Jag vill fånga den potential som människor har stoppat ner i små askar och blåsa liv i deras drömmar

Fredag kompisar!

Jag har självfallet funderat mycket på mitt skrivande under de här månaderna när jag knappt har skrivit en enda rad. Mobilen är fylld med meningar och fraser som ploppat upp i hjärnan men jag har tillåtit mig att prioritera och fokusera på vad som är v i k t i g a s t som ett led i att jag inte kan vara ett hundra procent på en och samma gång. Idag känner jag mig on fire. Som om någon har kastat tändvätska på mig. Jag vaknade med en känsla av att det kommer att bli något riktigt bra av det här. Det bubblar inom mig.

Jag har väntat just på den här känslan. Elden. Insikten av att jag har precis allt jag behöver inom mig och att jag är stark och kunnig och precis mig själv. Känslan har funnits där hela tiden, men jag har hållit den tillbaka med (bort)förklaringen att jag inte har tid. Och visst, i en tid där prioriteringarna är många kan brist på tid var ett gott skäl. Det är ju bara det att vi inte lider av tidsbrist utan snarare tidspress; att vi försöker klämma in mycket att göra på begränsat område. Men givetvis vill jag fortsätta leverera kvalitet för er. Jag är gjord för det här. Jag brinner för det här. Att skriva är en kärleksaffär som jag vägar ge upp. Jag är inte klar på långa vägar.

img_2395

Jag tror på att faktiskt koppla ner för att kunna koppla på och prestera. Som prestationsprinsessa har jag alltid haft höga krav på mig själv och velat vara duktig duktig duktig till varje pris. Det har varit viktigt för mig eftersom jag hade kopplat ihop min person, den jag är, med vad jag presterade. Presterade jag inte tillräckligt bra var jag heller inte en tillräckligt bra människa. Det är sorgligt, men det fanns en tid när duktighetshetsen höll på att ta sönder mig och min enda drivkraft handlade om att duga för andra människor.

Så självfallet; att plocka bort och prioritera är en del av det arbetet. Att inte alltid ha kravet att vara bäst och att säga nej. Precis som många av er andra får jag jobba med det hela tiden. Att ta hand om sig själv och värdesätta sig själv är inte något en gör en tid och sedan är arbetet färdigt. Det är for life. Det är att se sina egna mönster och rutiner och bryta dem för att kunna på bättre. Här och nu. På lång sikt.

Men ändå. Jag jobbar hårt för att jag gillar det. Jag gillar mig själv när jag är fett fokuserad. Jag älskar drivet, engagemanget och viljan. Känner livets liv i mig. För att kunna njuta av det och unna mig att leva min dröm behöver jag ibland sålla. Uppdrag. Människor. Idéer. Jag väljer bort det som inte gör mig stark. Och jag gillar att känna mig stark. Fysiskt och psykiskt. Då får jag modet att göra verklighet av mina drömmar. Då plockar jag russinen ur kakan. Njuter bara av den godaste karamellen. Bygger mig stark. Sjunger med all kraft. Tar i. För mig är satsningar och engagemang utan känsla ingenting. Däremot är engagemang med känsla allting. Avgörande.

Därför vill jag peppa mig själv lika mycket som jag vill peppa dig att göra din grej. Att ta din chans. Att ge dig själv möjligheten att lyckas. För jag står hellre upp och ut med mina egna drömmar än ligger lugnt drömmandes. För mig finns det ingen plan B. Vägen till mina mål kommer att se olika ut. Ibland kommer jag att ta i lite mer, ibland lite mindre. Båda tillvägagångssätten är tillräckligt bra. Men, det är det här jag ska ägna mitt liv åt; att växa som människa och få andra människor att växa. Jag vill fånga den potential som människor har stoppat ner i små askar och blåsa liv i deras drömmar och möjligheter. Det är precis det som jag är gjord för. Fifan vilken feeling.

Happy fredag sötnosar!

 

Grattis till mig!

Jag lever!

De här senaste tre månaderna av mitt liv har varit de mest intensiva, roliga, galna, utvecklande och jobbiga månaderna på otroligt länge. Min hjärna och min kropp har jobbat hårt. Ingenting kommer att bli sig likt efter den här resan, och det är väl det som är så häftigt med förändring; en utvecklas, formaterar om sig och uppgraderar alla system.

Som jag har uppgraderats och levlat. Den här utbildningen har varit en av de  b ä s t a investeringarna jag har gjort i livet. Inte bara för att jag har lärt mig ofantligt mycket om träning, företagande och om mig själv utan också för att jag har fått lära känna så fina människor. Människor som kommer att vara en del av mitt kontaktnät och som kommer att fortsätta utmana, peppa och inspirera mig till framgång och utveckling. Alltså livet!

img_2420img_2345img_2335img_2352img_2401

De här månaderna har också varit ett kvitto på hur stark jag är (nej, jag känner absolut ingen jantelagsängslan!). Då tänker jag främst inte på att jag har roddar två jobb, utbildning, familjeliv med allt vad det innebär utan att jag är stark fysiskt. Vi har tränat hårt och mycket. Vi har gjort maxtester och sprungit för glatta livet; både långa och korta intervaller. Och min kropp håller. Den gör vad jag ber den om. Jag har känt mig stark och fräsch och kunnat trycka på i så väl styrketräning som löpning. Den tid jag har lagt ner på att återträna mig stark inifrån och ut efter graviditeten har återbetalat sig i en kropp som håller. Fatta peppen att kunna växla upp min egen träning, börja utmana ännu mer och bygga en stark, stark kropp.

Men självfallet. Jag är sliten. Jag längtar efter kvällar där jag gör klippt ingenting. En sovmorgon. Förmånen att få planera min tid och ett något mer flexibelt schema. Semester. När jag klarade den teoretiska tentan (ödmjuk som jag är väntar jag med att säga det sist) var det en tung sten som lättade från mina axlar. I söndags checkade jag av den praktiska examinationen och sjöng hela vägen hem till Vimmerby. Idag rodde jag båten i hamn genom att fixa tentan. Jag är mao färdig och redo för nästa steg i min karriär.

Puss!

Det snurrar på

Hej kompisar!

Det har varit tyst en tid på den här babbelmajan. Den internationella kvinnodagen tog knäcken på mig av all uppmärksamhet jag fick. Nej då, inte alls. Jag har bara behövt koppla ner och av för att kunna koppla på, på andra områden. För ett par veckor sedan påbörjade jag en utbildning via The Academy för att bättra på mina kunskaper som personlig tränare. Jag vill ju bli riktigt bra på det jag gör och det är dags för nästa steg i utvecklingen. Jag har gjort vad jag kan med det jag har. Tro mig när jag säger att jag är så rackarns nöjd med den här utbildningen. Det är mycket fokus på det där lilla extra och mjuka värden – precis som jag var ute efter.

Att inte skriva något under de här veckorna har varit ett sätt att leva som jag lär. Vi kan inte vara ett hundra procent på livets alla områden på en och samma gång. Jag hamnar lätt där att jag ställer höga krav på mig själv och prestationsångesten träffar som ett hårt slag i magen. Att bara slänga ur mig något för att posta inlägg har aldrig varit min grej. Som språknörd behöver jag ofta smaka på ord och fraser ordentligt innan jag kan skriva, åtminstone i perioder när jag inte har ett flöde i det jag vill förmedla. Och det flödet har nog med handen på hjärtat inte funnits sedan jag blev gravid. Hej omställning att få barn och inte längre enbart kunna planera sin egen tid efter sig själv! Men käre tid tänker du, ditt barn blir väl två år snart? Du borde väl ha vant dig vid den här tiden? Men icke. Det är en ledarskapsutbildning som aldrig når sitt slut att bli morsa.

Nå väl. Vissa dagar har jag tänkt att bloggen nog har gjort sitt. Jag har ju min Instagram där jag får peppa och skriva och ha kontakt med fina och intressanta människor. Det är, för mig, ett enklare och effektivare sätt att förmedla och det kräver inte lika mycket förberedelse eller tid. Den föreställningen ligger självfallet hos mig. Jag hade mycket väl kunnat posta mer spontana inlägg även här, men det faller sig inte lika naturligt för mig. Kanske är det så att Instagram har tagit över de där småinläggen som gjordes förr. Och ja, andra dagar tänker jag så klart att jag ska fortsätta skriva. Jag ska bara… blir färdigt med en väldans massa saker först. Skjuter det framför mig. Det snurrar på i högt tempo just nu och jag försöker att fokusera på det som känns viktigt (viktigast). Jag tror ni fattar.

img_2243

F E M I N I S T. Varje dag.

img_2036

Den internationella kvinnodagen är en viktig dag. Det innebär inte att de andra dagarna är mindre viktiga för varken kvinnor eller män, men det är en dag som behövs så länge vi lever i ett samhälle där kvinnors hälsa, välmående och status prioriteras lägre än vad mäns hälsa, välmående och status gör. Önskvärt är att vi skulle rikta strålkastarna dagligen mot de ojämlikheter vi står inför i samhället och vi är självfallet många som pratar om dessa ämnen hela tiden.

Det händer att människor (för att generalisera; främst män) kan kommentera den internationella kvinnodagen med att kvinnor gärna får ha e n egen dag och att de andra dagarna är männens dag. För mig är det ett crappy argument som har följt oss som en dålig myt genom tiderna. Alla dagar tillhör både snippbärare och snoppbärare – oavsett om en ser sig själv som kvinna eller man. Det finns ju tusentals människor världen över som har ett kön men som inte alls upplever sig tillhöra just det könet. Sett till historien har män aldrig nekats att ta plats, de har tillåtits vara fysiskt aktiva, de har framställts som beslutsfattande och aktiva medan kvinnor under lång tid har tillskrivits andra egenskaper; ofta utseendemässiga egenskaper. Vackra men ointelligenta, passiva och många gånger som någon som ska behaga mannen.

Jag vet att många människor inte alls känner igen sig i det här sättet att dela upp kvinnor och män på, men vi behöver också vara medvetna om att dessa uppdelningar mellan könen pågår hela tiden. Och det påverkar hur vi ser på oss själva och hur vi förväntas se på oss själva och bete oss gentemot andra människor. Normer och strukturer påverkar oss dagligen och jag får ideligen ställa mig frågan om jag beter mig på ett visst sätt på grund av andras förväntningar och strukturer som är djupt rotade inom oss.

en-stark-snippa-ar-en-glad-snippa-2

För mig är det en ynnest att få arbeta med kvinnors hälsa och det är en hjärtefråga för mig att få skapa forum för att prata öppet om kvinnors kroppar. Det innebär inte att jag inte vill jobba med män, men de flesta människor som söker sig till mig gör det för att jag besitter en kompetens om kvinnokroppen och vad som händer under graviditet och förlossning. Med siffran 40 000 kvinnor som får bestående problem med kroppen efter graviditet och förlossning i minnet känns det dessutom självklart att fler människor behöver jobba med de här frågorna. Jag träffar kvinnor som har problem med bland magmuskeldelning, navelbråck, urininkontinens, framfall, sfinkterruptur och många av dessa kvinnor får söka informationen kring detta helt på egen hand. Många av dessa kvinnor vågar inte ens titta på sitt eget kön i en spegel för att de är så rädda för hur det ska se ut efter förlossningen. Är det rimligt? Nej, jag tycker inte det. Alla kvinnor har rätt till en god relation med sitt kön. Kvinnor ska inte lämnas ensamma med sina kroppar efter att de har fött barn och de ska absolut inte lämnas ensamma med sina besvär. Därmed är det arbete som jag och många andra gör otroligt viktigt. För vi behöver bry oss om våra snippor genom livet.

Jag är otroligt glad för att jag kan erbjuda kvinnor en säker väg tillbaka efter förlossningen och kommer att ägna mitt yrkesverksamma liv åt att utveckla dessa frågor. Det innebär inte att män är dåliga eller att en dag som internationella kvinnodagen handlar om manshat. Långt ifrån. Det handlar om att vi vill leva i ett samhälle där män och kvinnor har likvärdiga rättigheter: hälsomässigt, lönemässigt, omvårdsmässigt osv osv.

Grattis på internationella kvinnodagen. För jämställdhet och likvärdighet. För att vi har kommit långt men för att framtiden ska bli ännu bättre för alla snipp- och snoppbärare. ❤

Nej tack, jag ska inte åka med!

Jag har haft och har fortfarande ibland perioder när jag tänker väldigt mycket. Det snurrar runt, runt i huvudet och jag får svårt att sortera. När jag är för mycket i mitt huvud och för lite i min kropp mår jag inte bra. Att jag tänker tänker tänker påverkar mitt välmående. Inte sällan kommer de här snurret när jag ska sova och det påverkar i allra högsta grad min sömn. Jag tänker tänker tänker på saker jag borde ha gjort, borde ha sagt, borde göra. Jag ältar. Pulsen ökar. Jag blir irriterad. Lättretlig. Inte mitt bästa jag.

Lyckligtvis är det något som har blivit bättre. Det kan fortfarande snurra runt i huvudet men jag har blivit bättre på att städa upp, sortera och koppla ner. Dels handlar det om att jag har fått verktyg genom att träffa en psykolog och dels handlar det om att jag har förstått hur vi fungerar som människor på ett annat sätt. Jag är medveten om vad som händer i mig när det snurrar runt. Jag kan bromsa in och lyssna inåt. Jag kan vara mer närvarande i det som händer i min kropp.

img_1940

Vi kan aldrig få tankar och känslor att sluta komma och gå. Det är så vi fungerar som människor. Däremot kan vi välja vilka tankar vi hakar fast vid och fortsätter att tänka vidare. Vi kan där och då välja att inte ta de tankar som dyker upp på så stort allvar.

Ett sätt att hantera det på är att se tankar som amerikanska gula taxibilar som cirkulerar runt och tacka nej. Nej tack, jag ska inte åka med. Nej, tack. Nej. Då rensar vi upp. Städar bort dimman som hindrar oss från att tänka mer klara tankar. Och jag tror att när vi lär oss att tacka nej till allt som finns i huvudet kan vi rensa upp och inse att det är ju vi själva som skapar snurret. Det innebär inte att det är lätt, men det innebär att vi inser att vi aldrig aldrig aldrig kan sluta tänka. För tankar kommer att komma och gå, men genom att sortera det vi tänker och faktiskt inte ta fasta på alla svåra (eller roliga!) tankar som kommer och går kan vi också må bättre. Skillnaden blir vad vi gör med tankarna som kommer. Nej, tack.

Och märker du att du ändå åker med för många taxibilar så hoppar du av. Nej tack, jag ska inte åka längre än så här. Välj. Ta inte allt du tänker på för stort allvar. Sortera. Då kommer du att må bättre. ❤

Egen erfarenhet om magmuskeldelning gör det lättare att inspirera och motivera andra

Den här veckan har bara rusat förbi och vips är vi inne i mars. Igår firade jag och mina cykelkompisar fössta tossdan i mass. Snacka om uppladdning inför Vasaloppsspinningen på söndag. Jag får alltid så mycket energi av att instruera spinningklasser. Efter den senaste förkylningsperioden känner jag mig tillbaka på banan igen. Förra veckan tränade jag fyra pass och kroppen svarade fint. Den här veckan tränar jag fem pass inkl fyra timmar cykel på söndag. Jag är riktigt laddad.

Jag märker att kroppen har blivit mycket starkare den senaste tiden och att jag nu som först efter graviditeten kan trycka på lite extra. Jag vill påstå att jag är starkare i kroppen nu än vad jag någonsin har varit och att jag har bättre kroppskontroll än vad jag någonsin har haft. Det är ganska fränt faktiskt. Rätt kunskap och rätt träning gör så mycket.

Jag har ju fått jobba mycket för att kunna kontrollera mina delade magmuskler och det har begränsat mig. Dels för att jag faktiskt har varit rädd för att göra mig illa, men också för att jag har känt att förmågan att hålla delningen under kontroll har varit just begränsad. När jag blir trött påverkar det hur jag kan arbeta med kroppen. Vissa dagar drömmer jag om en diastasoperation medan jag andra dagar känner att det fungerar helt bra. Med rätt träning går det bevisligen framåt och jag tränar ju för funktion och för livet – inte för snabba resultat eller enbart för att se ut på ett visst sätt. Det är just det jag pratar mycket om under mina Mamma Baby-pass; att funktion går före form och att genom att investera i tiden det tar att träna kroppen på rätt sätt kan vi längre fram belasta kroppen och faktiskt göra mycket av det vi vill. Att jag själv har erfarenhet av magmuskeldelning och att ta en sak i taget gör det lättare att inspirera och motivera andra kvinnor till att jobba med kroppen på rätt sätt. 

img_1914

Idag jobbar jag hemifrån. Jag har mycket att checka av på listan så det blir produktivt. Siribarnet sov hela natten och jag känner mig riktigt utvilad. Numera sover hon hos oss varje natt och den senaste tiden har det varit fler bra nätter än dåliga nätter. Sömn gör otroligt mycket för välmåendet och energin. Jag minns knappt hur överjävligt trög jag var när hon sov som allra sämst (vilket var en l å n g period!) samtidigt som jag minns hur dränerande och jobbigt det var. Att jag inte började knarka är ett under.

Happy fredag!

Snart är du över på andra sidan. Precis som Britney Spears

Jag tror att många människor bär omkring på känslor som de behöver släppa taget om. Vi tänker och ältar och analyserar. Låter varje liten tanke bli till verklighet och spinner vidare. Att låta hjärnan gå på helvarv och hålla tankar snurrande i huvudet är utmattande. Det blir aldrig lugnt och stilla.

Jag tror på att släppa taget om det vi inte behöver. Att inte vara rädd för att säga vad en känner. Att bli arg, ledsen, upprörd, besviken och faktiskt tillåta alla olika sorters känslor ta plats. När vi håller tillbaka våra känslor och trycker ner vad vi egentligen känner långt ner i halsen exploderar vi slutligen. Och att trycka ner känslor ger den där klumpkänslan i halsen. Ni vet när en nästan får ont i halsen för att det sitter känslor i vägen. En måste bara svälja. Känslor som vill ut, men som vi trycker trycker trycker ner för att vi inte vågar säga som det är. Det är, för mig, en indikation på att något måste få komma ut och kroppen är så smart att den säger till när något är fel. Då är det vår satans skyldighet att lyssna. Signalerna finns ju där.

Att explodera med alla känslor på en och samma gång kan å ena sidan vara förlösande. Den tunga stenen lämnar axlarna. En känsla av lätthet. Men, att inte låta det gå så långt kan många gånger vara precis lika förlösande och frigörande i sig. Att inte samla känslor på hög utan att istället våga stå och ta ansvar för sina känslor ger också en känsla av frid. Att våga visa att en vet sitt värde. Då behöver vi inte bära omkring på känslor som skapar olust.

img_1886-1

Jag brukar ofta tänka på att det finns tusentals och åter tusentals människor som har det värre och svårare och jävligare än vad jag har det. Det innebär inte att jag inte har rätt att gnälla, vara ledsen och arg just i den stunden som jag behöver det, men tanken på att människor som har det svårare och ä n d å utvecklas och tar sig vidare i livet ger någon form av styrka. De gör det ändå. De tar sig igenom vidriga förhållanden, kommentarer från nejsägare, förståsigpåare och gnällspikar omkring dem och tar ansvar för sitt eget liv. De bara tar sig igenom skiten, ändå.

En dipp är en dipp. En dålig dag är en dålig dag. Inte ett dåligt liv. Och jag tror att många behöver bli bättre på att inse det. Att det är okej att ha negativa känslor och att inte må bra; för alla känslor är okej men att vi också behöver låta dem komma ut. För att kunna ladda om och försöka göra nästa stund och nästa dag till något bättre behöver vi släppa taget om det vi inte behöver. Annars kan vi inte må bra. En sekund, minut och dag i taget och snart är du över på andra sidan. Precis som Britney Spears.