränare och coach med ny kunskap i ryggen. Utveckla det jag har påbörjat. Mer kvalitet och mycket hjärta. Framför allt ska jag fortsätta göra min grej, på mitt sätt. Rocka livet på mina villkor.

Jag har träningsmål som har växt fram, men ingen riktig plan än. Framför allt vill jag att träningen ska vara rolig, utmanande och spännande. Jag vill öka träningsdosen något. Kroppsligt är jag redo för att träna på nästa nivå. Jag kommer att träna mer tillsammans med andra. Lyfta tyngre. Vara mitt starkaste jag. Ett ytligt mål för året är att vara i mitt livs bästa form. För att det är coolt att vara stark, men också för att en gifter sig bara en gång i livet på en strand på Mallorca och det finns inget fult med att ha ytliga mål med sin träning också.

Ett mål med året är att skriva mer. 2017 var inte ett år där jag fick ihop min kreativa sida och mitt skrivande utanför jobbet. Det ingår på många sätt i mitt dagliga arbete, men tiden till att göra det för skojs skull prioriterades på annat. I år känns det viktigt för mig att dela vardagen med er: för att jag tycker att det är roligt. Vi checkar av den punkten nästa år. Lite kontraproduktivt till den målsättningen är också att läsa mer böcker och ha mindre skärmtid. Då tänker jag framför allt på allt meningslöst scrollande på sociala medier där tiden bara går. Den tiden ska jag lägga på att läsa riktiga böcker. Jag ska sluka allt jag kommer över i år, eller tja men en bok i månaden borde helt rimligt åtminstone. Läsa mer och mindre fördriva tiden med onödigheter. Bra så.

En gemensam uppmaning för oss alla 2018 är att vi lägger energin på det som är viktigt. Att vi lägger mindre tid på energitjuvar och sådant som egentligen inte spelar någon roll; som att bry sig så förbannat mycket om vad andra tycker. Jag tror att vi behöver jobba med det, hela tiden.

Härligt med nytt år!

img_1133