HIT: Höstens härligaste hälsoevent på Body Gym & Relax

Häng med på ett härligt hälsoevent den 22 oktober hos oss på Body Gym & Relax. Ta möjligheten att inspireras och motiveras tillsammans med andra människor på föreläsningar, workshops och en bred variation av träningspass ute och inne med såväl lokala förmågor som inspirerande profiler runt om i landet. Det kommer att bli en magisk dag och jag hoppas att ni hänger på!

Jag har en framtidsvision om att göra Vimmerby till en plats där människor mår bättre, tänker större och väljer att utvecklas som människor. Därför tror jag att det här eventet är början på något större. För visst vill ni som bor här (och givetvis inte bor här!) också arbeta för att utveckla Vimmerby och ha delaktighet i att fler människor kan leva ett hälsosamt liv och må sitt bästa jag? Så klart att ni vill. Häng på och gör den här första upplagan av Hållbar hälsa, inspiration och träningsglädje till något riktigt bra och minnesvärt.

För 595 kronor får du träningspass, föreläsningar och en goodiebag. Som medlem i Body Gym & Relax erhåller du 100 kronor i rabatt. Om du inte har möjlighet att delta hela dagen kan du boka in dig på enskilda klasser för 100 kronor per klass. Välj och vraka från utbudet och skapa din egen inspirerande och energigivande dag! Lunchbuffé serveras på Prime för 99 pix.

Vi bjuder på kaffe och frukt under dagen, ÅBRO Bryggeri bjuder på sitt goda mineralvatten och våra utställare kommer att erbjuda roliga happenings under dagen. På plats finns Hudvårdskompaniet, Muskelbygget, Spa Christine, Sarah Svensson (Salong Kammen), och Per Ekbjörn. Jag finns också på plats för att prata träning före och efter graviditet och mingla samt håller ett spinningpass på förmiddagen och en föreläsning på eftermiddagen.

Du som säkrar din plats under helgen deltar i tävlingen om en månads fri träning på Body Gym & Relax. Läs mer här! 

Om att göra drömmar till verklighet

Hej kompisar!

Finfredag och stundande helg. Min morgon började med ett pass på gymmet och därefter träffar jag klienter och har möten hela dagen. Variation, jajamän.

Jag har ju varit förkyld i flera veckor och inte tränat överhuvudtaget (förutom mina dagliga aktiveringsövningar för bålen) men den här veckan har jag känt mig redo. Min hals har inte varit öm och då kändes det okej att börja jobba med kroppen igen. I tisdags gav jag benen en omgång, igår sprang jag intervaller och idag körde jag basövningar och assisterande övningar. Jag är tillbaka på banan och det känns härligt.

Jag känner stor tacksamhet att jag får möjlighet att jobba med det jag brinner för. Det är en dröm och en önskan som har gått i uppfyllelse. Min stora önskan har blivit verklighet för att jag har tänkt och trott på den och för att jag har jobbat hårt för det. Det känns på ett sätt som magi. Lärdomen i det är att

allt du kan tänka kan du göra. 

För det är inte magi. Det är ingen som har kastat den här möjligheten på mig utan jag har själv skapat den. Det kan tyckas självgott i någons ögon, men för mig är det bara beviset på att hårt arbete lönar sig och framför allt är det bevis på att allt du kan tänka kan du göra. Livet börjar med dina tankar. Jag påminner mig om att det här är mitt liv och det inspirerar mig till att brinna vidare och arbeta hårt för det jag tycker är viktigt.

Vad drömmer du om och vad behöver du göra för att få vad du vill ha?

 

Galen, galen, galen torsdag

Galen torsdag på schemat och idag känns det verkligen lite extra galet. Galet som i bra galet och roligt galet, men också bara helt galet. Jag vaknade med en pirrig känsla i kroppen och kan avslöja att jag har något riktigt spännande på gång. Boy, vad roligt det ska bli att berätta för er. Jag.Är.Laddad.

Grön smoothie till frukost, lämna barn på förskolan (hon älskar det!) och därefter började min morgon med ett samtal hos psykologen och idag var det sannerligen ett besök som fick mig att fundera. Vi pratade mycket om att prestera för att duga, om att vara duktig och om invanda beteende och föreställningar om hur saker och ting är. Jag gick hem och skrev skrev skrev för att få ur mig alla tankar. Alla människor borde gå till en psykolog eller ta hjälp av någon som coachar för det är sannerligen utvecklande. En är inte en nutcase för att en går till psykologen utan man sätter sitt välmående och sin personliga utveckling i första rummet.

Jag känner mig fortfarande high on life efter gårdagens hälsning från Cilla 2015 och tänker att jag ska kommentera det samt bjuda på en hälsning från Cilla 2016 till Cilla 2017 snart. Först ska bara min spännande nyhet landa och sen ska jag berätta allting för er. Det lovar jag.

Hur mår ni idag?

En hälsning från Cilla 2015

Då var det dags för ännu ett årsbrev. Det här är alltså en hälsning från Cilla 2015 till Cilla 2016. Brevet publicerades för ungefär ett år sedan och dyker nu upp igen som en påminnelse och en hälsning från förra året.

Kära Cilla,

Året 2015 var på något sätt året som försvann. Inte som de där åren när du gick omkring med krossat glas i magen och längtade bort till något annat utan som att allting gick så fort. 2015 sa bara svisch. Som gravid var det som att du omslöts av en kokong där världen utanför blev mindre och mindre. På ett sätt var det häftigt – att så fullständigt gå upp i ett växande liv i magen. De första sparkarna – så utomjordiskt magiskt. Samtidigt var det svårt att vara i den där kokongen och du kämpade med dina hjärnspöken under hela graviditeten. Nio månader var en l å n g tid att vara gravid och det var helt enkelt inte din grej. Det är helt okej att känna så, och att inte tycka om att vara gravid innebär inte att du inte kommer att vilja ha fler barn. Om möjligheten finns tror jag faktiskt att du vill det. Även om du älskar att vara mamma är det inte din enda identitet. Det är också okej att känna så. Somliga människor hittar sig själva när de blir föräldrar och går fullständigt upp i att vara förälder. För dig är det viktigt att få vara din egen också. Det är också helt okej. Du behöver inte välja en enda identitet. Livet går att kombinera i all oändlighet.

Under graviditeten funderade du mycket på dina föräldrars skilsmässa. Somliga dagar kände du dig sviken och bortglömd. Andra dagar bara förbannad. Jag antar att det lätt blir på det sättet när en själv ska bli förälder. Skriv en bok. Släpp taget. Passera gå. Du tänkte också mycket på din personliga utveckling och vissa dagar visste du inte om du någonsin skulle bli dig själv igen. Skulle du behöva börja om från början? Tänk om kreativiteten, lusten och drivkraften inte skulle komma tillbaka. Ibland tvekade du och oroade dig, men det tog inte särskilt många veckor innan du kände dig lite mer som dig själv igen. Opreggo och pepp på livet.

Ditt sockerberoende var också något du funderade mycket på under graviditeten och den första tiden efter förlossningen,. Det var som att du visste att du skulle släppa taget och få ett återfall. Det var som att du hela tiden balanserade på en tunn lina hela vägen. Du trillade inte dit, men jag tror att du insåg på riktigt vilken trigger socker i allmänhet är för dig och smågodis i synnerhet. I skrivande stund har du varit ren i 78 dagar. Låt oss hoppas att det blir många, många fler dagar än så.

Och Siri. Det där lilla embryot som kom ut som en egen liten person med egen vilja. Ut genom magen och inte genom snippan. Så besviken du var för det! Fast det gick ju bra det också och även om det tog lite längre tid att komma tillbaka på banan efter kejsarsnittet gjorde du det himla bra. Det måste jag säga. Du är beslutsam när du vill något. Det kan ingen ta ifrån dig.

Det här är mina förhoppningar för 2016:

Om 2015 var året som försvann tror jag att 2016 är året när vinden vänder. Du kommer att bana väg och skapa möjligheter. Du kommer att genomföra dina planer. Du kommer att fortsätta vara kapten på båten. Jag tycker att du är cool som vågar jaga dina drömmar. Vi kan alltid lära oss från våra misstag och utvecklas, men jag tror att det vi ångrar mest är sakerna vi aldrig gjorde. En trygghetsnarkoman vinner aldrig. Glöm inte bort det.

Kom ihåg att vara good enough även som mamma. Du insåg snabbt att den dagen en blir gravid och får barn går en med i en klubb en inte visste fanns; mammaklubben. Och mammor kan vara skrämmande otäcka ibland. Gör din grej och våga lita på att du är den bästa föräldern till ditt barn. Be om hjälp när det blir för mycket. Du behöver inte klara av allting på egen hand. När du är mitt i en jobbig period kan det vara svårt att tro att det någonsin ska gå över, men kom ihåg att det gör det. Och det blir bättre! Det må vara det absolut sämsta rådet föräldrar slänger sig med men det ligger någonting i det. Det blir bättre och det blir sämre och det blir annorlunda. Livet förändras hela tiden och som småbarnsförälder får en sannerligen lära sig att åka med. Vad som fungerade ena dagen kan gå fetbort den andra dagen. Typ.

Stäng av telefonen och datorn och krama Mr så ofta du kan. Ni gör det här med småbarnstiden riktigt bra, även om det första året som förälder inte är året när en satsar på sin vuxenrelation. Se till att vårda det ni har och glöm inte att hålla handen så ofta ni kan. Mänsklig värme är botemedel på mycket. Och inför en dejtkväll en gång i månaden (ish). Det behöver inte vara utemiddagar, bio och vin varje gång. Det räcker med hångel och fotmassage i soffan. Tala om för honom hur mycket du älskar honom och hur lycklig du är för ert liv tillsammans. Han ger dig riktning i livet. Härifrån och till evigheten. ❤

Ta alla chanser du får att föreläsa. Träna, be om feedback och utvecklas. Det är sällan du känner dig så levande som när du föreläser. Gå kursen Powerpresentation för Elaine när du får chansen. Det är värt varenda krona (spara!). Du behöver inte jobba heltid som lärare om du inte vill. Du är den som skapar din egen tillvaro och om du tror att du mår bäst av att leva ett annat liv är det enbart du som kan skapa det livet. Att jobba lite mindre behöver inte vara fel. Du kommer att känna i magen när det närmar sig vad som är rätt för dig. Under tiden hoppas jag att du ändå njöt av att vara hemma med Siri. Det är verkligen inte roligt att vara föräldraledig varje dag, men det är ändå en ynnest att du bor i ett land där en får vara hemma med sitt barn.

Jag hoppas att du har fortsatt att skriva på din bok. Du kanske till och med har sålt in din idé till något bokförlag vid det här laget. Fortsätt att gå din egen väg. Fortsätt att arbeta med din självkänsla och utveckla dig själv. Fira dina framgångar. Och var inte rädd; kom istället ihåg att livet blir mer spännande och utvecklande om du vågar göra det där du vill istället för att lägga tid på att vara rädd och bry dig om vad andra tycker. Du är en sån som rockar.

Kram Cilla från 2015

Lätt för dig att säga, du som är smal!

På Instagram följer jag kontot hulkens_ytligheter (gör det ni också för outstanding inspo och tänkvärda inlägg!) och hon la igår upp en bild där hon delade med sig av hur hon kan bli så himla provocerad av stylingknepet ”att klä sig i jeans och t-shirt”. Känslan var

lätt för dig att säga, du som är smal!

Hon undrade varför hon triggas igång och varför hennes hjärna är inprogrammerad att smala tjejer är snygga i jeans och t-shirt, men inte en kvinna som är lite fylligare? Och vad är det som gör att hon är helt säker på att hon inte kan vara snygg i jeans och t-shirt?

Jag vet känslan så väl, och jag har haft många hang ups på grejer jag ”inte kan” ha på grund av invanda tankemönster och en inpräntad bild av hur min kropp får framställas och inte. Jag hade alltid ett tyst krav på mig själv att jag måste bli smal först – sen skulle jag ha på mig olika outfits som var snygga på alla andra. Sen. Sen. När då? Det var så jävla tröttsamt.

Jag har fått jobba ofantligt mycket med att bryta detta tankemönster och skapa ett annat ett annat sätt att se på min kropp. Framför allt har det handlat mycket om att fokusera på vad jag kan göra med min kropp istället för att enbart värdera den utifrån hur jag tycker att den ser ut. ALLA KROPPAR kan ha alla kläder, men att värderingen ligger i våra ögon om vad som är rätt och fel och fint och fult. Vi är ju jättemånga människor med jättemånga olika kroppar och vi kan alla ha likadana outfits – om vi vill. Utmana dig själv och samhällets normer. Spräng gränser. Sträck på ryggen och landa i att din kropp är din kropp. Du kan ha på dig precis vad du vill. Du duger som du är. 

För mig har sannerligen jeans och t-shirt varit en outfit som jag har fått jobba för att känna mig bekväm i. På något sätt var det den ultimata klädkombinationen som jag strävade efter när jag fantiserade om hur jag skulle se ut när jag blev smal. Problemet var att gränsen för när jag blev tillräckligt smal flyttades alltid. Jag blev ju aldrig nöjd. Jag blev aldrig tillräckligt smal.

Livet blir begränsat när vi lägger fokus på vad vi ska göra sen istället för att vara här och nu. Jag blir ledsen när tillvaron går ut på att gömma sig i kläder för att vi tror att vi måste se ut på ett visst sätt för att duga som vi är. För det måste vi inte. Vi är alla gudinnor i de kroppar vi har och helt smoking hot precis som vi är. 

Du inspirerar mig. Fortsätt med det

Den här helgen i Kalmar gav otroligt mycket energi. Vilken boost! Samtidigt fick jag mycket att tänka och fundera på och idag har jag sannerligen känt mig så där skörstark som jag är. Ena dagen on tof livet och andra dagen en blöt fläck på golvet.

Jag har sedan länge bestämt att den här bloggen inte ska censureras och att inte bara de bra dagarna ska återges och belysas. Varför? För att livet är så mycket mer än glada dagar. Vi har alla dagar när obehagliga känslor rusar genom kroppen och vi tvivlar på oss själva. Och det är sådant vi måste prata om. Känna igen oss i varandra och förstå att vi inte är ensamma. Vi är alla bara människor och ingenting annat än precis just det.

Som känslomänniska har jag ett brett känsloregister och jag tar in mycket från min omgivning. Förändring är något som triggar mig, men det är också något som kan få mig att bli otroligt liten och tillbakadragen. Det är en balansgång; att våga när obehagskänslorna dansar innanför huden och den där rösten som säger att det inte går vill ta över. Det är då jag behöver tillåta mig att vara liten och skör. För när jag vågar det kan jag sänka garden och komma till ytan med vad som är vad. Att erkänna är att avväpna sig och när garden är sänkt finns det inte lika mycket att förlora.

När min röst som säger att jag inte kan försöker ta plats behöver jag göra tvärtom. Då behöver jag städa bort negativa tankar och all inbillning om att det inte går. Då behöver jag jobba med rätt mental inställning och eliminera dimman som gör att jag inte kan se klart och tydligt. Göra en för- och emotlista och faktiskt våga agera utifrån resultatet. När det kliar i kroppen och huden blir varm av obehag finns det bara en enda lösning: att gå emot känslorna som får mig att misstro min egen förmåga. För om jag väljer att lyssna på stresspåslaget som säger att jag inte kan kommer rädslan att besegra och då förlorar jag mot livet. Och då fortsätter jag att göra precis som jag alltid har gjort trots att jag egentligen inte vill och på ett eller annat sätt sviker jag mig själv.

Kalmar gjorde mig modig. Dels för att jag kände sådan tacksamhet för att jag har utvecklats så mycket. För det har jag. Om jag ser tillbaka på mitt liv för sju, fem och tre år sedan är det otroligt mycket som har hänt. Jag står inte still och jag är inte konserverad i det som en gång var. Jag är annorlunda nu och det är min styrka. 

Och jag tänker att den riktiga inspirationen inte alltid kommer från människor som är bättre och större och mer framgångsrika än vad du är. Riktigt motivation kan också komma från att se tillbaka på sitt eget liv och sedan titta på sig själv med andra ögon och tänka:

Du inspirerar mig. Fortsätt med det.

Tillbaka till brottsplatsen

 

Idag hänger jag i Kalmar. Staden där jag blev någonting större, där jag fick smak på livet och en resa tog sin början. Staden som alltid får mig att tänka på samma vers ur Söndermarken. 

Jag har upplevt så mycket där. Hela mitt liv fanns där en gång i tiden och jag älskade verkligen att bo där. Närheten till havet, människorna och känslan av att bo i en storstad fastän det ändå var en liten stad. Att flytta hemifrån, helt ensam, och få vara precis vem som helst var något positivt för mig. Ibland kan jag komma på mig själv med att längta tillbaka till Kalmar, och ibland tänker jag på människorna som jag ägnade all tid tillsammans med och på allt vi gjorde.

 

Jag var en annan då. Fast ändå inte. Mer osäker på mig själv, men samtidigt on top of livet med mina universitetsstudier. Jag hade bra betyg, var omtyckt och gjorde bra ifrån mig. Jag bommade inte en enda tenta under fem år och var fullständigt lysande på litteraturhistoria. Det gick bra för mig.

Ändå levde jag med mycket ångest under de här åren. Jag blev folkskygg i perioder och stängde in mig mycket. Jag var ensam fastän att jag hade många människor omkring mig. Ångesten rev i mig som en törstig hund och jag minns hur jag kämpade för att inte drunkna i min taskiga självkänsla och negativa självbild. Eller så var det under den här perioden som den utvecklades. Jag vet faktiskt inte.

Mest var det nog roligt. Egentligen. Jag gillade studentlivet och ser tillbaka på den perioden av livet som något jag är glad att jag har upplevt. Det var många fester och många människor i omlopp. Många tillfälliga relationer och människor som kunde ge mig uppmärksamhet. Jag letade alltid efter det där som skulle göra mig lycklig. Oftast trodde jag att det fanns i en man. Kanske ser jag tillbaka på den perioden som ömsom lycklig och ömsom ångestfylld för att sena nätter, mycket alkohol och många tillfälliga förbindelser var ett sätt att döva smärta. Ett sätt att självmedicinera bort delar av mig själv som jag inte tyckte om. Och samtidigt hade jag så jävla roligt.

Jag flyttade mycket motvilligt tillbaka till Vimmerby den där sensommaren 2009. Jag ville gärna fortsätta mitt liv som Kalmarit, och såg inte hur jag någonsin skulle kunna passa in i Vimmerby igen. Min bild av Vimmerby hade förvandlats till en stad med missunnsamma människor med jantelagsängslan hängandes som en svettig gymnastikpåse runt halsen och dyngefyllor på helgerna. Jag passade ju inte in där. Allt jag ville var ju att utvecklas som människa, få må bra och vara lycklig.

Min kille sa att jag kunde vara lycklig varsomhelst bara jag var med honom. Och efter 13 månader i olika världsdelar ville jag tro honom. Jag ville tro på honom och gav upp en av de viktigaste delarna av mig själv: mitt hem.

Väskorna packades med en blandning av villkorslös kärlek, rädsla för förändring och behov av makt och kontroll. Ett mischmasch av känslor som i kombination med varandra inte blev något annat än destruktivt. Jag var inte övertygad om att ett lycklig slut väntade vår mörka kärlekssaga, men jag tog steget ändå. Jag bara hoppade rakt ut utan skyddsnät.

Ett lyckligt slut på just den kärlekssagan blev det inte (jag fick ju min Mr till slut!) men jag har lärt mig otroligt mycket av mig själv sedan dess, och även om det var en jobbig tid i mitt liv tycker jag att det är intressant och spännande att se tillbaka på den nu så här i efterhand. Fast det är väl så; när såren har läkt kan en ta på dem utan att det gör ont.

Förutom att jag har haft en rad förbindelser och förhållanden har jag också utvecklats ofantligt mycket som människa sedan dess. En  blir ju klokare med åren sägs det, men när jag tänker på mig själv a la 2009 är likheterna inte slående. Jag kan inte låta bli att känna viss tacksamhet för vägen som jag har vandrat.

Det ska bli fantastiskt roligt att träffa de här människorna igen. Jag är säker på att vi har sjukt mycket att prata om och att det kommer att kännas som att tiden inte räcker till. Det är ju något särskilt med människor som en gång har varit en nära, nära vän. När en träffas är det som att tiden har stått stilla och det går att ta vid där en slutade. Precis så kommer det att kännas ikväll. Som att tiden har stått stilla på ett sätt fastän att flera år har passerat.

Och det är alldeles jättelyxigt att få sova en natt på hotell helt ensam. Hej sammanhängande sömn!

Du kan vara din egen superhjälte

Många av oss har tuffa tider och sviter av ett förflutet i bagaget. Det är få förunnat att gå genom livet utan motstånd, hinder och utmaningar. Mina svåra och destruktiva år har, med facit i hand, hjälpt mig att utvecklas som människa. Enormt. När jag tänker på mitt 25-åriga jag är vi tusen och åter tusen mil ifrån varandra. Inte i närheten av att vara samma person men samtidigt är vi ju det på något sätt. Och vad vore livet utan förändring?

Det var tufft att inte tycka om mig själv, att alltid bry mig om vad andra tyckte om mitt utseende och mina prestationer, men jag vill inte vara utan den erfarenheten. Det har gjort mig väldigt ödmjuk och varm som person. För jag vet hur svårt det kan vara känna självhat och hur enkelt det är att hamna i ett destruktivt och negativt sätt att tänka om sig själv. Jag vet också hur enkelt det är att låta andra människor påverka ens välmående när en känner sig så liten och och osäker och otrygg. Det är ofantligt enkelt. För enkelt. Precis som att det alltid är mycket enklare att berätta för andra vad en behöver bli bättre på och vad en inte kan istället för att berätta om allt en redan kan och gör riktigt bra. Det kräver liksom mer av oss att välja att utvecklas, att gå emot strömmen och att ta våga ta plats. Det kräver mer av oss att våga vara sin egen superhjälte.

Nå väl. Idag tänkte jag att vi kunde embrejsa och omfamna alla jävligheter, svårigheter och tuffa tider vi har gått och går igenom. Jag tänkte att vi kunde förenas i tanken att det som har varit tillhör det som har varit och att vi kan se våra värsta erfarenheter som en gåva; en gåva som kan hjälpa oss att aktivt välja inställning i vårt liv. Att välja att våga vara sig själv, att vara glad och använda sin fulla potential är ett val. Det kräver givetvis mod att gå utanför trygghetszonen för att kunna utvecklas, men alla människor har geisten inom sig. För jag önskar att alla människor tar möjligheten att utvecklas till att bli sätt bästa och rockigaste jag. Du kan vara din egen superhjälte.

Sluta älta och analysera. Släpp taget om det som har varit. Sträck på ryggen och omfamna de problem och hinder du har framför dig. Ta steget mot en lösning – även om det känns obekvämt och obehagligt och otäckt. Du kommer att växa genom motståndet och på andra sidan av alla jävligheter och negativa tankar finns ny kraft att hämta. Nya tankar. Ny inställning. Ny energi och ny inspiration.

Kram Cilla ❤

Behandla din kropp som ett hus du vill bo i hela livet

Jag träffar många kvinnor som är riktigt sugna på att komma igång med träning efter sin graviditet. Många vill lära sig hur en ska träna säkert och effektivt för att inte göra fel eller skada sig. Andra har redan kommit igång. I mitt arbete ingår det många gånger att backa och bromsa om en har tagit för många steg framåt. Det kan kännas tråkigt och frustrerande eftersom en självklart vill tillbaka till en kropp som inte gör ont, som orkar och som är stark. Jag vet, jag har själv känt så tusen gånger om sedan jag fick barn.

Men. Innan vi börjar belasta kroppen med tung och krävande träning behöver vi hitta tillbaka till muskelarbetet och lära oss att aktivera våra djupa muskelsystem. Därefter behöver vi stärka upp kroppen inifrån och ut för att som sista steg börja belasta kroppen igen. Aktivera. Stärka. Belasta. Det är den ordningen vi behöver följa efter en förlossning och inget av stegen ska hoppas över hur t r åk i g t det än kan kännas.

Inte helt sällan sker ordningen bakvänt och många kvinnor får därmed problem med kroppen. En del får ont i ryggen eftersom bålen inte är tillräckligt stark. Andra får problem med urinläckage eller framfall. En tredje förvärrar en magmuskeldelning eller ett navelbråck med för tung träning innan kroppen är redo. Det händer inte alla. Långt ifrån. Och det är bättre att göra någonting för att stärka upp kroppen efter graviditeten än att göra ingenting, men det måste också finnas en respekt för vad som har hänt under en graviditet och förlossning.

Jag får ofta frågan hur jag själv har tränat och mitt svar är: aktivering, aktivering och stärka upp kroppen inifrån och ut i många, långa månader. Ändå fick jag backa bandet en aning efter min utbildning till certifierad mammamagetränare i mars. Det var inte så att jag fick börja om från början, men jag insåg att jag inte kunde kontrollera mina delade magmuskler och att kroppen behövde mer tid för att bli stärkt från grunden innan jag kunde börja belasta den ännu mer. Det var inte roligt, det var det inte. Jag längtade ju efter att få träna roliga grejer igen, men det var värt det. Och om jag blir gravid någon mer gång kommer jag att göra mycket annorlunda redan under graviditeten.

Tänk på bålen som ett hus. För att ditt hus ska vara stabilt och stadigt behövs ett starkt golv. Golvet är bäckenbotten och eftersom den töjs ut under graviditeten för att barnet ska kunna komma ut via den kanalen är det viktigt att börja med att stärka upp golvet innan du börjar inreda med tunga prylar i huset. Väggarna håller ihop huset, ger stöd åt taket och samarbetar med golvet för att göra huset hållfast. De djupa muskelsystemen i bålen (djupa magen och djupa ryggen) är alltså väggarna och dessa behöver stärkas upp innan du kan inreda med ytterligare tunga prylar. Du kommer inte särskilt långt i ditt husbygge med ett ostadigt golv och instabila väggar. Ett hus med ostadigt golv som ger vika och väggar som börjar böja sig och bukta ut blir snart fallfärdigt om du inte tar hand om det. Det är inte ett hus du kan leva i hela livet. Det är ett hus med renoveringsbehov. Bygger du inte med bra material kommer huset snart att ge vika. Dessutom riskerar det att bli dragit och kallt eftersom det yttersta materialet inte håller tätt. Har du otur börjar också elräkningen stiga eftersom den tenderar att göra det när det läcker energi. Det är samma sak med bålen: du läcker energi från de hål som uppstår i golv och väggar, och därför behöver du bygga ditt hus från grunden för att du ska kunna bo där hela livet.

En kropp som håller. En kropp som orkar. En kropp som är stark.

Aktivera. Stärka. Belasta. 

Det är tråkigt att återträna kroppen efter en graviditet men det är helt nödvändigt för att du längre fram ska kunna få göra allt det där roliga som du längtar efter och vill göra. Risken är annars att du får börja om från början och det är sannerligen inte roligt.

Att våga fastän en inte vågar

Så här i början på terminen har jag alltid samtal med mina elever om att våga: att våga ta den plats man förtjänar, att våga säga sin mening, att våga tala om när man behöver mer stimulans, att våga vara en sån som pluggar, att våga säga nej. Att våga göra sin grej. 

Det är fett mycket coolare att våga säga något som inte är helt perfekt än att inte säga något alls. Det är fett mycket coolare att våga testa och hamna någon annanstans på vägen än vad en först tänkte sig än att inte göra någonting alls. Det är fett mycket coolare att misslyckas på vägen än att inte ens ta det första steget.

För om vi gör n å g o n t i n g kan också någonting hända – utveckling kan ske och vi kan ta oss framåt. Det innebär inte att framåt blir precis så där som vi tänkte oss när vi började, men vi lär oss något på vägen och vi utvecklas. Gör du ingenting så händer i n g e n t i n g. Det är inte racketforskning att inse det.

Jag tror att ofantligt många människor vill göra saker med sina liv, men som håller tillbaka. Vad skulle hända om du slutade hålla tillbaka? Vad skulle hända med ditt liv och din personliga utveckling om du började ta steg i riktning mot det du egentligen vill göra med ditt liv? Vad är det du ser framför dig om du vågar blunda?

Det är skrämmande att göra saker som en inte vågar, men för att du ska komma någonstans måste du göra det ändå. Vi.Måste.Göra.Det.Ändå. Det är ytterst viktigt att både du och jag inser att vi behöver agera om livet ska hända. Och jag tror att det handlar om att göra ett aktivt val och att börja agera. Agera. Vad skulle hända med ditt liv om du började agera och faktiskt börjar törsta efter nya segrar i livet?

Ta steget. Bara gör det.